På mitt nattduksbord:

Andra delen i Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar, del 2 Sjukdomen, släpptes förra veckan och jag har redan läst klart. Det gick inte att dra ut på det. Tre sena nätter och sedan var det klart.

Gardell bjuder på bra läsning och han bjuder på bredd i mina känslor, jag blir förbannad på ett sätt och så ledsen på ett annat. Jag minns till exempel inte förra gången jag grät i en läsning, det sker så sällan. Av filmer gråter jag, rent av har jag en pinsam närhet till att böla. Till och med till någonting så banalt som Björnbröder gråter jag, i det fallet även ruggigt offentligt på ett flygplan över atlanten. Men i min läsning gråter jag sällan. Men i just den här läsningen gjorde jag det, kände tårarna smyga sig fram mitt i läsningen, slog igen boken, reste mig upp och sa högt i det tysta rummet: helvete också. Så vandrade jag i cirklar runt i rummet.

Det går väl knappast att läsa romanen utan att beröras, för det är väl det som är tanken. Och jag berörs på flera plan, det kräver sin författare för att skapa dem känslorna. Att jag i berättelsen om Benjamin och hans föräldrar, berörs i Benjamins historia, i hans mammas historia och i hans pappas. På något sätt tre olika öden som kräver sina egna känslor. Och Gardell lyckas med det, att förmedla flera sidor. Det är skickligt, mycket skickligt.

En annan sida av romanen som jag tycker är skicklig är hur vi förflyttas i tiden men ändå utan frågetecken kring vilken tid det är. Perspektiv som skiftar kan ofta bli röriga, men i det här fallet ger det romanen en så speciell vinkel. Innan kärlekshistorien börjar mellan Benjamin och Rasmus vet vi dess slut och det ger varje detalj större fokus än om vi var ovetandes om utgången.

På mitt nattduksbord:

Hur kommer det sig att när en bok blir till så känns boken som ens lilla bäbis som man borde skydda från omvärlden, som ingen får titta någon sekund extra på och säga: men visst är den lite rund om kinderna? Kritiken går rätt in i dig själv. Kritik mot bäbisen är kritik mot dig. Nu har jag visserligen inte en livs levande bäbis att jämföra med, men jag har tre bok-bäbisar och det har varit likadant varje gång då jag lyckats utveckla omfattande moderliga instinkter i beskyddning. Men hur kommer det sig att när boken väl har blivit till och faktiskt visats för omvärlden så försvinner jämförelserna med livs levande bäbisar och det blir istället som en görpinsam förälder som kräver skäms-kudde för varje ord den säger. Så har det känts för mig med mina böcker. Lustigt det där.

I dagarna valde jag ändå att med skäms-kudden till hands läsa en av mina böcker, Lite gör skillnad och se vad jag tycker om den så här tre år senare. Låter det märkligt att läsa sin egen bok innan du ska somna, det är ingenting emot hur märkligt det faktiskt är för mig som läser. Otroligt märkligt.

Skäms-kudden behövde inte jobba så hårt under läsningen, för så väldigt pinsamt var det faktiskt inte. Lite generad blev jag ändå inför vad jag hade skrivit. Känslan ping-pongades tillbaka hela tiden: men . . . har jag skrivit detta? Och det har jag ju, mer tydligt än någonsin kommer de skrivande stunderna tillbaka, hur jag tänkte när jag knöt ihop det på ett visst sätt och varför jag valde att skriva så och inte så.

Kanske mest uppslukas jag av det faktum att jag var 20 år då jag skrev Lite gör skillnad, det är inte så illa när jag tänker efter. Visst har romanen sina sprickor här och där, det ser jag med ett antal skrivarkurser, en litteraturvetenskaplig examen och en skrivpedagog-utbildning i bagaget.

Den har sprickor, säger jag som är litterärt svårflörtad och lider av oförmågan att se någonting bra i någonting som jag någonsin gjort. Så ändå . . . 20 bast och instängd i en författargarderob, då är det inte så pjåkigt ändå kan jag tycka. Skäms-kudden får jag nog lägga åt sidan och sträcka på mig lite istället. Det finns mycket annat betydelselöst en 20-åring kan få för sig att göra än att skriva en roman på lediga stunder. Och vad gör en spricka hit och dit då det faktiskt finns guldkorn här och där också.

På mitt nattduksbord:

Det är bland det bättre jag läst, Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Han lyckas med det som få andra författare lyckas med, skriva enkelt om det svåra. Han drar inte in känslor eller händelser i tunga ord, de står istället där så enkelt och tynger i sin egen kraft.

Detta är första romanen i romansviten om när aids kom till Sverige på 80-talet. Och det är kanske lite så romanen speglats då det talats om den: om just aids. Och visst är det vad den handlar om och de delarna av romanen är så viktiga att läsa, ta del av och kanske i sin obegripliga form ta till sig. Och det är nyttigt också att faktiskt tänka att det inte är någon stenålder vi talar om. Detta är 80-tal, inte alls så länge sedan egentligen.

Då romanen på ett vis handlar om aids handlar den för mig om någonting annat också, så som undertiteln också talar om för oss: Kärleken. Om att få älska vem du vill. En del av romanen som också är så viktig att läsa och försöka få in, att få älska vem du vill. Det låter så enkelt, som om det vore en rättighet, ändå tycker en del att man kan få bestämma över en del vem han eller hon ska eller borde älska eller inte älska alls och leva ensam.

Ett stycke som så grovt gick in i mitt hjärta är en scen mellan Paul och Benjamin:

Paul säger inget mer utan väntar åter på att ynglingen skall fortsätta. De sitter tysta i flera minuter. Benjamin flackar med blicken som om han söker något som han inte finner. Han ser olycklig ut.

Till slut säger han långsamt, som om han kämpat men givit upp, och varje ord är på samma gång ett erkännande och en övertygelse, och när orden är sagda är det som de ristats in i honom som en outplånlig sanning, som en tatuering på hans hud.

”Jag … vill i mitt … liv … få älska någon … som älskar mig.”

På mitt nattduksbord:

För mina elevers skull letar jag mig igenom barn- och ungdomsavdelningen på biblioteket för att hitta bra litteratur för oss att läsa och jobba med. Så bläddrade jag där mellan lådorna och fann den här: Mary och mormor, skriven av Tine Mortier. Det var svårt att inte fastna för det fantastiska bokomslaget, så jag öppnade och . . . trollbands verkligen.

Det är en stark berättelse om Mary och hennes mormor, en berättelse om att bli gammal, att se någon bli gammal och försöka förstå. Så mycket ryms mellan raderna, så mycket ryms i dessa bilder som är fullständigt fantastiska. Det är Kaatje Vermeire som har illustrerat och jag har köpt ett exemplar av boken bara för att kunna riva ut en sida och rama in. Frågan är bara vilken sida det blir.