Jag ska aldrig mer göra så

Jag fortsätter träffa responsgruppen varje månad och vi turas om att lämna text till varandra och läsa.  När min text ligger på bordet och diskuteras lyssnar jag och antecknar det som jag vet att jag vill ändra eller tänka vidare kring. Jag skriver ner stödord, lyssnar aktivt och när vi sagt hej då brukar jag sätta mig ner och gå tillbaka i minnet och fylla på bland stödorden.

Sen låter jag responsen vila ett par dagar innan jag går vidare med texten, låter det sjunka in.

Ölandstokar och nollåttor har jag i mina mått mätt fått rekordmycket respons. Jag fick handledning på manuset redan under min skrivpedagogutbildning 2011, vissa textstycken har jag skrivit på skrivarkurser, i somras gick jag en kurs i textrespons där jag lämnade ifrån mig utdrag, så också till responsgruppen och till läsargruppen.

Rekordmycket.

I mina mått mätt.

Jag ska aldrig mer göra så.

Nästa gång jag ger mig in i ett manusskrivande ska jag behålla berättelsen längre för mig själv innan jag lägger den på bord för samtal. Jag ska vara mer klar i tanken på åt vilket håll jag vill ta berättelsen. Det har blivit för spretigt den här gången.

Någon säger bygg ut den scenen.

Någon säger ta bort den scenen.

Jag har fått så många röster som tyckt till under skrivandets gång att jag haft svårt att höra min egen röst. Det är någonting jag fått kämpa med och i processen att hitta min egen röst har jag säkert lärt mig jättemycket, men för skrivandet har det varit kämpigt.

Nästa gång ska jag nog skriva typ hälften innan jag börjar med att gå in i respons, för in i respons ska jag. Det är ett så otroligt effektivt sätt att få skrivandet att växa om man inte håller krampaktigt i det utan visar upp det. Nästa gång ska jag hålla i det en lite längre stund bara, jag tror det passar mig bättre för hur jag fungerar i min skrivprocess.

Att jag först hittar min röst i texten, sedan lyssnar på andras röster och därefter modifierar texten. Och kanske är det något av det bästa som kunde ske, att jag lärde mig något om min egen skrivprocess och hur jag fungerar bäst.

När väl boken är klar kanske jag säger: det var värt det.

Kick-off i blommigt hörn

I helgen var jag på kick-off. Jag är ju på det lite då och då. För mig är det ett bra sätt att ta mig an mitt skrivande på, att åka till en stad ensam, promenera, tänka och skriva på min bok. Inte ha någon tid att passa, ta på mig lurar och inte behöva prata med någon om jag inte vill. Det gör att jag får en helt annan koncentration och blir väldigt effektiv i mitt skrivande.

Den här gången bar det iväg till Landskrona och i vandrarhemmets blommigaste hörn satt jag och skrev på min bok. Status på boken är att jag fått mycket respons på de 150 första sidorna från olika håll, den här responsen har jag nu tagit till mig och bestämt vad jag vill ändra och inte. Respons kan ju ibland peka åt olika håll. Någon säger ta bort det, en annan behåll det. Så till slut blir det jag själv som måste bestämma vilken röst jag vill lyssna på för att texten ska fortsätta vara min.

Jag brukar göra gula markeringar i texten utifrån den respons jag får, jag markerar i dokumentet här behöver scenen tightas eller här ska läsaren förstå vad som händer men inte karaktären själv.

Det jag gjorde under helgen var att jobba bort alla gula markeringar, alltså skriva om scener som skulle skrivas om. Så nu är dokumentet helt svartvitt. Och dessutom skrev jag till ett par scener.

Förutom att skriva var jag på Nina Hemmingssons utställning ”Se mig i ögonen” på Landskrona museum. Det var en väldigt snyggt gjord utställning, väldigt rik. Och det tog lång stund för mig att gå igenom hela, för det fanns mycket att stanna till vid och titta närmare på.

Det är en bra grej med kick-off: ta intryck. Vilket jag gjorde av Nina Hemmingsson. Även av Tom Odell som var mitt sällskap nästan hela tiden i lurarna, det är någonting med hans texter som jag gillar väldigt mycket, att det är som berättelser.

Någon låtskrivare tror jag inte riktigt det bor i mig,  men ibland brukar jag trigga fantasin att skriva en vers. Skriva bara på kul liksom. Här kommer min Landskrona-vers:

Till Landskrona en författare for
i skinande vårskor.
Hon ville få ro till sin process,
då den är under stress.
Boken måste ju bli färdig,
i processen är hon därför ihärdig.
Hon hyrde så ett rum och skrev med fokus,
för en bok blir inte till hokus pokus.
Och inte var hon då lat,
hon reste hem med gott resultat.

Ps! Mer om helgen finns på Seriöst Förlags Instagram.

Lycklig kick-off i Umeå

Förra veckan var jag i Umeå på fem dagars kick-off med mig själv där prio ett var Ölandstokar och nollåttor. Jag tog dagtåget upp, tio timmar tog det och jag läste nonstop. Det är härligt när man får till läsflow när man ändå inte har annat inbokat i tio timmar. Så jag läste och läste och någonstans i linje med Sundsvall somnade jag till med en bok om Hilma af Klint i handen, ryktes upp från sömnen oklart antal minuter efter och i Örnsköldsvik gick min tåggranne av och önskade mig en lycklig resa. Mer spännande än så var inte resan och tåget var i tid.

Första morgonen satte jag mig på konditori och strukturerade anteckningar från mobilen och lösa lappar som hör till olika projekt. Bland annat skapade jag ett nytt dokument, med en endaste mening som är början på ett nytt projekt.

Därefter ägnade jag mig åt Ölandstokar och nollåttor. Varvade skriva med att promenera i Umeå och tänka på skrivandet. För det är så jag jobbar, jag testar inte idéer på papper utan i mitt huvud. Jag kan tänka igenom långa replikskiften och sen är det som att jag går till datorn för att skriva ner.

Jag satt mycket på Umeå stadsbibliotek och skrev, utsikten var maffig men ändå fanns en stillhet som passade så fint till skrivandet. Strax efter att den här bilden togs fick jag dock avbryta skrivandet eftersom det plötsligt föll tårar och jag ville inte ta reda på vad tårarna handlade om på ett tyst bibliotek utan istället promenerade jag runt med Säkert! i lurarna. Jag kom fram till att det mest handlade om att vara inne i en skrivprocess som jag lagt så otroligt mycket tid och kraft i, där mycket tid och kraft måste adderas för att det ska bli klart. Ibland överväldigas jag av det, på timmarna som läggs ner utan att det ger garanti för slutreslutatet.

Förutom skrivandet hann jag med Kvinnohistoriskt museum, jag såg The Wife på bio, var på jazzklubb och glodde en hel del på böcker. Bland annat på Bokcafé Pilgatan (ovan i bild).

För att sammanfatta det hela så blev det som min tåggranne önskade mig, en lycklig resa. Detta trots att jag kände mig riktigt risig sista kvällen och det eskalerade på hemresan, sen har jag varit sängliggande i fyra dagar med feber och hosta. Men själva kick-offen var det jag önskade mig, den tog mig ett steg närmare slutet på min bok.

Ps. Mer om kick-offen finns på Instagram!

Kommentarer i sidornas marginaler

Äntligen har jag fått träffa mina tre kompisar som utgjort läsargrupp på Ölandstokar och nollåttors första 130 sidor. Läs mer om läsargruppen i inläggen Ett bokmanus är på väg och Manus ute på läsning.

Vilka läsningar jag fick! Jag är imponerad och så tacksam för den läsning som mina kompisar gjort och som kommer ta mitt fortsatta skrivande framåt.

Skrivandet är en ensam syssla till stor del, därför är det guld att få pepp utifrån och få hejrop direkt i boksidornas marginaler.

Det var lyxigt för mig att få en hel kväll där jag fick vara i tanken på min bok tillsammans med andra som läst en så stor del av manuset. Att vi kunde hålla igång en lång diskussion tillsammans där vi länge pratade om karaktärerna. Jag fick ställa frågor och jag fick frågor. Hela den diskussionen landade i att jag närmare förstår två punkter som jag behöver ta vidare i skrivandet:

1) Det jag vet om karaktärerna men som jag inte berättar för läsaren.

2) Det jag inte vet om karaktärerna och måste ta reda på för att kunna utveckla texten.

Och självklart är det roligt att få höra hur mina kompisar faktiskt inte gillade alla karaktärer, det var särskilt fyra karaktärer där orden klingade hårt i omdömet. Karaktären som jag döpt till Forden (ett smeknamn och oklart vad hans riktiga namn är) var inte poppis. En av mina kompisar tydliggjorde det:

Jag är väldigt nöjd med hela grejen, att jag vågade lämna ifrån mig 130 sidor på någonting som ännu inte är klart och som jag ännu inte är nöjd med. Jag är än mer nöjd med mina kompisar som var så öppna med sina åsikter och gav skarpa läsningar.

Min blick på boksidorna är en ny och jag är redo att gå vidare i skrivandet.

Manus ute på läsning

Läsargruppen som består av tre kompisar till mig är igång och läser ett utkast till Ölandstokar och nollåttor, manusets 130 första sidor har jag lämnat ifrån mig och där på balkongbordet hemma hos en av mina kompisar ligger sidorna.

Jag har fått uppdateringar från mina kompisar med peppiga ord och gulliga emojisar. Min nervositet består ändå. Att lämna ifrån sig färdigskriven text tycker jag inte är så läskigt om texten redan är tryckt mellan två pärmar för då är det som det är liksom. Men det jag lämnat ifrån mig nu är verkligen ett utkast, en del av det skrev jag till och med om i allra sista stund. Och att visa skrivandet på det viset, när det känns så nytt, det känns lite läskigt.

Men samtidigt tänker jag … varför är det läskigt? Vad skulle kunna hända liksom?

För övrigt fortsätter manuset landa i händerna på responsgruppen också under våren. På söndag ska jag få respons på tjugo nya sidor. Sedan lite längre fram kommer jag även skicka det till någon lektör. Jag gillar liksom kombon i läsningar, att läsarna har olika vinklar och ingångar. Jag tror det är en bra grej för slutprodukten, att man fått ta del av många olika läsningar innan orden slås fast mellan två pärmar.

Ett bokmanus är på väg

I julhelgen har jag tagit mig tid till skrivandet. Jag har nämligen spenderat min jul på Öland och känt mig inspirerad till att skriva på min Ölandsbok.

I mellandagarna promenerade jag mycket raskt (därav suddighet i bild + GDPR-tänk att inte adressen ska synas på kuvertet) till postlådan för att skicka iväg manusets första 130 sidor till en läsargrupp som består av tre kompisar till mig. Det är en ny grej jag testar, att tre kompisar (som är inom min tilltänkta läs-målgrupp) ska läsa och att vi tillsammans sedan ska ses om några veckor för att prata om läsningen.

Hittills har jag lämnat ifrån mig delar av manuset till skrivhandledare och till andra deltagare på skrivarkurser som jag själv gått. Då har jag fått respons kring berättarstilen, berättarnivåer, berättarfokus, struktur … osv. Jättenyttigt givetvis. Men den här läsargruppen tänker jag ska bli lite annan, vi ska prata mer om själva berättelsen, om själva handlingen och om karaktärerna.

Om några veckor ska jag bjuda hem mina tre kompisar på middag, så fortsättning följer …

Jovars, det skrivs på

Mitt skrivande har under hösten fått en skjuts framåt och det finns det anledningar till. Dels rullar hjulen enklare när jag inte har ”ett vanligt jobb” också utan är heltid Seriöst Förlag. Dels så skjuter jag på bakifrån mycket bestämt. Målmedvetet framåt. Undan, ropar jag.

När jag tvivlar på mitt bokmanus går jag i tanken tillbaka till i somras, när jag gick en skrivarkurs och en annan deltagare på kursen stannade mig på parkeringen och sa att det jag skriver är bra. Det var inte mycket mer utläggning än så.

Det du skriver är bra. Det du skriver känns. 

Och så en hand över hjärtat.

Det var inte mer än så. På en skånsk parkering. Mellan en lunch och ett skrivpass.

Och det har stannat kvar.

Jag går tillbaka till orden när jag behöver. Påminner mig om att om jag går in för det, lägger in min själ och känsla i det så kan jag skriva bra så att det känns.

Till den skånska parkeringen återvänder jag till i tanken speciellt extra mycket nu när jag redigerar för fullt inför att jag ska lämna ifrån mig typ 200 sidor till en läsargrupp om två veckor. Nu gäller det att behålla känslan av att vara målmedveten, ifall den inre kritikern står i vägen bara jag lyfter blicken och ropar: undan.

En kris. Ett boksläpp.

Förra veckan var det förlagsmöte för att klubba tidsplan till nästa boksläpp på Seriöst Förlag, det blir min femte skönlitterära bok: Ölandstokar och nollåttor som planeras till april 2019. För detta har jag gjort en tidsplan och skrivit in när det är dags att tänka på bokomslag, när releasefest ska planeras, när tryckeri ska kontaktas, när boksläpps-budgeten ska sättas och i vilken takt jag ska skriva kopplat till i vilken takt jag ska lämna ifrån mig det för respons och korrekturläsning.

Igår träffade jag responsgruppen, jag hade lämnat ifrån mig inledningen på manuset och sitter nu på kontoret och skapar mig en överblick på mina antecknade kommentarer i mitt skrivblock och närläser responsgruppens marginal-anteckningar direkt i texten.

Runt mig sitter mina kontorskompisar och jobbar med sina grejer, inne i sina processer. Vi är inne på vår tredje kanna med kaffe. Jag tänker att det går bra för alla. Telefoner ringer från uppdragsbeställare, det överläggs kring mått och tygprover. Några pratar om gemensamma projekt och bilders djup, ett kundmöte genomförs och någon från DHL kommer för att hämta ett paket. Jag nickar hej hej till DHL. Jag tittar ut mot regnet som faller rakt över Göteborg, jag kollar väder-appar som ljuger om halvklart väder.

Regnet håller mig kvar på kontoret, annars hade jag cyklat hem för att undvika den dåliga stämningen på Seriöst Förlag. Det är kris och röster höjs, i mitt huvud.

Författaren ståndpunkt i krisen: låt romanen få frid i papperskorgen, nu sadlar jag om till någonting annat.

Förläggarens ståndpunkt i krisen: att författaren resonerar ologiskt och saknar belägg då ingen respons någonsin har hintat i riktning mot papperskorgen. Snarare har det landat i diskussioner kring textens tidsplan, huvudkaraktärens ghost-scen och om intrigens planteringar.

Det är livet på förlaget, idag. Imorgon kan allting vara olikt. Imorgon har nog författaren sovit på saken och kommit på att det var likadant vid alla hennes femte tidigare boksläpp. Att det var kris innan det blev bra.

Alla på förlaget cyklar hem i det halvklara vädret. Imorgon kanske allt går bra igen.

En störig Pierre & Harald i ”Skilda världar”

Detta är en glimt på skörd från En seriös fest, där jag i en workshop eftersökte nya namn på några av mina karaktärer som av olika anledningar bytt namn frekvent under skrivandet av Ölandstokar och nollåttor. Jag hoppades få hjälp med nya namn (som jag inte kommer byta ut) på fem karaktärer: huvudpersonens ex, en äldre man och en syskonskara på tre.

Jag kom att tänka på detta när jag läste Författarens höstnummer och fördjupade mig i den här artikeln mycket förtjust:

Anledningen till att det är lite suddigt är att jag gjort det suddigt, om du vill ha det klart och tydligt rekommenderar jag mycket varmt att bli prenumerant till tidningen för det är verkligen en otroligt välskriven tidning som är värd att betala för.

Men ett litet urklipp kan jag ändå inte motstå:

Jag älskar att det finns fler som är som jag: nere i namn-träsket och analyserar dess tunga betydelse. Och just därför tog jag gästerna på En seriös fest till hjälp med några namngivelser, för att känna av stämningen på om de tänker på vissa namn som jag gör.

Vad gäller huvudpersonens ex så vill jag att namnet ska ge feeling av att det är en störig kille, översittare-ich. Tidigare har han gått under namnen: Joakim, Hugo och Emanuel. Inget klingar längre rätt. Nu fick jag istället förslag som: Jerker, Peder, Ruben, Kraus, Krille eller ”bara ett random namn som slutar på y”. Det jag fastnade för ändå är Pierre. Så det blir Pierre. För Pierre är något man kan heta, men ingen heter det. Jag känner ingen Pierre och om jag gjorde det så skulle jag nog tycka att han var lite märkvärdig som hette någonting som knappt ingen heter. ”Heter du Pierre”, skulle jag säga. ”Ja, vadådå”, skulle han säga och jag skulle tyckt att han vore lite märkvärdig.

Den äldre mannen jag ville ha ett nytt namn på är pappa till en av bokens karaktärer som ligger tvåa i manusets tyngd, alltså som nästan är en huvudkaraktär. Den äldre mannen är bestämd, lite sur och väldigt hård. Tidigare genom hela mitt skrivande har den här mannen haft namnet Harry, men så döptes en pojke i min närhet till Harry och då kan jag liksom inte med att använda det namnet på detta viset. Så nu har jag bland förslagen valt ut Harald. Jag tänker på Harald i den gamla tv4-serien Skilda världar och tänker lite att min karaktär ser ut så. Den frisyren liksom.

Vad gäller syskonskaran på tre så har dessa barn haft tusentals namn som vore snarkfest att lista. Min kamp här har varit att namnen på barnen speglar föräldrarna som jag ser det och jag har inte riktigt haft den bilden klar för mig om det är karaktärer som döper barn till Ester, Dagmar och Waldemar eller till Molly, Fanny och Jimmy. Efter långt övervägande blev det till sist Melissa, Nora och Alfred som jag valde ut bland förslagen.

I övrigt så vore allt så mycket enklare ifall all namngivelse var som av min andra huvudperson, Simon. Det var nämligen så att min brors kompis Simon var hemma hos mig för att installera min nya spis (pga han är elektriker). När Simon var klar frågade jag om jag kunde ersätta honom på något vis och han sa att ”äsch, tjänster och gentjänster du vet, du kan väl döpa en karaktär efter mig”. Och så blev det.

Så med det sagt så har jag ett rörjobb som måste bli gjort i min lägenhet, en ventil är förmodligen lös och det låter jättemycket när man spolar varmt vatten. Någon rörmokare som är sugen på att bli förevigad i ett litterärt verk? Let me know.

En båt som måste i hamn

I helgen fick jag feeling och letade fram anteckningarna från alla textsamtal under min skrivpedagogutbildning i Skurup, vid den tiden höll jag på med ett visst bokmanus som då hette Tre ord och tystnad som under senare år har gått under namnet Ölandstokar och nollåttor.

Notera särskilt datumet: 11 oktober 2011. Jajemän redan då var denna båt som är ett bokmanus ute till havs, men nu börjar det bli dags att ro denna båt som är ett bokmanus i hamn.

Man brukar ju säga att det är bra att respons får ”ligga till sig lite”, men sju år är lång tid för en marinad. Men nu ska vi inte haka oss upp på detta, istället värt att notera att dessa anteckningar alltid sparats på och följt med mellan flyttar till olika lägenheter i Göteborg, anteckningarna följde med våren jag spenderade i Bryssel och den kalla vintern jag bodde på Öland. Och nu är både jag och anteckningarna väldigt mogna.

Kul grej för övrigt att spara på sina egna textutkast och följa ett manus som växer fram, bland annat har jag noterat att jag bytt tempus sedan 2011. Så någonting har ju blivit gjort.