Att planera ett boksläpp

Ölandstokar och nollåttor är ute på läsning. Fem personer håller sidorna i sina hand och i den andra måhända en röd penna.

Nu är det för mig att vänta på responsen.

Men jag kan inte bara sitta och vänta, det finns inte tid till det när man har ett bokförlag och har hela utgivningsprocessen att tänka på. Så det som ligger på mitt bord just nu har varit att allra först se över en budget för boksläppet. Prioritera och räkna på kostnader för pressbilder, formgivning för boksomslag, boktryck, utgifter för marknadsföring osv.

Dessutom gäller det att se över en marknadsföringsplan.

Att skriva boken är en sak, nu gäller det att boken når ut till läsare också.

Research om hörselkåpor och traktorer

Nu är jag i skrivandets slutspurt av Ölandstokar och nollåttor, i det här läget så är det bland annat en del research som behöver göras. Det där är någonting jag gör parallellt med skrivandet nämligen, jag tycker inte om att ha en hög med info inför att jag tar mig an ett skönlitterärt projekt utan istället tycker jag det ger mer för skrivandet om det kommer nya intryck då och då.

Så förra veckan åkte jag på studiebesök kan man säga, jag besökte en gård strax utanför Götene där jag en dag fick hänga med två lantbrukare som tog sig tid att svara på frågor.

I ett försök att inte spoila någonting i boken så kan jag i alla fall säga så pass mycket att en av bokens huvudkaraktärer är lantbrukare. Därför har det dykt upp frågor under skrivandets gång kring livet som lantbrukare. Med många frågor har jag vänt mig till min morbror som varit lantbrukare hela sitt liv, men jag tänkte att det kunde vara spännande att få in än fler röster.

”Så vad vill du veta”, frågade en av lantbrukarna några minuter efter att vi satt oss ned vid frukostbordet.

”Jag vet inte riktigt”, svarade jag.

För det visste jag faktiskt inte helt och hållet. Några konkreta frågor hade jag, som exempelvis hur stor del av arbetsdagen har ni hörselskydd på er och vad lyssnar ni då på? Eller: hur refererar ni till de olika traktorerna i en konversation, om ni exempelvis har tappat bort en telefon och tror att den telefonen ligger i en viss traktor, hur förklarar ni då i vilken?

Så lite konkreta frågor hade jag.

Men i bilen dit fanns också en förhoppning, att jag under dagen plötsligt skulle få veta någonting som jag inte visste att jag ville veta och att jag skulle känna att: yes, där har vi det, det här vill jag skriva om.

Men vänta här nu, kanske du tänker. Varför göra den här typen av research så sent i en skrivprocess. Jo, det kan jag avslöja: Ölandstokar och nollåttor har nämligen en planerad uppföljare.

Om att skriva sina karaktärer

Skrivandet av Ölandstokar och nollåttor har funnits med mig länge, jag vet inte riktigt när jag började skriva på det men vet att när jag 2011 började på Skrivpedagogutbildningen i Skurup skrev jag på manuset och fick handledning på det under utbildningen. Jag minns att jag sa till mamma att detta kanske blir det som ”kommer kicka igång boken”. Så blev det inte riktigt. Och ingen skugga faller på Skurup, det var jag själv som inte gav skrivandet den plats det behövde för att växa. Men den historien tar vi en annan gång.

Låt oss säga att romanen funnits i mitt huvud i ungefär nio år, det är en rimlig siffra att dra sig med här. Det som gjort skrivandet speciellt med det här manuset är att mitt huvud förändrats så mycket under de här nio åren. Jag var typ 22 år när jag började skriva på det här manuset, tänkte således som om jag var typ 22, levde som typ en 22-åring och hade erfarenheter som en 22-åring typ brukar ha.

Jag är inte 22 år längre.

Och faktiskt har jag gjort mina två huvudkaraktärer äldre, det blev så. För med åren har jag utvecklats och huvudpersonerna utvecklades med mig. Karaktärerna kan inte vara kvar där karaktärerna var för nio år sedan i mitt huvud. Karaktärerna behövde vidare och bättre matcha där jag befinner mig i mitt 31-årig huvud. Med det inte sagt att en 31-åring inte kan skriva om en yngre karaktär, det vore närmast befängt att påstå. Det jag menar är att just dessa två karaktärer jag skriver om nu kom att växa vid min sida när tiden gick. Som att vi växte tillsammans.

I mitt skapande av dessa karaktärer har jag tänkt mycket på den här lappen:

Detta är en lapp som skymtas i SKAM-Nooras rum och som jag haft med mig i mitt skrivande. Att tänka på mina karaktärers battles och tänka på vilka battles som ska synas utanpå och vilka som sker inom. Kanske ska något battle komma fram, något kanske hålls tillbaka.

För nio år sedan hade mina karaktärer allting utanpå, det fläktes ut i långa dialoger och detaljrika inre monologer. Idag har jag flyttat in en del inom karaktärerna. Detta för att skapa spänning, hålla tillbaka lite för läsaren. Också för att jag upplever oss människor vara mer så i verkligheten, att vi inte fläker ut allt besinningslöst.

För övrigt tror jag tanken i lappen är grunden till varför SKAM är en sådan succé, Julie Andem gjorde ett otroligt bra karaktärsbygge. Bit för bit byggs karaktärerna genom serien och någonting som först visas subtilt kommer fram i ljuset först ett tag senare. Detta i en så snygg balansgång där klassiska cliffhangers är återhållsamma. För är det någonting jag kan tröttna på så är det en allt igenom cliffhangerdriven berättelsen, lite som en såpopera på 90-talet som lämnade varje avsnitt i någonting helt otroligt. I längden tröttnar jag på det. SKAM höll tillbaka den typen av cliffhangers upplevde jag och istället fokuserade på att bygga riktiga karaktärer som man verkligen vill veta hur det ska gå för och därför vill man gå vidare i berättelsen. Balansgången där är svår, när den däremot klickar blir det succé.

Och dit är önskvärt att komma i skrivandet. Att skapa så engagerade karaktärer att bilar inte behöver sprängas för spänningens skull.

Ps! Den där lappen har jag burit med mig även i livet, för jag tänker att det vore en sådan vinst om vi generellt var snällare. Vi får tillgång till mycket av varandras liv via sociala medier (vi som är i den världen), men alla battles syns inte där. Därför: var snäll. Alltid.

Jag ska aldrig mer göra så

Jag fortsätter träffa responsgruppen varje månad och vi turas om att lämna text till varandra och läsa.  När min text ligger på bordet och diskuteras lyssnar jag och antecknar det som jag vet att jag vill ändra eller tänka vidare kring. Jag skriver ner stödord, lyssnar aktivt och när vi sagt hej då brukar jag sätta mig ner och gå tillbaka i minnet och fylla på bland stödorden.

Sen låter jag responsen vila ett par dagar innan jag går vidare med texten, låter det sjunka in.

Ölandstokar och nollåttor har jag i mina mått mätt fått rekordmycket respons. Jag fick handledning på manuset redan under min skrivpedagogutbildning 2011, vissa textstycken har jag skrivit på skrivarkurser, i somras gick jag en kurs i textrespons där jag lämnade ifrån mig utdrag, så också till responsgruppen och till läsargruppen.

Rekordmycket.

I mina mått mätt.

Jag ska aldrig mer göra så.

Nästa gång jag ger mig in i ett manusskrivande ska jag behålla berättelsen längre för mig själv innan jag lägger den på bord för samtal. Jag ska vara mer klar i tanken på åt vilket håll jag vill ta berättelsen. Det har blivit för spretigt den här gången.

Någon säger bygg ut den scenen.

Någon säger ta bort den scenen.

Jag har fått så många röster som tyckt till under skrivandets gång att jag haft svårt att höra min egen röst. Det är någonting jag fått kämpa med och i processen att hitta min egen röst har jag säkert lärt mig jättemycket, men för skrivandet har det varit kämpigt.

Nästa gång ska jag nog skriva typ hälften innan jag börjar med att gå in i respons, för in i respons ska jag. Det är ett så otroligt effektivt sätt att få skrivandet att växa om man inte håller krampaktigt i det utan visar upp det. Nästa gång ska jag hålla i det en lite längre stund bara, jag tror det passar mig bättre för hur jag fungerar i min skrivprocess.

Att jag först hittar min röst i texten, sedan lyssnar på andras röster och därefter modifierar texten. Och kanske är det något av det bästa som kunde ske, att jag lärde mig något om min egen skrivprocess och hur jag fungerar bäst.

När väl boken är klar kanske jag säger: det var värt det.

Kick-off i blommigt hörn

I helgen var jag på kick-off. Jag är ju på det lite då och då. För mig är det ett bra sätt att ta mig an mitt skrivande på, att åka till en stad ensam, promenera, tänka och skriva på min bok. Inte ha någon tid att passa, ta på mig lurar och inte behöva prata med någon om jag inte vill. Det gör att jag får en helt annan koncentration och blir väldigt effektiv i mitt skrivande.

Den här gången bar det iväg till Landskrona och i vandrarhemmets blommigaste hörn satt jag och skrev på min bok. Status på boken är att jag fått mycket respons på de 150 första sidorna från olika håll, den här responsen har jag nu tagit till mig och bestämt vad jag vill ändra och inte. Respons kan ju ibland peka åt olika håll. Någon säger ta bort det, en annan behåll det. Så till slut blir det jag själv som måste bestämma vilken röst jag vill lyssna på för att texten ska fortsätta vara min.

Jag brukar göra gula markeringar i texten utifrån den respons jag får, jag markerar i dokumentet här behöver scenen tightas eller här ska läsaren förstå vad som händer men inte karaktären själv.

Det jag gjorde under helgen var att jobba bort alla gula markeringar, alltså skriva om scener som skulle skrivas om. Så nu är dokumentet helt svartvitt. Och dessutom skrev jag till ett par scener.

Förutom att skriva var jag på Nina Hemmingssons utställning ”Se mig i ögonen” på Landskrona museum. Det var en väldigt snyggt gjord utställning, väldigt rik. Och det tog lång stund för mig att gå igenom hela, för det fanns mycket att stanna till vid och titta närmare på.

Det är en bra grej med kick-off: ta intryck. Vilket jag gjorde av Nina Hemmingsson. Även av Tom Odell som var mitt sällskap nästan hela tiden i lurarna, det är någonting med hans texter som jag gillar väldigt mycket, att det är som berättelser.

Någon låtskrivare tror jag inte riktigt det bor i mig,  men ibland brukar jag trigga fantasin att skriva en vers. Skriva bara på kul liksom. Här kommer min Landskrona-vers:

Till Landskrona en författare for
i skinande vårskor.
Hon ville få ro till sin process,
då den är under stress.
Boken måste ju bli färdig,
i processen är hon därför ihärdig.
Hon hyrde så ett rum och skrev med fokus,
för en bok blir inte till hokus pokus.
Och inte var hon då lat,
hon reste hem med gott resultat.

Ps! Mer om helgen finns på Seriöst Förlags Instagram.

Lycklig kick-off i Umeå

Förra veckan var jag i Umeå på fem dagars kick-off med mig själv där prio ett var Ölandstokar och nollåttor. Jag tog dagtåget upp, tio timmar tog det och jag läste nonstop. Det är härligt när man får till läsflow när man ändå inte har annat inbokat i tio timmar. Så jag läste och läste och någonstans i linje med Sundsvall somnade jag till med en bok om Hilma af Klint i handen, ryktes upp från sömnen oklart antal minuter efter och i Örnsköldsvik gick min tåggranne av och önskade mig en lycklig resa. Mer spännande än så var inte resan och tåget var i tid.

Första morgonen satte jag mig på konditori och strukturerade anteckningar från mobilen och lösa lappar som hör till olika projekt. Bland annat skapade jag ett nytt dokument, med en endaste mening som är början på ett nytt projekt.

Därefter ägnade jag mig åt Ölandstokar och nollåttor. Varvade skriva med att promenera i Umeå och tänka på skrivandet. För det är så jag jobbar, jag testar inte idéer på papper utan i mitt huvud. Jag kan tänka igenom långa replikskiften och sen är det som att jag går till datorn för att skriva ner.

Jag satt mycket på Umeå stadsbibliotek och skrev, utsikten var maffig men ändå fanns en stillhet som passade så fint till skrivandet. Strax efter att den här bilden togs fick jag dock avbryta skrivandet eftersom det plötsligt föll tårar och jag ville inte ta reda på vad tårarna handlade om på ett tyst bibliotek utan istället promenerade jag runt med Säkert! i lurarna. Jag kom fram till att det mest handlade om att vara inne i en skrivprocess som jag lagt så otroligt mycket tid och kraft i, där mycket tid och kraft måste adderas för att det ska bli klart. Ibland överväldigas jag av det, på timmarna som läggs ner utan att det ger garanti för slutreslutatet.

Förutom skrivandet hann jag med Kvinnohistoriskt museum, jag såg The Wife på bio, var på jazzklubb och glodde en hel del på böcker. Bland annat på Bokcafé Pilgatan (ovan i bild).

För att sammanfatta det hela så blev det som min tåggranne önskade mig, en lycklig resa. Detta trots att jag kände mig riktigt risig sista kvällen och det eskalerade på hemresan, sen har jag varit sängliggande i fyra dagar med feber och hosta. Men själva kick-offen var det jag önskade mig, den tog mig ett steg närmare slutet på min bok.

Ps. Mer om kick-offen finns på Instagram!

Kommentarer i sidornas marginaler

Äntligen har jag fått träffa mina tre kompisar som utgjort läsargrupp på Ölandstokar och nollåttors första 130 sidor. Läs mer om läsargruppen i inläggen Ett bokmanus är på väg och Manus ute på läsning.

Vilka läsningar jag fick! Jag är imponerad och så tacksam för den läsning som mina kompisar gjort och som kommer ta mitt fortsatta skrivande framåt.

Skrivandet är en ensam syssla till stor del, därför är det guld att få pepp utifrån och få hejrop direkt i boksidornas marginaler.

Det var lyxigt för mig att få en hel kväll där jag fick vara i tanken på min bok tillsammans med andra som läst en så stor del av manuset. Att vi kunde hålla igång en lång diskussion tillsammans där vi länge pratade om karaktärerna. Jag fick ställa frågor och jag fick frågor. Hela den diskussionen landade i att jag närmare förstår två punkter som jag behöver ta vidare i skrivandet:

1) Det jag vet om karaktärerna men som jag inte berättar för läsaren.

2) Det jag inte vet om karaktärerna och måste ta reda på för att kunna utveckla texten.

Och självklart är det roligt att få höra hur mina kompisar faktiskt inte gillade alla karaktärer, det var särskilt fyra karaktärer där orden klingade hårt i omdömet. Karaktären som jag döpt till Forden (ett smeknamn och oklart vad hans riktiga namn är) var inte poppis. En av mina kompisar tydliggjorde det:

Jag är väldigt nöjd med hela grejen, att jag vågade lämna ifrån mig 130 sidor på någonting som ännu inte är klart och som jag ännu inte är nöjd med. Jag är än mer nöjd med mina kompisar som var så öppna med sina åsikter och gav skarpa läsningar.

Min blick på boksidorna är en ny och jag är redo att gå vidare i skrivandet.

Manus ute på läsning

Läsargruppen som består av tre kompisar till mig är igång och läser ett utkast till Ölandstokar och nollåttor, manusets 130 första sidor har jag lämnat ifrån mig och där på balkongbordet hemma hos en av mina kompisar ligger sidorna.

Jag har fått uppdateringar från mina kompisar med peppiga ord och gulliga emojisar. Min nervositet består ändå. Att lämna ifrån sig färdigskriven text tycker jag inte är så läskigt om texten redan är tryckt mellan två pärmar för då är det som det är liksom. Men det jag lämnat ifrån mig nu är verkligen ett utkast, en del av det skrev jag till och med om i allra sista stund. Och att visa skrivandet på det viset, när det känns så nytt, det känns lite läskigt.

Men samtidigt tänker jag … varför är det läskigt? Vad skulle kunna hända liksom?

För övrigt fortsätter manuset landa i händerna på responsgruppen också under våren. På söndag ska jag få respons på tjugo nya sidor. Sedan lite längre fram kommer jag även skicka det till någon lektör. Jag gillar liksom kombon i läsningar, att läsarna har olika vinklar och ingångar. Jag tror det är en bra grej för slutprodukten, att man fått ta del av många olika läsningar innan orden slås fast mellan två pärmar.

Ett bokmanus är på väg

I julhelgen har jag tagit mig tid till skrivandet. Jag har nämligen spenderat min jul på Öland och känt mig inspirerad till att skriva på min Ölandsbok.

I mellandagarna promenerade jag mycket raskt (därav suddighet i bild + GDPR-tänk att inte adressen ska synas på kuvertet) till postlådan för att skicka iväg manusets första 130 sidor till en läsargrupp som består av tre kompisar till mig. Det är en ny grej jag testar, att tre kompisar (som är inom min tilltänkta läs-målgrupp) ska läsa och att vi tillsammans sedan ska ses om några veckor för att prata om läsningen.

Hittills har jag lämnat ifrån mig delar av manuset till skrivhandledare och till andra deltagare på skrivarkurser som jag själv gått. Då har jag fått respons kring berättarstilen, berättarnivåer, berättarfokus, struktur … osv. Jättenyttigt givetvis. Men den här läsargruppen tänker jag ska bli lite annan, vi ska prata mer om själva berättelsen, om själva handlingen och om karaktärerna.

Om några veckor ska jag bjuda hem mina tre kompisar på middag, så fortsättning följer …

Jovars, det skrivs på

Mitt skrivande har under hösten fått en skjuts framåt och det finns det anledningar till. Dels rullar hjulen enklare när jag inte har ”ett vanligt jobb” också utan är heltid Seriöst Förlag. Dels så skjuter jag på bakifrån mycket bestämt. Målmedvetet framåt. Undan, ropar jag.

När jag tvivlar på mitt bokmanus går jag i tanken tillbaka till i somras, när jag gick en skrivarkurs och en annan deltagare på kursen stannade mig på parkeringen och sa att det jag skriver är bra. Det var inte mycket mer utläggning än så.

Det du skriver är bra. Det du skriver känns. 

Och så en hand över hjärtat.

Det var inte mer än så. På en skånsk parkering. Mellan en lunch och ett skrivpass.

Och det har stannat kvar.

Jag går tillbaka till orden när jag behöver. Påminner mig om att om jag går in för det, lägger in min själ och känsla i det så kan jag skriva bra så att det känns.

Till den skånska parkeringen återvänder jag till i tanken speciellt extra mycket nu när jag redigerar för fullt inför att jag ska lämna ifrån mig typ 200 sidor till en läsargrupp om två veckor. Nu gäller det att behålla känslan av att vara målmedveten, ifall den inre kritikern står i vägen bara jag lyfter blicken och ropar: undan.