”Ölandstokar och nollåttor” – releasefesten!

Det blev en fin releasefest i fredags för Ölandstokar och nollåttor med 75 gäster på plats. Tack till alla som kom och förgyllde kvällen, som firade och skålade! Kvällen sparar jag i mitt minne och är väldigt glad att Josefine fanns på plats som fotograf för att föreviga kvällen.

Snackset som det bjöds på var på bokens tema och därför serverades bland annat hembakta hallongrottor och kolasnittar. Till varje snacks fanns det ett utdrag från Ölandstokor och nollåttor som kopplade ihop snacks med boken.

Vi skålade i cava och öländsk flädersaft som min mamma gjort. Varje år promenerar mamma ner mot ängarna nedanför byn, sträcker sig ut i dikena för att nå till de finaste blommorna.

Precis som mamma, gör Havanna och Selma också flädersaft i boken:

Och här är jag tillsammans med mamma och pappa som varit mycket hjälpsamma i festliga förberedelser, men som också är guld värda för allt det stöd jag fått i mitt skrivande genom åren. Jag får alltid pepp! Aldrig någonsin: ”men ska du verkligen ..?” Alltid: ”klart du ska”. Ofta kan vi hamna i långa diskussioner om jag har strategiska funderingar för Seriöst Förlag. För det är kruxet med att vara egenföretagare, man är just egen och därför är det väldigt lyxigt att ha två så kunniga och kloka personer att diskutera med.

Jo, just det! Det serverades förresten även hummus på öländska gula ärtor. Och en hake med att anordna fest på fredag den 13:e är att tackla den otur som kan komma i ens väg. Som att mixern går sönder mitt i hummustillverkningen.

Det serverades även Grönhögens bröd och spickekorv, direkt från Öland, precis som i boken:

Eftersom jag visste att det skulle bli mycket fix under kvällen så anlitade jag två fina kompisar som värdinnor, för att gästerna skulle mötas av ett hej i dörren och få sina glas påfyllda under kvällen. Tack Elenor och Maria!

Tack också till Patricia och Julia som sålde böcker i den seriösa butiken och som tillsammans med Elisabeth varit läsare under skrivprocessen. Här skålar vi innan gästerna kommer.

Innan det fylldes på med alltför många gäster tog Josefine en bild på mig. Lite stress bor i mina ögon, för det var det där med fredag den 13:e och att det fanns en gäst som ännu inte anlänt till festen. Boken. Efter mycket strul i tryckningen där tidsmarginalen krympte och krympte såg det ut som om det inte skulle bli någon bok alls till själva festen.

Men så fanns där en ljusglimt, att tryckeriet låg i Århus och man kan tro att inte det vore någon god nyhet med tanke på att festen var i Göteborg. Men grejen är att min bror med familj som bor i Danmark passerade Århus på vägen till festen och kunde åka förbi tryckeriet för att hämta upp några böcker som kom rykande färska från pressarna med otorkat lim.

Det var min underbara brorson Herman som räckte över boken till mig.

Titta så fin boken är! Omslaget av Terese är mitt i prick, dessutom glimmar det i verkligheten.

Så äntligen stod jag med boken i min hand, det har jag väntat länge på. För tio år sedan ungefär kom idéen till den här boken, sedan har jag skrivit och skrivit. Givetvis har jag gjort andra grejer också, men berättelsen har funnits med mig hela tiden och nu är den äntligen en riktig bok för andra att läsa.

Klockan 18 klev jag upp på scen och presenterade boken närmare, hur jag fick idéen och hur det kommer sig att jag hållit kvar i det här skrivprojektet under så många år. Svaret är väl egentligen enkelt på den senare frågan: den här berättelsen betyder mer för mig än någonting annat gjort. Trots att det inte handlar helt om mig så har jag plockat in så otroligt mycket av mig i skrivandet, jag har verkligen investerat i sidorna för att det varit viktigt för mig att det här ska bli bra. Saker som hänt i mitt liv har verkligen fått reflekteras in i berättelsen och gjort att den växt hela tiden.

Så läste jag även två stycken. Ett för att beskriva lite mer kring titeln Ölandstokar och nollåttor och så läste jag även inledningen för att lyfta in gästerna i bokens känsla.

Så skålade vi! Ja, efter det att jag visat upp en sms-konversation tidigare från förmiddagen mellan min bror och pappa från då min bror var på tryckeriet och såg hur Ölandstokar och nollåttor limmades.

Boken kom alltså rykande färsk från tryckeriet, så rykande att gästerna som fick med sig en bok ombads att inte bläddra i den förrän söndag kväll när limmet fått chans att torka. Många gäster kunde inte hålla sig och redan under söndagen började det droppa in meddelanden till mig om att: ”nu har jag läst klart boken, när kommer fortsättningen?”.

Så minglade vi vidare!

I högtalarna spelades musik som antingen är med i boken eller som jag inspirerats av i skrivandet. I ett bildspel cirkulerade bilder från Öland tillsammans med utdrag från boken. Så ser min skrivprocess nämligen ofta ut, att jag skriver med utgångspunkt i bilder.

Jag skrev guldiga hälsningar till gästerna …

… och i den seriösa butiken fanns jubileumstygpåsarna med illustration av Frida:

Festlokalen var förresten självaste Göteborgs Litteraturhus som bjöd på solljus!

Ja, det var självaste releasefesten! Hem åkte jag med ett blomhav i min famn och ett överväldigande hjärta.

Stort tack till alla som kom!

”Ölandstokar och nollåttor”, här är den!

Nu är Ölandstokar och nollåttor äntligen här! I fredags var det releasefest på Göteborgs Litteraturhus och det kom så många för att fira vilket kändes alldeles underbart.

Ett särskilt blogginlägg om festen kommer till veckan med än fler foton från Josefine Laul som förevigade kvällen i bilder.

Här kan du läsa mer om Ölandstokar och nollåttor och här finns den att beställa.

Och notera särskilt hur den blänker i ljuset, det är guld! Tack Terese Thulin för det snygga bokomslaget som för mig verkligen fångar berättelsens känsla.

Ps! Vill du få boken signerad, skriv det i ditt beställningsmail så fixar jag det. Givetvis med finaste guldpennan!

 

Välkommen på releasefest för ”Ölandstokar och nollåttor”

Seriöst Förlag bjuder så äntligen in till releasefest för Ölandstokar och nollåttor. Boken ser på skärm ut som här nedan och var beredd på att bli alldeles överväldigad över dess skönhet i verkligheten (specialeffekter utlovas):

VARMT VÄLKOMMEN FREDAGEN 13 SEPTEMBER till Litteraturhuset i Göteborg. Från klockan 17 är det mingel! Seriöst Förlag bjuder på dryck med tilltugg helt på bokens tema. Det blir alltså som en försmak till läsningen, du kommer få dricka och äta samma som bokens karaktärer.

Klockan 18 kliver jag upp på scen för att presentera boken närmare och skåla för att den äntligen är klar!

Ölandstokar och nollåttor (samt andra seriösa boktitlar) finns att köpa på plats, betalning med Swish eller faktura.

Skicka ett mail senast 10 september och berätta att du kommer, samt hur många du har med dig extra, till: info@seriostforlag.se

Eller gå in på Facebook-eventet och klicka ”kommer”.

Följ uppladdningen på Instagram under #ölandstokarochnollåttor och läs mer om boken här.

Att planera ett boksläpp

Ölandstokar och nollåttor är ute på läsning. Fem personer håller sidorna i sina hand och i den andra måhända en röd penna.

Nu är det för mig att vänta på responsen.

Men jag kan inte bara sitta och vänta, det finns inte tid till det när man har ett bokförlag och har hela utgivningsprocessen att tänka på. Så det som ligger på mitt bord just nu har varit att allra först se över en budget för boksläppet. Prioritera och räkna på kostnader för pressbilder, formgivning för boksomslag, boktryck, utgifter för marknadsföring osv.

Dessutom gäller det att se över en marknadsföringsplan.

Att skriva boken är en sak, nu gäller det att boken når ut till läsare också.

Research om hörselkåpor och traktorer

Nu är jag i skrivandets slutspurt av Ölandstokar och nollåttor, i det här läget så är det bland annat en del research som behöver göras. Det där är någonting jag gör parallellt med skrivandet nämligen, jag tycker inte om att ha en hög med info inför att jag tar mig an ett skönlitterärt projekt utan istället tycker jag det ger mer för skrivandet om det kommer nya intryck då och då.

Så förra veckan åkte jag på studiebesök kan man säga, jag besökte en gård strax utanför Götene där jag en dag fick hänga med två lantbrukare som tog sig tid att svara på frågor.

I ett försök att inte spoila någonting i boken så kan jag i alla fall säga så pass mycket att en av bokens huvudkaraktärer är lantbrukare. Därför har det dykt upp frågor under skrivandets gång kring livet som lantbrukare. Med många frågor har jag vänt mig till min morbror som varit lantbrukare hela sitt liv, men jag tänkte att det kunde vara spännande att få in än fler röster.

”Så vad vill du veta”, frågade en av lantbrukarna några minuter efter att vi satt oss ned vid frukostbordet.

”Jag vet inte riktigt”, svarade jag.

För det visste jag faktiskt inte helt och hållet. Några konkreta frågor hade jag, som exempelvis hur stor del av arbetsdagen har ni hörselskydd på er och vad lyssnar ni då på? Eller: hur refererar ni till de olika traktorerna i en konversation, om ni exempelvis har tappat bort en telefon och tror att den telefonen ligger i en viss traktor, hur förklarar ni då i vilken?

Så lite konkreta frågor hade jag.

Men i bilen dit fanns också en förhoppning, att jag under dagen plötsligt skulle få veta någonting som jag inte visste att jag ville veta och att jag skulle känna att: yes, där har vi det, det här vill jag skriva om.

Men vänta här nu, kanske du tänker. Varför göra den här typen av research så sent i en skrivprocess. Jo, det kan jag avslöja: Ölandstokar och nollåttor har nämligen en planerad uppföljare.

Om att skriva sina karaktärer

Skrivandet av Ölandstokar och nollåttor har funnits med mig länge, jag vet inte riktigt när jag började skriva på det men vet att när jag 2011 började på Skrivpedagogutbildningen i Skurup skrev jag på manuset och fick handledning på det under utbildningen. Jag minns att jag sa till mamma att detta kanske blir det som ”kommer kicka igång boken”. Så blev det inte riktigt. Och ingen skugga faller på Skurup, det var jag själv som inte gav skrivandet den plats det behövde för att växa. Men den historien tar vi en annan gång.

Låt oss säga att romanen funnits i mitt huvud i ungefär nio år, det är en rimlig siffra att dra sig med här. Det som gjort skrivandet speciellt med det här manuset är att mitt huvud förändrats så mycket under de här nio åren. Jag var typ 22 år när jag började skriva på det här manuset, tänkte således som om jag var typ 22, levde som typ en 22-åring och hade erfarenheter som en 22-åring typ brukar ha.

Jag är inte 22 år längre.

Och faktiskt har jag gjort mina två huvudkaraktärer äldre, det blev så. För med åren har jag utvecklats och huvudpersonerna utvecklades med mig. Karaktärerna kan inte vara kvar där karaktärerna var för nio år sedan i mitt huvud. Karaktärerna behövde vidare och bättre matcha där jag befinner mig i mitt 31-årig huvud. Med det inte sagt att en 31-åring inte kan skriva om en yngre karaktär, det vore närmast befängt att påstå. Det jag menar är att just dessa två karaktärer jag skriver om nu kom att växa vid min sida när tiden gick. Som att vi växte tillsammans.

I mitt skapande av dessa karaktärer har jag tänkt mycket på den här lappen:

Detta är en lapp som skymtas i SKAM-Nooras rum och som jag haft med mig i mitt skrivande. Att tänka på mina karaktärers battles och tänka på vilka battles som ska synas utanpå och vilka som sker inom. Kanske ska något battle komma fram, något kanske hålls tillbaka.

För nio år sedan hade mina karaktärer allting utanpå, det fläktes ut i långa dialoger och detaljrika inre monologer. Idag har jag flyttat in en del inom karaktärerna. Detta för att skapa spänning, hålla tillbaka lite för läsaren. Också för att jag upplever oss människor vara mer så i verkligheten, att vi inte fläker ut allt besinningslöst.

För övrigt tror jag tanken i lappen är grunden till varför SKAM är en sådan succé, Julie Andem gjorde ett otroligt bra karaktärsbygge. Bit för bit byggs karaktärerna genom serien och någonting som först visas subtilt kommer fram i ljuset först ett tag senare. Detta i en så snygg balansgång där klassiska cliffhangers är återhållsamma. För är det någonting jag kan tröttna på så är det en allt igenom cliffhangerdriven berättelsen, lite som en såpopera på 90-talet som lämnade varje avsnitt i någonting helt otroligt. I längden tröttnar jag på det. SKAM höll tillbaka den typen av cliffhangers upplevde jag och istället fokuserade på att bygga riktiga karaktärer som man verkligen vill veta hur det ska gå för och därför vill man gå vidare i berättelsen. Balansgången där är svår, när den däremot klickar blir det succé.

Och dit är önskvärt att komma i skrivandet. Att skapa så engagerade karaktärer att bilar inte behöver sprängas för spänningens skull.

Ps! Den där lappen har jag burit med mig även i livet, för jag tänker att det vore en sådan vinst om vi generellt var snällare. Vi får tillgång till mycket av varandras liv via sociala medier (vi som är i den världen), men alla battles syns inte där. Därför: var snäll. Alltid.

Jag ska aldrig mer göra så

Jag fortsätter träffa responsgruppen varje månad och vi turas om att lämna text till varandra och läsa.  När min text ligger på bordet och diskuteras lyssnar jag och antecknar det som jag vet att jag vill ändra eller tänka vidare kring. Jag skriver ner stödord, lyssnar aktivt och när vi sagt hej då brukar jag sätta mig ner och gå tillbaka i minnet och fylla på bland stödorden.

Sen låter jag responsen vila ett par dagar innan jag går vidare med texten, låter det sjunka in.

Ölandstokar och nollåttor har jag i mina mått mätt fått rekordmycket respons. Jag fick handledning på manuset redan under min skrivpedagogutbildning 2011, vissa textstycken har jag skrivit på skrivarkurser, i somras gick jag en kurs i textrespons där jag lämnade ifrån mig utdrag, så också till responsgruppen och till läsargruppen.

Rekordmycket.

I mina mått mätt.

Jag ska aldrig mer göra så.

Nästa gång jag ger mig in i ett manusskrivande ska jag behålla berättelsen längre för mig själv innan jag lägger den på bord för samtal. Jag ska vara mer klar i tanken på åt vilket håll jag vill ta berättelsen. Det har blivit för spretigt den här gången.

Någon säger bygg ut den scenen.

Någon säger ta bort den scenen.

Jag har fått så många röster som tyckt till under skrivandets gång att jag haft svårt att höra min egen röst. Det är någonting jag fått kämpa med och i processen att hitta min egen röst har jag säkert lärt mig jättemycket, men för skrivandet har det varit kämpigt.

Nästa gång ska jag nog skriva typ hälften innan jag börjar med att gå in i respons, för in i respons ska jag. Det är ett så otroligt effektivt sätt att få skrivandet att växa om man inte håller krampaktigt i det utan visar upp det. Nästa gång ska jag hålla i det en lite längre stund bara, jag tror det passar mig bättre för hur jag fungerar i min skrivprocess.

Att jag först hittar min röst i texten, sedan lyssnar på andras röster och därefter modifierar texten. Och kanske är det något av det bästa som kunde ske, att jag lärde mig något om min egen skrivprocess och hur jag fungerar bäst.

När väl boken är klar kanske jag säger: det var värt det.

Kick-off i blommigt hörn

I helgen var jag på kick-off. Jag är ju på det lite då och då. För mig är det ett bra sätt att ta mig an mitt skrivande på, att åka till en stad ensam, promenera, tänka och skriva på min bok. Inte ha någon tid att passa, ta på mig lurar och inte behöva prata med någon om jag inte vill. Det gör att jag får en helt annan koncentration och blir väldigt effektiv i mitt skrivande.

Den här gången bar det iväg till Landskrona och i vandrarhemmets blommigaste hörn satt jag och skrev på min bok. Status på boken är att jag fått mycket respons på de 150 första sidorna från olika håll, den här responsen har jag nu tagit till mig och bestämt vad jag vill ändra och inte. Respons kan ju ibland peka åt olika håll. Någon säger ta bort det, en annan behåll det. Så till slut blir det jag själv som måste bestämma vilken röst jag vill lyssna på för att texten ska fortsätta vara min.

Jag brukar göra gula markeringar i texten utifrån den respons jag får, jag markerar i dokumentet här behöver scenen tightas eller här ska läsaren förstå vad som händer men inte karaktären själv.

Det jag gjorde under helgen var att jobba bort alla gula markeringar, alltså skriva om scener som skulle skrivas om. Så nu är dokumentet helt svartvitt. Och dessutom skrev jag till ett par scener.

Förutom att skriva var jag på Nina Hemmingssons utställning ”Se mig i ögonen” på Landskrona museum. Det var en väldigt snyggt gjord utställning, väldigt rik. Och det tog lång stund för mig att gå igenom hela, för det fanns mycket att stanna till vid och titta närmare på.

Det är en bra grej med kick-off: ta intryck. Vilket jag gjorde av Nina Hemmingsson. Även av Tom Odell som var mitt sällskap nästan hela tiden i lurarna, det är någonting med hans texter som jag gillar väldigt mycket, att det är som berättelser.

Någon låtskrivare tror jag inte riktigt det bor i mig,  men ibland brukar jag trigga fantasin att skriva en vers. Skriva bara på kul liksom. Här kommer min Landskrona-vers:

Till Landskrona en författare for
i skinande vårskor.
Hon ville få ro till sin process,
då den är under stress.
Boken måste ju bli färdig,
i processen är hon därför ihärdig.
Hon hyrde så ett rum och skrev med fokus,
för en bok blir inte till hokus pokus.
Och inte var hon då lat,
hon reste hem med gott resultat.

Ps! Mer om helgen finns på Seriöst Förlags Instagram.