Tio frågor och svar med Gustav

GustavBild2

 

Det är nu bara några veckor kvar till releasedagen för Ingen kommer någonsin tillbaka som är Erik Gustav Johanssons skönlitterära debut.

Inför boksläppet har jag i egenskap som Gustavs förläggare passat på att ställa några frågor.

Det blev ett samtal bland annat om känslan att komma ut ur författargarderoben och hur det kändes när jag berättade för honom att jag ville publicera hans bok på mitt förlag.

Foto: Karin Danielsson

Minns du känslan när du skrev det första ordet på manuset, eller tidpunkten då du bestämde: jag ska skriva en bok.

Det gör jag faktiskt. Jag hade precis flyttat till Malmö och hade hunnit fundera ganska mycket på alla skjutningar och mord som pågick. Jag tänkte på hur jag själv – precis som alla andra – verkade leva i någon slags parallell verklighet där inget av det där spelade någon roll. Och så, en eftermiddag på kontoret, fick jag en idé. Jag formulerade det första kapitlet i huvudet på väg hem från jobbet och skrev ner det så fort jag kom innanför dörren.

Hur har skrivprocessen sett ut?

Processen har varit ganska långdragen, även om själva skrivandet har gått fort. Jag behöver oftast tänka igenom och bearbeta nya intryck och idéer ganska länge innan jag kan formulera dem. Det som till slut blev ett synopsis skrevs i alla fall helt kronologiskt och jag uppfann större delen av historien medan jag skrev. Jag hade några fasta punkter i dramaturgin som jag utgick ifrån – några nyckelhändelser – men resten fick komma av sig självt.

Tänk dig att du får en hisspresentation på dig att berätta om Ingen kommer någonsin tillbaka, vad vill du då berätta?

Jag tycker verkligen att det är svårt att pitcha en hel berättelse på ett kortfattat och kärnfullt sätt. Jag borde ju vara bra på det, med tanke på mitt vanliga jobb. Men jag tycker verkligen att det är svårt. För mig handlar Ingen kommer någonsin tillbaka lika mycket om stämningar och tonalitet som själva berättelsen. Men om du riktade en pistol mot min tinning skulle jag nog säga något sånt här: Boken handlar om vad som händer med en människa som är helt likgiltig inför allt hemskt som händer runt omkring honom.

Vad betyder det skönlitterära skrivandet för dig?

Skrivandet i sig har alltid passat mig. Man får tid på sig att tänka igenom vad man vill ha sagt och hur man vill säga det. Med det skönlitterära skrivandet har jag fått ett slags kreativt utlopp som jag – lustigt nog – saknar i mitt vanliga jobb, där jag alltid skriver på uppdrag av någon annan.

Hur gick tankarna när du skickade in manuset till mig?

Jag hade velat fram och tillbaka under en tid. Skulle jag våga skicka manuset till ett förlag? Skulle jag ens våga låta någon annan läsa det? Ville jag ens att någon skulle läsa det? Det är klart att jag ville. Så här i efterhand förstår jag att idén om att bara skriva för sig själv är helt absurd. Om man känner ett behov av att spendera hundratals timmar på att skriva ner en historia är i alla fall jag väldigt skeptisk till att man inte skulle vilja visa upp det för någon, innerst inne.

Till slut tog jag mod till mig och skickade ett väldigt kortfattat, väldigt nervöst mejl. Och jag har inte ångrat det en sekund.

Hur kändes det när jag sa: ”Jag vill ge ut din bok Gustav.”?

Det kändes overkligt. Och den känslan höll i sig ganska länge. Det är först nu som jag har börjat känna att det här är på riktigt. Att folk faktiskt kommer kunna läsa den här berättelsen. Det känns helt fantastiskt. Och väldigt märkligt.

Beskriv känslan att komma ut från den skönlitterära författargarderoben.

Det är väldigt annorlunda. Jag är van vid att jobba i gruppkonstellationer och att alltid ha ett team som backar upp en. Nu är det bara jag. Ensamt ansvarig för alla ord. Det är både spännande och läskigt.

Om du fick boktipsa Ingen kommer någonsin tillbaka till valfri känd person, vem skulle det vara och varför?

Daniel Espinosa. Han skulle kunna förvandla boken till en magisk film.

Skriver du på någonting nu?

Jag skriver sporadiskt på ett manus som jag tror väldigt mycket på. Problemet är att jag är mycket mer produktiv på hösten. Livet är för bra just nu. Jag hittar inte den där vemodet jag behöver för att få rätt känsla i texten. Det kommer nog så småningom.

Nu är det ungefär en månad kvar till releasedagen, hur är känslorna och hur går tankarna?

Jag är väldigt taggad. Jag har så sjukt många bra och peppiga personer runt mig just nu och det gör såklart att allting bara känns kul. Jag kommer säkert hinna bli nervös till den 22 maj. Men det får jag vara. Om man inte lider lite är man väl ingen konstnär?

Publicerat 4 maj 2015