Tio frågor och svar med Elin

PARAPLY_JL_004

 

 

 

 

Foto: Josefine Laul

Publicerat: 23 februari 2015

Det är nu mindre än en månad kvar tills att Elin Johanssons bok Paraplyet kommer ut. Frilansjournalisten Amanda Waldenström har passat på att ställa några frågor till Elin inför hennes femte boksläpp. Det blir ett samtal om hur Elin fick idéen till boken, vilket snacks hon tycker är det optimala när hon skriver och hur är det … kallar hon sig författare?

Det börjar närma sig, skriver du fortfarande vidare på boken i huvudet eller har du även i tanken släppt den?

Karaktärerna finns kvar i mitt huvud eftersom jag tycker det är spännande att låta karaktärer återkomma i mina berättelser. Patrick Andersson är nu med en tredje gång, han är en av Noahs vänner i Hur man än vänder är rumpan bak och han finns även med i Magiskt och tragiskt. Jackie från Lite gör skillnad dyker också upp i Paraplyet eftersom jag ville ge hennes berättelse en fortsättning. På så vis lever karaktärerna vidare i mitt huvud, jag går just nu och funderar på en spinoff för två av karaktärerna i Paraplyet.

När föddes tanken till det som skulle komma att bli boken?

För några år sedan blev jag själv bestulen på ett paraply efter en utekväll. Det var inget särskilt dyrt paraply eller så men det hade ett personligt värde för mig. På vägen hem den natten, och många gånger efter det, har jag funderat över vad som hände med mitt paraply. Om någon faktiskt stal det, vem var den här personen och vilken fantastisk anledning kunde den personen möjligtvis ha?

Sommaren efter det var jag i Prag tillsammans med en kompis, det regnade kopiöst och mitt hopfällbara paraply gick självklart sönder. Med avsikt lämnade jag därför kvar det på en restaurang och så började jag samtidigt fantisera kring vem som kanske skulle ta upp det efter mig. Jag föreställde mig att det skulle vara någon som själv glömt att ta med sig ett paraply den dagen och skulle bli jätteglad när det plötsligt låg ett under restaurangbordet. Lyckan skulle förmodligen inte bli långvarig eftersom paraplyet var trasigt, kanske skulle personen i fråga upptäcka det mitt ute i regnet. När jag började fantisera vidare kring den scenen, då började bokidéen spinna igång på riktigt.

Vad var den största utmaningen för dig i skrivandet?

Att skriva en relativt kort bok, 183 sidor, var en utmaning. Oftast är det enklare att brodera ut än att vara direkt och precis. Ska man begränsa omfånget måste man hela tiden ta beslut om vad som är viktigt och vad som bara är utfyllnad. Det var en utmaning att sortera ut det viktigaste för att skapa en så koncentrerad och tät berättelse som möjligt.

Hur känns det att lämna ifrån sig sin bokbäbis?

Det uppstod en otrolig separationsångest veckan innan den skulle lämnas till tryck. Jag förvandlades till en kliché av en pretentiös plågad konstnärssjäl, vilket inte alls var någon smickrande syn. Till slut tog jag mig ju ur det, jag var liksom bara tvungen att gå igenom den fasen. Nu känns det jättekul att äntligen lämnat den ifrån sig för det innebär att det snart blir en bok på riktigt som kan möta läsarna. Det ser jag fram emot.

Vilken persons läsning av din bok skulle göra dig riktigt nervös?

Jag är självklart spänd på vad folk i allmänhet kommer tycka och säga om boken. Alla har ju olika litteratursmak och det accepterar jag, alla kommer inte älska boken och det är okej för mig. Det som däremot gör mig nervös är om någon i min närhet skulle missförstå mina intentioner med innehållet. I mitt skrivande inspireras jag ibland av det som jag själv varit med om och vissa av de händelserna involverar automatiskt andra i min närhet. Det skulle därför göra mig olycklig om någon skulle ta illa vid sig eller bli ledsen över något jag skrivit, att de skulle uppleva det som att jag skapat litterärt stoff av någonting jag inte borde. Jag funderar mycket kring det och har en tydlig gräns för vad jag hämtar från mitt eget liv. Därmed inte sagt att alla delar den gränsen, det kanske finns någon som anser att jag passerat deras gräns. Det gör mig nervös.

Hur reagerar du när jag säger att du är författare?

Förr protesterade jag när någon kallade mig författare, det gör jag inte längre. Oftast är det med den titeln jag blir presenterad men det är inte så jag väljer att presentera mig själv. Det är lite komplext det där, jag är ju författare till mina böcker men det är för mig något annat än att jag vore författare till yrket. När jag själv presenterar mig gör jag det hellre som skribent, jag tycker att det passar bättre in på det jag faktiskt gör.

Hur skulle du beskriva din relation till berättelser och ord?

Jag älskar berättelser, lika mycket fiktion som verklighet. Att ta del av andras berättelser, i läsandet eller det muntliga berättandet, är berikande. Jag skulle aldrig vilja nöja mig med att bara ta del av min egen berättelse som är mitt liv. Jag vill veta mer än så om världen än att bara se den genom mina egna ögon.

Min relation till ord är spexigt experimentellt, jag älskar att komma på egna ord. En av lektörerna som läste Paraplyet lämnade exempelvis följande kommentar: ”Jag fattar vad du menar, men dubbeldutt är ändå inget ord.” När jag läste den kommentaren funderade jag över om det fanns något problem. Visst, det kanske inte är ett ord, men fattar man vad jag menar så är väl allt bra eller? Jag tänker så här: varför hela tiden använda sig av andras ord när man kan hitta på egna?

Vilket är det optimala snackset för en skrivarstund?

Något som inte knastrar, jag skriver nämligen alltid med hörlurar på och om jag äter något knastrigt så blir det outhärdlig ljudvolym liksom instängt i lurarna. Därför blir det ofta russin eller dadlar. Men jag försöker att inte småäta så mycket när jag skriver, det blir enkelt en dålig vana. Däremot har jag alltid någon dryck bredvid mig, alltid vatten som ofta kompletteras med te eller kaffe.

Vilken egenskap skulle du lyfta fram som ett måste om man ska lyckas som egenutgivare?

Man måste ha tålamod. För de allra flesta går det trögt i början, det tar tid att bygga upp ett kontaktnät, få in uppdrag och sälja böcker. Jobbar man däremot hårt och inte viker sig i arbetsdisciplinen ger det resultat till slut. I början är det otroligt mycket knegande, i alla fall var det så för mig. Självklart jobbar jag hårt fortfarande men nu handlar det mycket mer om att förvalta det som jag byggt upp och se hur jag kan utveckla det.

I början fick jag kämpa för att få in varje jobbuppdrag och typ varje såld bok. Nu har jag hållit på i snart sju år och lagt en grund som gör att flera uppdrag kommer in av sig själva, antingen har de hört talas om mig på annat håll eller så är det uppdragsgivare som återkommer. Utan tålamod hade jag avvecklat företaget för länge sedan, men då hade jag samtidigt inte fått njuta av resultatet som det outhärdligt hårda kneget till slut genererade i.

Om du skulle anställa en person på ditt förlag, vem skulle det vara och varför?

Drömmen vore att anställa någon som kan göra allt det som stjäl kreativ tid från mig. Är exempelvis betalningsfunktionen i webshopen ur funktion måste jag ju prioritera det och då spelar det ingen roll hur skrivsugen jag än är. En allt-i-allo vore toppen. Som kan fixa ordrar, bokföringen, beställa kontorsmaterial, är duktig på marknadsföring, kan fungera som webbsupport, fixa grafiska profiler och samtidigt reda ut hur jag på bästa sätt tar mig till Oskarshamn klockan åtta en måndag morgon. Det vore guld.