En båt som måste i hamn

I helgen fick jag feeling och letade fram anteckningarna från alla textsamtal under min skrivpedagogutbildning i Skurup, vid den tiden höll jag på med ett visst bokmanus som då hette Tre ord och tystnad som under senare år har gått under namnet Ölandstokar och nollåttor.

Notera särskilt datumet: 11 oktober 2011. Jajemän redan då var denna båt som är ett bokmanus ute till havs, men nu börjar det bli dags att ro denna båt som är ett bokmanus i hamn.

Man brukar ju säga att det är bra att respons får ”ligga till sig lite”, men sju år är lång tid för en marinad. Men nu ska vi inte haka oss upp på detta, istället värt att notera att dessa anteckningar alltid sparats på och följt med mellan flyttar till olika lägenheter i Göteborg, anteckningarna följde med våren jag spenderade i Bryssel och den kalla vintern jag bodde på Öland. Och nu är både jag och anteckningarna väldigt mogna.

Kul grej för övrigt att spara på sina egna textutkast och följa ett manus som växer fram, bland annat har jag noterat att jag bytt tempus sedan 2011. Så någonting har ju blivit gjort.

Blivit med responsgrupp

Prognosen för höstens skönlitterära skrivande ser mycket god ut, jag är pepp!

Igår var premiären för mig i min nya responsgrupp, ny även i bemärkelsen att jag aldrig tidigare har varit med i någon responsgrupp på det viset. Jag har gått många skrivarkurser och varit ledare för flera, men det blir nytt för mig detta att ha en och samma grupp under en längre tid som kommer ha inblick i hela min skrivprocess. På en skrivarkurs brukar man mer ge respons på lösryckta grejer, detta blir med en bredare blick vilket kan bli bra för mitt bokmanus som nu är uppe på dryga 300 sidor.

Responsgruppen har funnits sedan tidigare så jag är ett nytillskott för hösten. Vi träffas en gång i månaden och innan träffarna har vi mailat text till varandra och förberett respons. Detta känns  som precis rätt för mig i mitt skrivande just nu, jag behöver fler deadlines, jag behöver få prata om det jag skriver och få veta hur andra tänker kring det jag skriver. Det hela tycks båda gott.

Och det ska bli intressant att ta del av de andras skrivande också, för det ska man aldrig föringa som skribent att läsandet av andras texter och samtalet som följer därefter är otroligt lärorikt.

Om några veckor är det min tur att lämna in text för första gången, min plan är att lämna in inledningen till Ölandstokar och nollåttor för att få input på om det flyger eller inte.

Problemlösning i Skåne

Jag har varit iväg på skrivarkurs i fem dagar på Skurups folkhögskola, mina mycket fina och kloka föräldrar gav mig detta i 30-årspresent. Det känns som att ha en alldeles egen supporterklubb som hejar på en, mycket fin känsla. Jag behövde verkligen pepp i mitt skrivande just nu, så det kom så bra till pass.

Det var kul att vara tillbaka i Skurup också, jag gick ju skrivpedagogutbildningen där 2011/2012 och blev nostalgisk på ett väldigt härligt vis.

Kursen jag gick hette Skrivprojekt med textrespons, alldeles ypperligt upplägg för mig där vi varje dag lämnade in textutdrag (nyskrivet eller tidigare skrivet) som vi sedan i grupper satt och gav respons på till varandra. Jag fick med mig många finlir-kommentarer till mitt Ölandstokar och nollåttor-manus. Och jag fick också från en lite frustrerad läsare den något större frågan angående min huvudperson: ”vad är hennes problem egentligen?”. Och det är jag inte riktigt säker på, så det funderar jag mycket på nu.

När kursen var slut ville jag inte lämna den härliga skrivarbubblan jag gått in i så jag tog en skånsk roadtrip med första stopp Ystad. Sen svängde jag runt på Österlen och funderade över vad min huvudpersons problem är egentligen.

Tack för i söndags!

Jag jobbar just nu blomsterhög från buketter jag fick i söndags på den seriösa festen. Är väldigt glad att att jag bestämde mig för att ha en fest och fira.

Tack till er som kom på festen och förgyllde!

Är också väldigt glad för att jag vågade testa någonting nytt och låta gästerna bli en del av min bokprocess med Ölandstokar och nollåttor. I söndags fick gästerna nämligen brunchmingla samtidigt som det stod workshops-kassar runtom i lokalen. Gästerna fick alltså vara med och komma på namn till några karaktärer, de delade med sig av sina bästa ord, skissade bokomslag, kom med idéer till en marknadsföringsplan, hjälpte mig att beskriva en första kyss och kom på frågor till mitt första medarbetarsamtal.

På scen samlade jag och min kompis Patricia ihop lite av vad gästerna gjort och det visade sig vara hög nivå på lapparna. Så nu är tanken att jag ska boka in en kick-off med mig själv, ta med alla lappar och verkligen kicka igång mitt skrivande. För grejen är (plats för trumvirvel) att jag ska gå all in vad gäller Seriöst Förlag från och med juli. Senaste 2,5 åren har jag varit anställd, väldigt snart blir jag min egen chef igen. Det finns så mycket i det beslutet som är värt att hurra för, mest av allt för att jag har så många spännande projekt i huvudet som jag vill förverkliga. Prio ett är dock att skriva klart min bok. Nu händer det.

Redigerar sockerhög

Det finns två saker jag gjort väldigt mycket den senaste tiden: redigerat och ätit lösgodis. Redigerat anses väl bra att göra, men det är inte jätteroligt. Äta lösgodis anses väl inte jättebra att göra, men det är roligt. Som kombination till varandra anser jag att sysslan sammantaget är bra och rolig. Så väljer jag att se det för det är alltid ett val att göra med vilken blick man väljer att se saker och ting och jag känner mig positiv i blicken.

Snart är jag på sida 100 i mitt bokmanus och det känns helt okej. Första sidorna flyger dock inte riktigt, någonting skaver och jag vet inte vad. Ibland är det svårt att se i sitt eget skrivande vad det är som inte landar rätt, det kan vara tydligare när man läser en text man själv inte skrivit tycker jag.

Så det jag ska göra nu: fortsätta redigera, dra ner lite på lösgodiset (jo, det måste jag faktiskt för det har gått till överdrift) och sen ska jag lämna ifrån mig mina sidor till läsare som ska få läsa. Bokmanuset ska få flyga fritt lite. Förhoppningsvis kan läsarna hjälpa mig vidare så det landar mer rätt.

Om ön som är hemma

Det är som en ritual vi gör i slutet av varje sommar, jag och mamma. Vi sitter i trädgården på Öland, vid huset som är den gemensamma punkt som kallats mitt hemma i 29 år utan att det egentligen någonsin varit mitt hem. Det är huset min mamma köpte på sin 25-årsdag och dit jag åkt varje sommarlov, varje jullov och på andra lov och helger. Jag har åkt dit så ofta jag kunnat.

Vi har suttit den där sista sommarkvällen med filtar runt oss jag och mamma, precis som vi gör den här sommaren också. Mamma säger att det är konstigt med ön, att hur mycket det än blåser på dagen så blir det vindstilla på kvällen. Mamma säger så ungefär fem gånger per sommar och jag säger aldrig men det där har du ju sagt förut mamma, jag säger alltid att det är konstigt att det blir så stilla. Men ön är sådan.

När jag var barn var det en sak till som också sades, just den där sista sommarkvällen. Antingen var det jag som sa det till mamma, eller mamma till mig.

Tänk om vi struntar i att åka tillbaka.

Tillbaka var till Skara. Tillbaka åkte jag 17 gånger.

Varje sommar fanns det så mycket att säga hejdå till. Så många stigar jag behövde cykla på en sista gång. Så många djur med mjuk päls att bura in näsan i en sista gång. Jag fick säga hejdå till barfotafötter och ta på mig riktiga skor man har i stan. Jag gillar inte skor, varken skor eller strumpor.

Det svåraste varje sommar var att krama mormor hejdå. Vi åkte bort till hennes hus med den fullpackade bilen, stod och dröjde i köket och sen skulle vi åka för det var ju så lång väg att köra. Och så kramades vi, höll kvar. Väl ute i bilen kom jag alltid på någonting jag glömt och sprang in till mormor igen. Ut kom jag alltid tomhänt.

Min 18:e sommar åkte jag inte tillbaka till Skara. På studentdagen var flyttkartongerna påbörjade, jag skulle flytta till Kalmar för att bo bara över sundet från min ö och nära mormor. Jag bodde så nära det bara gick, tvåhundra meter från sundet så att jag när jag ville kunde titta över och se ön breda ut sig från söder till norr. Först ville jag ju egentligen bo i ett torp på Öland, men mamma sa och hon hade så rätt: Du skulle göra det så trevligt för dig i torpet att du inte skulle ta dig för att åka till fastlandet igen. 

Nu i slutet av sommaren satt vi där igen jag och mamma. Med filtar. Mamma sa att det var konstigt att fast det hade blåst så mycket på dagen så var det vindstilla nu. Jag svarade att det är konstigt.

Sedan satt vi i tystnaden för nu för tiden så är det ingen av oss som säger de där andra orden om att strunta i att åka tillbaka. Mamma har nu inget som är tillbaka. Hon är på ön. Hon har under många år varit ifrån den, men nu är hon där. Hon fick se vad som fanns på fastlandet och det hon fann (bland mycket annat) var någon att ta med sig till ön för att bli gammal tillsammans med. Min pappa. Nu är dom på ön.

Men varje sommar säger jag det till mig själv.

Tänk om jag struntar i att åka tillbaka.

Och det blir värre ju äldre jag blir, det slutar liksom inte vid att jag tänker så då varje sommar tar slut, jag tänker så varje helg på ön som tar slut. Men jag tänker att om jag flyttade dit till ett torp, då skulle mamma få rätt. Jag skulle göra det så trevligt för mig i torpet att jag skulle inte ta mig för att tränga in mina fötter i varken skor eller strumpor och jag skulle bli där och inte bry mig om det som fastlandet kan erbjuda.

Så jag tänker att det kanske kommer en tid då jag också får bli gammal på ön. Drömmer om det gör jag. Och under tiden så vältrar jag mig i ön genom mitt skrivande. Boken jag skriver på just nu handlar om just Öland. Det är väl därför den är så rackarns svår att skriva, för att det handlar om bland det finaste jag vet.

Så det tar sin tid att skriva ön rättvisa.

Och mycket av det som nu är skrivet kommer nog ändras, bytas ut, tas bort. Men på första sidan har jag skrivit det som inte kommer ändras:

Till mamma,

för att du gav mig ön, tack för att du gav mig en plats som är hemma.

En storslagen nummer fem

Här är början på det som ska bli min femte skönlitterära bok. Jag tänker att min bok ska heta just så: Ölandstokar och nollåttor. 

Karaktärerna jag skriver om tänker jag ska få utrymme i två böcker till. Jo, någonstans tänkte jag ut den rimliga idéen att skriva en trilogi. Jag förvånar ofta mig själv med saker jag tänker ut. När jag tänker att: jo … men … trilogi … det är rimligt Elin. Ba kör.

Mina krav i skrivandet har aldrig varit så höga som nu. Det är därför skrivandet går så otroligt långsamt. Det är därför jag senaste året varit på fler kick-offs än jag har färdiga utkast som är redo att gå till redigeringsfas. För jag tänker liksom att den första boken man skriver är en övningsbok, man rättar till misstagen i den andra och i den tredje börjar man ha fattat grejen men gör ändå några nya misstag så då testar man på nytt i den fjärde och sen är det väl rätt så passande att göra något storslaget med nummer fem tänker jag.

Där är jag nu.

Målet att göra något storslaget.

Så vad gör jag … jo, bokar in mig på en kick-off igen. Vyn på min skärm och ut är från mitt rum på Sankt Jörgen Spa. Här bor jag i tre dagar. Och jag tänker inte lämna det här bygget utan att kapitel 1, 2 och 3 är klara. Elin … ba kör.

Snart är det aslänge sedan den här skiten hände

Sandra Beijers blogg för några veckor sedan lade hon upp den här bilden och den tyckte jag så vansinnigt mycket om. Det är ett print som Sandras kompis gav henne, orden är en bloggkommentar som Sandra fick under en tung period i livet. Och jag gillar orden så skarpt. Jag önskade att jag hade kommit på sammansättningen av orden så att jag hade kunnat döpa en bok till detta, eller låta någon karaktär säga det i skarpt läge.

Grejen är att jag tänker väldigt mycket på mitt bokprojekt när jag läser de här orden, jag tänker på min huvudkaraktär Havanna som jag hade velat ge detta print. Det hade inte hjälpt att säga till henne att ”tiden läker alla sår” och att ”bara man ger det tid” … Det är så fruktansvärt mycket mer rakt och ärligt att säga att ”snart är det aslänge sedan den här skiten hände”.

Någonstans måste man börja …

Jag har börjat bekanta mig igen med mitt bokmanus. Grejen är att jag började skriva på det här manuset sommaren 2011 så det är egentligen helt tokigt hur länge det har funnits i mitt bakhuvud. Grejen är ju också att jag skrivit annat emellan, både Paraplyet och Får man använda sin fantasi har kommit emellan. Men nu vill jag fokusera.

Steg 1 har varit att börja läsa allt från början till slut. Alla sidor som redan finns. Och det råkar vara ett par stycken.

I den här läsfasen försöker jag också att bara läsa och inte redigera bort för mycket, utan mest se om helheten håller. Så jag tuffar på. Just nu har jag feeling och det känns fint.

”Jag tror faktiskt inte att du ska skriva i ett jag-perspektiv”

Häromveckan träffade jag en väldigt trevlig filosoferande årskurs 3-klass, jag berättade om mitt skrivande och vi samtalade om hur det egentligen är att vara författare. Jag berättade om min senaste bok och en elev fällde därefter kommentaren:

”Det låter som att paraplyet är en egen karaktär, för den verkar ha särskilda egenskaper.”

Och jag knockades fullständigt platt av analysen.

Vi fortsatte prata vidare lite om min nästa bok.

”Vad handlar den om”, frågade en elev.

”Den handlar om en tjej som heter Havanna. Hon är ungefär lika gammal som mig. Och det handlar om att hon åker till Öland, jag gillar själv Öland väldigt mycket”, svarade jag.

”Handlar den om dig?”

”Nej, inte riktigt. Havanna är nog inspirerad lite av mig, men det är inte jag”, svarade jag och såg hur en annan elev la huvudet lite på sned innan hon räckte upp handen.

”Ska du använda ett jag-perspektiv”, frågade eleven.

”Ehh, jag tror inte det”, svarade jag och var ganska förvånad över att jag fick frågan eftersom den sällan ställs ens av vuxna och nu fick jag den från en 9-åring.

”För jag tänker att om du skriver i ett jag-perspektiv”, fortsatte eleven. ”Då kommer nog alla tro att det är du i boken. Och ja … jag tror faktiskt inte att du ska skriva i ett jag-perspektiv.”

Och jag följer det kloka rådet! Min nästa roman skrivs därför i tredje person.

Skrivkompisar är bra, jag säger ju det.