På mitt nattduksbord:

sucka-mitt-hjarta-men-brist-dock-ej

För något år sedan lyssnade jag till Mark Levengoods Sucka mitt hjärta men brist dock ej som ljudbok då Levengood själv läser. Att läsa boken nu på egen hand är som att läsa texterna till en bra låt men gå miste om musiken. Boken är bra, innehållet är ju detsamma som det Levengood läser upp på ljudboken. Men utan hans röst … det går någonting förlorat. Mitt råd därför: läs inte boken själv, låt Mark läsa den för dig.

I mina hörlurar:

Egentligen finns bara ett minus med Mark Levengoods ljudbok Hjärtat får inga rynkor och det är musiken mellan texterna. Otroligt skränig och tjutande i öronen. Orden mellan musiken däremot, ord som blir ljuv musik med Levengoods röst.

Det är väldigt passande för bilresan, om man som jag pendlar ungefär en halvtimme och vill bara lyssna en liten stund. Man hinner lyssna på några korta texter och känner sig rätt så nöjd med det. Kan man småfilosofera vidare sen på egen hand.

Och som de tidigare ljudböckerna jag lyssnat på, det är både roligt och tänkvärt innehåll. Jag fnissar i bilen, skrattar ibland högt och funderar ibland länge. Och jag håller med Mark, jo jag känner vi är du med varandra nu, tänk att det ska vara så mycket stök bara för att man ibland vill kyssa en man.

Och jag läste att det var omöjligt att leva lycklig förutan dig

Ännu en jättelång titel som jag måste älska. Och så Mark Levengood bakom orden, hur ljuvligt blir då inte detta? Väldigt ljuvligt kan jag förtälja.

Detta passar så bra i hörlurarna eller i bilen korta stunder, för man vill just ha de korta stunderna för att orden ska få bo ett tag och leta sig ner. Detta är ingenting man läser eller lyssnar på i ett sträck. Lite i taget och det tar som bäst.

Det är så väldigt klokt alltihop, väldigt roligt och så väldigt vackert. Ett måste helt enkelt!

I mina hörlurar:

När jag lyssnar till Martina Haag högläsa sin roman Glada hälsningar från Missångerträsk så upplever jag det som en chipsskål på en fest. Chipsskålen står där och läskar, alla andra runt mig äter så varför skulle inte jag? Det blir ett chips, jag skulle ju bara provsmaka, sedan är jag fast och har ätit för mycket chips än jag borde. Och det värsta av allt, jag gillar ju inte ens chips!

Men jag har alltid gillat Martina Haag, senast skrattade jag gott åt hennes Fånge i hundpalatset, men den här romanen är för enkel, redan så tidigt har jag förstått vad som kan hända och sedan följer inga överraskningar. Så nja, blir mitt betyg. Lite som ett förutsägbart potatischips. Tyvärr.

Men eftersom jag gillar Martina Haag, så väntar jag nu på nästa roman som jag hoppas ska ge mig lika många skratt som hennes texter givit mig förr. För jag vill ha mer än ett förutsägbart potatischips.

I mina hörlurar:

När vi ändå är inne på tema Mark Levengood så kan jag rekommendera när han läser Tove Janssons texter, bland annat berättelsen Det osynliga barnet som är lite av en favorit för mig. Jag lyssnade på den senast för några veckor sedan när jag långkörde ensam, det sista min moder sa innan jag satte mig i bilen var: ta en paus om du blir trött, kör försiktigt och inte för fort.

Nänä, tänkte jag, det är nog ingen risk att jag kör för fort i alla fall.

Jag kunde inte se följande scenario framför mig: en polisbil kommer susande förbi mig med blåljus, blinkar in mig vid vägkanten, två storvuxna polismän stiger ur bilen med händerna på höfterna, jag har vevat ner bilrutan och Mark Levengoods röst strömmar ut från högtalarna, den ena polismannen ber mig stänga av radion och säger sedan ”unga fröken hade visst lite bråttom” och jag känner att jag bara måste få förklara mig: ”förlåt, men Mark Levengood är så medryckande när han läser Mumin att det är lätt att trycka lite extra på gasen då”.

Följande scenario skedde icke. Istället låg jag bekvämt och tryggt på vägen i min combi undrandes varför alla andra hade så brått, för är det någonting Mark Levengoods röst gör med en så är det att sakta ner tempot flera kilometer i timmen.

I mina hörlurar:

Något smått fantastiskt har hänt, jag har äntligen upptäckt att man kan lyssna på ljudbok i sin iPhone. Eller rättare sagt har jag vetat att man kan, men jag har precis upptäckt att jag kan göra det också. Jag har varit trög i processen, men så nu äntligen tog jag tag i det och i helgen myste jag i trädgården med en målarpensel i min hand och Mark Levengood gjorde det betydligt roligare att måla när han med sin sockerbitssmältande finska läste sina texter ur Sucka mitt hjärta men brist dock ej.

Mark Levengood är så härlig att jag vill låsa in honom i en liten ask, vilket vore väldigt svårt med tanke på att han är väldigt lång vad jag förstått. Han texter är både tänkvärda, smarta, kloka, väldigt roliga och väldigt underhållande. Ytterst hör/läsvärt!