Hej från en semester!

Mitt första beslut som min egen chef var att ta en riktigt lång semester, den är på obestämd tid faktiskt. Jag har en tanke på att jag ska börja jobba igen 1 augusti, men jag ska ta ett snack med chefen igen då och se om det kanske rent av blir lite längre.

Så fort det blev semester tog jag bilen och åkte till min ö. Nu är tiden när jag ska sova länge på morgonen, låta frukosten ta lång tid, blicka upp i trädkronorna,  dofta på blommor, dricka trekaffe i skuggan och gå långa promenader.

Sommaren är tiden att sitta försjunken i bok efter bok. Vilket jag gör. En familjemedlem antydde vid frukostbordet när jag anlände med en annan bok än kvällen innan att jag var helt makalös. Helt korrekt iakttagelse.

Mer om min läsning uppdateras det om på Instagram > @seriostforlag

Mitt läsår 2015 (lite av det i alla fall)

Ni som följer seriostforlag på Instagram kan följa min läsning under året, men jag tänkte att jag skulle göra en liten sammanfattning kring detta även här på bloggen. Och det blir en berättelse om när Fredrik Backman kommenterade min läsning, om långa långa långa boktitlar och drömmen om ett opublicerat verk.

lena-a

Jag går ut hårt med årets bok direkt –> Lena Anderssons Allvarligt talat. Hennes samlade svar från radioprogrammet med samma namn (lyssna här) är fullständigt briljant. Det är dock ingen bok att sträckläsa, istället har jag läst en eller kanske två svar lite då och då för att sedan filosofera på egen hand. Och varför är det briljant då? Jo, för att Lena Andersson bemästrar språket. Hon är formuleringens drottning. Hon använder få ord men exakt exakt rätt ord på rätt plats. Det är mästerligt.

bokåret-11

Det ropades ett rungande hurra i många litterära kretsar då Jonas Hassen Khemiri kom ut med sin Allt jag inte minns. Han fick Augustpriset och jag fick köplats 374 i reservationskön på biblioteket. Men till slut fanns den i mina händer och då gjorde jag så som jag brukar göra med hans böcker: slukar rakt av och direkt. Och aldrig lämnas jag heller besviken. Jonas Hassen Khemiri är alltid bra.

bokåret-10

Jag ropade mitt högsta hurra när jag fick veta att Bodil Malmsten skulle komma ut med Det här är hjärtat. Bodil Malmsten lämnar mig heller aldrig besviken. Hon är så bra, fullständigt lysande faktiskt. Läs den här och läs allt annat hon skrivit. Det är mitt tips.

bokåret-5

Bodil Malmstens loggböcker är också något som jag varmt varmt rekommenderar. Och hon kan då konsten att ge sina böcker underbara titlar: Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig och Kom och hälsa på mig om tusen år.

bokåret-4

Och peppen som uppstod då jag fick veta att Elin Lucassi skulle komma ut med Jag är den som är den. Alltså, vilken pepp! Bästa boken för någon som uppskattar humor. Kika in mer med Elin Lucassi här.

bokåret-9

Lite sen på bollen läste jag också En man som heter Ove av Fredrik Backman och med denna bild och följande ord uppdaterade jag min lässtatus på Instagram: Nähä gott folk! Med Ove i sällskap – let’s hit the sack. Kommenterade bilden gjorde då en viss Backman själv med orden: Överskattad, den där. Och jag kontrade med: Helt klart värd hypen.

bokåret-7

Men än bättre än Ove gillar jag Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt. Åh, så fin den är. Som jag gillar den! För att inte tala om Backmans Saker min son behöver veta om världen som jag läste förra året, den är riktigt bra!

bokåret-8

En väldigt stark läsning i år var Klas Ingessons Det är bara lite cancer. Jag läste klart den på ett tåg och trots att det fanns människor runt mig så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Det var en otroligt stark läsning. En läsning som jag rekommenderar den som gillar Klas Ingesson, som gillar fotboll och som gillar livet. Jättefin bok.

bokåret-13

Lisa Bjärbo kom ut med nytt också: Djupa ro. En bok som skiljer sig lite från hennes tidigare skulle jag säga. Ofta skriver Lisa Bjärbo med en alltid lika förträfflig humor, detta var däremot en mörkare historia. Tog ett tag innan jag kom in i det. Men som alltid, ja, Lisa Bjärbo är också alltid bra.

bokåret-3

Sockersöta ljuvliga Eleanor & Park av Rainbow Rowell. Fantastisk ungdomsroman med två spännande karaktärer.

bokåret-14

Och jag läste också en klassiker i år som jag inte läst på flera år: Mio min Mio av Astrid Lindgren. Åh så fin.

Avslutningsvis kommer här min önskelista inför 2016, jag önskar att …

… Lena Andersson kommer ut med en ny roman. Eller det behöver inte vara en roman, det kan vara en dikt, en essä, vad som. Bara det är något.

… Gunnar Ardelius kommer ut med en ny ungdomsroman som handlar om kärlek. Ge mig Gunnar, ge mig!

… David Nicholls kommer ut med ett mästerverk som får One Day att tyckas futtig. Eller nej, jag kommer aldrig kunna tycka den är futtig. Jag älskar One Day.

… Lisa Bjärbo skriver på en ny ungdomsbok som får mig att grina av skratt.

… någon hittar ett ännu icke publicerat verk av Charlotte Bronte som får se dagens ljus.

På mitt nattduksbord:

Egenmäktigt

När en vän till mig läst Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek och jag frågade henne hur den var svarade hon ungefär: ”Alltså den var … (lång paus) Så himla … (slår ut med armarna) Alltså så bra, så bra.” Mer rättvist än så kan man nästan inte beskriva romanen. För den är så bra att man inte vet i vilken ände man ska börja, så bra att allt som kommer fram är halvfärdiga meningar för adjektiven som spontant dyker upp i huvudet tycks inte vilja räcka till.

På mitt nattduksbord:

9170018715

Egentligen borde jag sluta påstå att jag ”gillar att läsa” för det är inte vad jag gillar. Läsandet i sig är inte det jag tycker är fantastiskt, det är den fantastiska läsningen jag är ute efter. Jag gillar den riktigt bra läsningen, de riktigt bra böckerna, dikterna eller novellerna. Det är vad jag gillar.

Och jag påminns om det i just den här läsningen. För jag gillar Kathryn Stocketts Niceville, det gör jag verkligen. När jag läser en bok som denna är det fantastisk läsning och då gillar jag läsning.

Romanen bygger på väldigt tydliga karaktärer, vilket alltid fängslar mig. Det känns som om jag känner karaktärerna och därför kan jag känna med dom. Storyn är tydlig, tänkvärd och sträcker sig långt bort från bokens sidor.

Romanen handlar om societetsflickan Skeeter som återvänder till sin hemstad Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier. Hon bär på en författardröm likväl en dröm att kunna förändra de orättvisor som hon ser sker runt henne i 1960-talets Södern. Tillsammans med två hemhjälper, Aibileen och Minny, börjar hon skriva på en bok om vad det innebär att vara en svart kvinna och vad det är som sker bakom de vackra fasaderna i hennes hemstad.

Romanen har flera riktigt starka episoder, en som jag däremot fastnat extra för är då Aibileen får reda på att i hemmet där hon arbetar har frun låtit installera en toalett i garaget så att Aibileen inte längre ska använda någon av toaletterna som familjen eller familjens vänner använder.

Aibileen tänker då:

Jag vet inte vad jag ska säga till henne. Det enda jag vet är att jag inte säger det. Och jag vet att hon inte heller säger vad hon vill säga, och det är nåt konstigt som händer här för ingen säger nåt och ändå för vi ett samtal.

Det stycket ringar in väldigt väl vad egentligen hela romanen handlar om.

Absolut ett måste att läsa!

På mitt nattduksbord:

Egentligen var det ett tag sedan den här låg på mitt nattduksbord. Och jag har tänkt gång på gång att jag skulle blogga om den men blivit hindrad varje gång eftersom jag inte kommit på någonting smart att skriva om den. Jag tycker ju boken i sig själv är så himla smart att jag vill bolla tillbaka med någonting lika smart. Och nu har jag tänkt, i månader faktiskt, men kommer inte på någonting smart att bolla tillbaka med. Så jag får väl nöjda mig med någonting mindre smart. För jag vill gärna berätta om boken, liksom sätta ett stort utropstecken bakom: läs den!

Bodil Malmsten bjuder på en så ljuvlig läsning, hon vet vad hon skriver om och hon skriver med sådan klarhet och butterhet som är så underhållande. För jag har läst ”konsten att skriva”-handböcker i stor volym de senaste åren och det brukar vara väldigt mossigt, fyllda med måsten och kreativa urladdningar. Men inte med Bodil Malmsten, hon ser på det med sådan klarhet och blandar det med en butterhet i hur saker och ting är och förhåller sig. Som sagt, väldigt underhållande är vad det är.

På ett ställe introducerar hon exempelvis en skrivövning, men avslutar sedan hela stycket med att det egentligen är helt oviktigt att göra övningen. Vad skulle finnas för mening med det liksom. Och därför gillar jag Bodil Malmsten, jag tänker hela tiden under tiden jag läser: jävlar vad skön hon är, så där cool vill jag också bli när jag blir stor.

På mitt nattduksbord:

Andra delen i Jonas Gardells serie Torka aldrig tårar utan handskar, del 2 Sjukdomen, släpptes förra veckan och jag har redan läst klart. Det gick inte att dra ut på det. Tre sena nätter och sedan var det klart.

Gardell bjuder på bra läsning och han bjuder på bredd i mina känslor, jag blir förbannad på ett sätt och så ledsen på ett annat. Jag minns till exempel inte förra gången jag grät i en läsning, det sker så sällan. Av filmer gråter jag, rent av har jag en pinsam närhet till att böla. Till och med till någonting så banalt som Björnbröder gråter jag, i det fallet även ruggigt offentligt på ett flygplan över atlanten. Men i min läsning gråter jag sällan. Men i just den här läsningen gjorde jag det, kände tårarna smyga sig fram mitt i läsningen, slog igen boken, reste mig upp och sa högt i det tysta rummet: helvete också. Så vandrade jag i cirklar runt i rummet.

Det går väl knappast att läsa romanen utan att beröras, för det är väl det som är tanken. Och jag berörs på flera plan, det kräver sin författare för att skapa dem känslorna. Att jag i berättelsen om Benjamin och hans föräldrar, berörs i Benjamins historia, i hans mammas historia och i hans pappas. På något sätt tre olika öden som kräver sina egna känslor. Och Gardell lyckas med det, att förmedla flera sidor. Det är skickligt, mycket skickligt.

En annan sida av romanen som jag tycker är skicklig är hur vi förflyttas i tiden men ändå utan frågetecken kring vilken tid det är. Perspektiv som skiftar kan ofta bli röriga, men i det här fallet ger det romanen en så speciell vinkel. Innan kärlekshistorien börjar mellan Benjamin och Rasmus vet vi dess slut och det ger varje detalj större fokus än om vi var ovetandes om utgången.