Jovars, det skrivs på

Mitt skrivande har under hösten fått en skjuts framåt och det finns det anledningar till. Dels rullar hjulen enklare när jag inte har ”ett vanligt jobb” också utan är heltid Seriöst Förlag. Dels så skjuter jag på bakifrån mycket bestämt. Målmedvetet framåt. Undan, ropar jag.

När jag tvivlar på mitt bokmanus går jag i tanken tillbaka till i somras, när jag gick en skrivarkurs och en annan deltagare på kursen stannade mig på parkeringen och sa att det jag skriver är bra. Det var inte mycket mer utläggning än så.

Det du skriver är bra. Det du skriver känns. 

Och så en hand över hjärtat.

Det var inte mer än så. På en skånsk parkering. Mellan en lunch och ett skrivpass.

Och det har stannat kvar.

Jag går tillbaka till orden när jag behöver. Påminner mig om att om jag går in för det, lägger in min själ och känsla i det så kan jag skriva bra så att det känns.

Till den skånska parkeringen återvänder jag till i tanken speciellt extra mycket nu när jag redigerar för fullt inför att jag ska lämna ifrån mig typ 200 sidor till en läsargrupp om två veckor. Nu gäller det att behålla känslan av att vara målmedveten, ifall den inre kritikern står i vägen bara jag lyfter blicken och ropar: undan.

En kris. Ett boksläpp.

Förra veckan var det förlagsmöte för att klubba tidsplan till nästa boksläpp på Seriöst Förlag, det blir min femte skönlitterära bok: Ölandstokar och nollåttor som planeras till april 2019. För detta har jag gjort en tidsplan och skrivit in när det är dags att tänka på bokomslag, när releasefest ska planeras, när tryckeri ska kontaktas, när boksläpps-budgeten ska sättas och i vilken takt jag ska skriva kopplat till i vilken takt jag ska lämna ifrån mig det för respons och korrekturläsning.

Igår träffade jag responsgruppen, jag hade lämnat ifrån mig inledningen på manuset och sitter nu på kontoret och skapar mig en överblick på mina antecknade kommentarer i mitt skrivblock och närläser responsgruppens marginal-anteckningar direkt i texten.

Runt mig sitter mina kontorskompisar och jobbar med sina grejer, inne i sina processer. Vi är inne på vår tredje kanna med kaffe. Jag tänker att det går bra för alla. Telefoner ringer från uppdragsbeställare, det överläggs kring mått och tygprover. Några pratar om gemensamma projekt och bilders djup, ett kundmöte genomförs och någon från DHL kommer för att hämta ett paket. Jag nickar hej hej till DHL. Jag tittar ut mot regnet som faller rakt över Göteborg, jag kollar väder-appar som ljuger om halvklart väder.

Regnet håller mig kvar på kontoret, annars hade jag cyklat hem för att undvika den dåliga stämningen på Seriöst Förlag. Det är kris och röster höjs, i mitt huvud.

Författaren ståndpunkt i krisen: låt romanen få frid i papperskorgen, nu sadlar jag om till någonting annat.

Förläggarens ståndpunkt i krisen: att författaren resonerar ologiskt och saknar belägg då ingen respons någonsin har hintat i riktning mot papperskorgen. Snarare har det landat i diskussioner kring textens tidsplan, huvudkaraktärens ghost-scen och om intrigens planteringar.

Det är livet på förlaget, idag. Imorgon kan allting vara olikt. Imorgon har nog författaren sovit på saken och kommit på att det var likadant vid alla hennes femte tidigare boksläpp. Att det var kris innan det blev bra.

Alla på förlaget cyklar hem i det halvklara vädret. Imorgon kanske allt går bra igen.

En störig Pierre & Harald i ”Skilda världar”

Detta är en glimt på skörd från En seriös fest, där jag i en workshop eftersökte nya namn på några av mina karaktärer som av olika anledningar bytt namn frekvent under skrivandet av Ölandstokar och nollåttor. Jag hoppades få hjälp med nya namn (som jag inte kommer byta ut) på fem karaktärer: huvudpersonens ex, en äldre man och en syskonskara på tre.

Jag kom att tänka på detta när jag läste Författarens höstnummer och fördjupade mig i den här artikeln mycket förtjust:

Anledningen till att det är lite suddigt är att jag gjort det suddigt, om du vill ha det klart och tydligt rekommenderar jag mycket varmt att bli prenumerant till tidningen för det är verkligen en otroligt välskriven tidning som är värd att betala för.

Men ett litet urklipp kan jag ändå inte motstå:

Jag älskar att det finns fler som är som jag: nere i namn-träsket och analyserar dess tunga betydelse. Och just därför tog jag gästerna på En seriös fest till hjälp med några namngivelser, för att känna av stämningen på om de tänker på vissa namn som jag gör.

Vad gäller huvudpersonens ex så vill jag att namnet ska ge feeling av att det är en störig kille, översittare-ich. Tidigare har han gått under namnen: Joakim, Hugo och Emanuel. Inget klingar längre rätt. Nu fick jag istället förslag som: Jerker, Peder, Ruben, Kraus, Krille eller ”bara ett random namn som slutar på y”. Det jag fastnade för ändå är Pierre. Så det blir Pierre. För Pierre är något man kan heta, men ingen heter det. Jag känner ingen Pierre och om jag gjorde det så skulle jag nog tycka att han var lite märkvärdig som hette någonting som knappt ingen heter. ”Heter du Pierre”, skulle jag säga. ”Ja, vadådå”, skulle han säga och jag skulle tyckt att han vore lite märkvärdig.

Den äldre mannen jag ville ha ett nytt namn på är pappa till en av bokens karaktärer som ligger tvåa i manusets tyngd, alltså som nästan är en huvudkaraktär. Den äldre mannen är bestämd, lite sur och väldigt hård. Tidigare genom hela mitt skrivande har den här mannen haft namnet Harry, men så döptes en pojke i min närhet till Harry och då kan jag liksom inte med att använda det namnet på detta viset. Så nu har jag bland förslagen valt ut Harald. Jag tänker på Harald i den gamla tv4-serien Skilda världar och tänker lite att min karaktär ser ut så. Den frisyren liksom.

Vad gäller syskonskaran på tre så har dessa barn haft tusentals namn som vore snarkfest att lista. Min kamp här har varit att namnen på barnen speglar föräldrarna som jag ser det och jag har inte riktigt haft den bilden klar för mig om det är karaktärer som döper barn till Ester, Dagmar och Waldemar eller till Molly, Fanny och Jimmy. Efter långt övervägande blev det till sist Melissa, Nora och Alfred som jag valde ut bland förslagen.

I övrigt så vore allt så mycket enklare ifall all namngivelse var som av min andra huvudperson, Simon. Det var nämligen så att min brors kompis Simon var hemma hos mig för att installera min nya spis (pga han är elektriker). När Simon var klar frågade jag om jag kunde ersätta honom på något vis och han sa att ”äsch, tjänster och gentjänster du vet, du kan väl döpa en karaktär efter mig”. Och så blev det.

Så med det sagt så har jag ett rörjobb som måste bli gjort i min lägenhet, en ventil är förmodligen lös och det låter jättemycket när man spolar varmt vatten. Någon rörmokare som är sugen på att bli förevigad i ett litterärt verk? Let me know.

En båt som måste i hamn

I helgen fick jag feeling och letade fram anteckningarna från alla textsamtal under min skrivpedagogutbildning i Skurup, vid den tiden höll jag på med ett visst bokmanus som då hette Tre ord och tystnad som under senare år har gått under namnet Ölandstokar och nollåttor.

Notera särskilt datumet: 11 oktober 2011. Jajemän redan då var denna båt som är ett bokmanus ute till havs, men nu börjar det bli dags att ro denna båt som är ett bokmanus i hamn.

Man brukar ju säga att det är bra att respons får ”ligga till sig lite”, men sju år är lång tid för en marinad. Men nu ska vi inte haka oss upp på detta, istället värt att notera att dessa anteckningar alltid sparats på och följt med mellan flyttar till olika lägenheter i Göteborg, anteckningarna följde med våren jag spenderade i Bryssel och den kalla vintern jag bodde på Öland. Och nu är både jag och anteckningarna väldigt mogna.

Kul grej för övrigt att spara på sina egna textutkast och följa ett manus som växer fram, bland annat har jag noterat att jag bytt tempus sedan 2011. Så någonting har ju blivit gjort.

Blivit med responsgrupp

Prognosen för höstens skönlitterära skrivande ser mycket god ut, jag är pepp!

Igår var premiären för mig i min nya responsgrupp, ny även i bemärkelsen att jag aldrig tidigare har varit med i någon responsgrupp på det viset. Jag har gått många skrivarkurser och varit ledare för flera, men det blir nytt för mig detta att ha en och samma grupp under en längre tid som kommer ha inblick i hela min skrivprocess. På en skrivarkurs brukar man mer ge respons på lösryckta grejer, detta blir med en bredare blick vilket kan bli bra för mitt bokmanus som nu är uppe på dryga 300 sidor.

Responsgruppen har funnits sedan tidigare så jag är ett nytillskott för hösten. Vi träffas en gång i månaden och innan träffarna har vi mailat text till varandra och förberett respons. Detta känns  som precis rätt för mig i mitt skrivande just nu, jag behöver fler deadlines, jag behöver få prata om det jag skriver och få veta hur andra tänker kring det jag skriver. Det hela tycks båda gott.

Och det ska bli intressant att ta del av de andras skrivande också, för det ska man aldrig föringa som skribent att läsandet av andras texter och samtalet som följer därefter är otroligt lärorikt.

Om några veckor är det min tur att lämna in text för första gången, min plan är att lämna in inledningen till Ölandstokar och nollåttor för att få input på om det flyger eller inte.

Problemlösning i Skåne

Jag har varit iväg på skrivarkurs i fem dagar på Skurups folkhögskola, mina mycket fina och kloka föräldrar gav mig detta i 30-årspresent. Det känns som att ha en alldeles egen supporterklubb som hejar på en, mycket fin känsla. Jag behövde verkligen pepp i mitt skrivande just nu, så det kom så bra till pass.

Det var kul att vara tillbaka i Skurup också, jag gick ju skrivpedagogutbildningen där 2011/2012 och blev nostalgisk på ett väldigt härligt vis.

Kursen jag gick hette Skrivprojekt med textrespons, alldeles ypperligt upplägg för mig där vi varje dag lämnade in textutdrag (nyskrivet eller tidigare skrivet) som vi sedan i grupper satt och gav respons på till varandra. Jag fick med mig många finlir-kommentarer till mitt Ölandstokar och nollåttor-manus. Och jag fick också från en lite frustrerad läsare den något större frågan angående min huvudperson: ”vad är hennes problem egentligen?”. Och det är jag inte riktigt säker på, så det funderar jag mycket på nu.

När kursen var slut ville jag inte lämna den härliga skrivarbubblan jag gått in i så jag tog en skånsk roadtrip med första stopp Ystad. Sen svängde jag runt på Österlen och funderade över vad min huvudpersons problem är egentligen.

Tack för i söndags!

Jag jobbar just nu blomsterhög från buketter jag fick i söndags på den seriösa festen. Är väldigt glad att att jag bestämde mig för att ha en fest och fira.

Tack till er som kom på festen och förgyllde!

Är också väldigt glad för att jag vågade testa någonting nytt och låta gästerna bli en del av min bokprocess med Ölandstokar och nollåttor. I söndags fick gästerna nämligen brunchmingla samtidigt som det stod workshops-kassar runtom i lokalen. Gästerna fick alltså vara med och komma på namn till några karaktärer, de delade med sig av sina bästa ord, skissade bokomslag, kom med idéer till en marknadsföringsplan, hjälpte mig att beskriva en första kyss och kom på frågor till mitt första medarbetarsamtal.

På scen samlade jag och min kompis Patricia ihop lite av vad gästerna gjort och det visade sig vara hög nivå på lapparna. Så nu är tanken att jag ska boka in en kick-off med mig själv, ta med alla lappar och verkligen kicka igång mitt skrivande. För grejen är (plats för trumvirvel) att jag ska gå all in vad gäller Seriöst Förlag från och med juli. Senaste 2,5 åren har jag varit anställd, väldigt snart blir jag min egen chef igen. Det finns så mycket i det beslutet som är värt att hurra för, mest av allt för att jag har så många spännande projekt i huvudet som jag vill förverkliga. Prio ett är dock att skriva klart min bok. Nu händer det.

Redigerar sockerhög

Det finns två saker jag gjort väldigt mycket den senaste tiden: redigerat och ätit lösgodis. Redigerat anses väl bra att göra, men det är inte jätteroligt. Äta lösgodis anses väl inte jättebra att göra, men det är roligt. Som kombination till varandra anser jag att sysslan sammantaget är bra och rolig. Så väljer jag att se det för det är alltid ett val att göra med vilken blick man väljer att se saker och ting och jag känner mig positiv i blicken.

Snart är jag på sida 100 i mitt bokmanus och det känns helt okej. Första sidorna flyger dock inte riktigt, någonting skaver och jag vet inte vad. Ibland är det svårt att se i sitt eget skrivande vad det är som inte landar rätt, det kan vara tydligare när man läser en text man själv inte skrivit tycker jag.

Så det jag ska göra nu: fortsätta redigera, dra ner lite på lösgodiset (jo, det måste jag faktiskt för det har gått till överdrift) och sen ska jag lämna ifrån mig mina sidor till läsare som ska få läsa. Bokmanuset ska få flyga fritt lite. Förhoppningsvis kan läsarna hjälpa mig vidare så det landar mer rätt.

Om ön som är hemma

Det är som en ritual vi gör i slutet av varje sommar, jag och mamma. Vi sitter i trädgården på Öland, vid huset som är den gemensamma punkt som kallats mitt hemma i 29 år utan att det egentligen någonsin varit mitt hem. Det är huset min mamma köpte på sin 25-årsdag och dit jag åkt varje sommarlov, varje jullov och på andra lov och helger. Jag har åkt dit så ofta jag kunnat.

Vi har suttit den där sista sommarkvällen med filtar runt oss jag och mamma, precis som vi gör den här sommaren också. Mamma säger att det är konstigt med ön, att hur mycket det än blåser på dagen så blir det vindstilla på kvällen. Mamma säger så ungefär fem gånger per sommar och jag säger aldrig men det där har du ju sagt förut mamma, jag säger alltid att det är konstigt att det blir så stilla. Men ön är sådan.

När jag var barn var det en sak till som också sades, just den där sista sommarkvällen. Antingen var det jag som sa det till mamma, eller mamma till mig.

Tänk om vi struntar i att åka tillbaka.

Tillbaka var till Skara. Tillbaka åkte jag 17 gånger.

Varje sommar fanns det så mycket att säga hejdå till. Så många stigar jag behövde cykla på en sista gång. Så många djur med mjuk päls att bura in näsan i en sista gång. Jag fick säga hejdå till barfotafötter och ta på mig riktiga skor man har i stan. Jag gillar inte skor, varken skor eller strumpor.

Det svåraste varje sommar var att krama mormor hejdå. Vi åkte bort till hennes hus med den fullpackade bilen, stod och dröjde i köket och sen skulle vi åka för det var ju så lång väg att köra. Och så kramades vi, höll kvar. Väl ute i bilen kom jag alltid på någonting jag glömt och sprang in till mormor igen. Ut kom jag alltid tomhänt.

Min 18:e sommar åkte jag inte tillbaka till Skara. På studentdagen var flyttkartongerna påbörjade, jag skulle flytta till Kalmar för att bo bara över sundet från min ö och nära mormor. Jag bodde så nära det bara gick, tvåhundra meter från sundet så att jag när jag ville kunde titta över och se ön breda ut sig från söder till norr. Först ville jag ju egentligen bo i ett torp på Öland, men mamma sa och hon hade så rätt: Du skulle göra det så trevligt för dig i torpet att du inte skulle ta dig för att åka till fastlandet igen. 

Nu i slutet av sommaren satt vi där igen jag och mamma. Med filtar. Mamma sa att det var konstigt att fast det hade blåst så mycket på dagen så var det vindstilla nu. Jag svarade att det är konstigt.

Sedan satt vi i tystnaden för nu för tiden så är det ingen av oss som säger de där andra orden om att strunta i att åka tillbaka. Mamma har nu inget som är tillbaka. Hon är på ön. Hon har under många år varit ifrån den, men nu är hon där. Hon fick se vad som fanns på fastlandet och det hon fann (bland mycket annat) var någon att ta med sig till ön för att bli gammal tillsammans med. Min pappa. Nu är dom på ön.

Men varje sommar säger jag det till mig själv.

Tänk om jag struntar i att åka tillbaka.

Och det blir värre ju äldre jag blir, det slutar liksom inte vid att jag tänker så då varje sommar tar slut, jag tänker så varje helg på ön som tar slut. Men jag tänker att om jag flyttade dit till ett torp, då skulle mamma få rätt. Jag skulle göra det så trevligt för mig i torpet att jag skulle inte ta mig för att tränga in mina fötter i varken skor eller strumpor och jag skulle bli där och inte bry mig om det som fastlandet kan erbjuda.

Så jag tänker att det kanske kommer en tid då jag också får bli gammal på ön. Drömmer om det gör jag. Och under tiden så vältrar jag mig i ön genom mitt skrivande. Boken jag skriver på just nu handlar om just Öland. Det är väl därför den är så rackarns svår att skriva, för att det handlar om bland det finaste jag vet.

Så det tar sin tid att skriva ön rättvisa.

Och mycket av det som nu är skrivet kommer nog ändras, bytas ut, tas bort. Men på första sidan har jag skrivit det som inte kommer ändras:

Till mamma,

för att du gav mig ön, tack för att du gav mig en plats som är hemma.

En storslagen nummer fem

Här är början på det som ska bli min femte skönlitterära bok. Jag tänker att min bok ska heta just så: Ölandstokar och nollåttor. 

Karaktärerna jag skriver om tänker jag ska få utrymme i två böcker till. Jo, någonstans tänkte jag ut den rimliga idéen att skriva en trilogi. Jag förvånar ofta mig själv med saker jag tänker ut. När jag tänker att: jo … men … trilogi … det är rimligt Elin. Ba kör.

Mina krav i skrivandet har aldrig varit så höga som nu. Det är därför skrivandet går så otroligt långsamt. Det är därför jag senaste året varit på fler kick-offs än jag har färdiga utkast som är redo att gå till redigeringsfas. För jag tänker liksom att den första boken man skriver är en övningsbok, man rättar till misstagen i den andra och i den tredje börjar man ha fattat grejen men gör ändå några nya misstag så då testar man på nytt i den fjärde och sen är det väl rätt så passande att göra något storslaget med nummer fem tänker jag.

Där är jag nu.

Målet att göra något storslaget.

Så vad gör jag … jo, bokar in mig på en kick-off igen. Vyn på min skärm och ut är från mitt rum på Sankt Jörgen Spa. Här bor jag i tre dagar. Och jag tänker inte lämna det här bygget utan att kapitel 1, 2 och 3 är klara. Elin … ba kör.