På mitt nattduksbord:

Hur kommer det sig att när en bok blir till så känns boken som ens lilla bäbis som man borde skydda från omvärlden, som ingen får titta någon sekund extra på och säga: men visst är den lite rund om kinderna? Kritiken går rätt in i dig själv. Kritik mot bäbisen är kritik mot dig. Nu har jag visserligen inte en livs levande bäbis att jämföra med, men jag har tre bok-bäbisar och det har varit likadant varje gång då jag lyckats utveckla omfattande moderliga instinkter i beskyddning. Men hur kommer det sig att när boken väl har blivit till och faktiskt visats för omvärlden så försvinner jämförelserna med livs levande bäbisar och det blir istället som en görpinsam förälder som kräver skäms-kudde för varje ord den säger. Så har det känts för mig med mina böcker. Lustigt det där.

I dagarna valde jag ändå att med skäms-kudden till hands läsa en av mina böcker, Lite gör skillnad och se vad jag tycker om den så här tre år senare. Låter det märkligt att läsa sin egen bok innan du ska somna, det är ingenting emot hur märkligt det faktiskt är för mig som läser. Otroligt märkligt.

Skäms-kudden behövde inte jobba så hårt under läsningen, för så väldigt pinsamt var det faktiskt inte. Lite generad blev jag ändå inför vad jag hade skrivit. Känslan ping-pongades tillbaka hela tiden: men . . . har jag skrivit detta? Och det har jag ju, mer tydligt än någonsin kommer de skrivande stunderna tillbaka, hur jag tänkte när jag knöt ihop det på ett visst sätt och varför jag valde att skriva så och inte så.

Kanske mest uppslukas jag av det faktum att jag var 20 år då jag skrev Lite gör skillnad, det är inte så illa när jag tänker efter. Visst har romanen sina sprickor här och där, det ser jag med ett antal skrivarkurser, en litteraturvetenskaplig examen och en skrivpedagog-utbildning i bagaget.

Den har sprickor, säger jag som är litterärt svårflörtad och lider av oförmågan att se någonting bra i någonting som jag någonsin gjort. Så ändå . . . 20 bast och instängd i en författargarderob, då är det inte så pjåkigt ändå kan jag tycka. Skäms-kudden får jag nog lägga åt sidan och sträcka på mig lite istället. Det finns mycket annat betydelselöst en 20-åring kan få för sig att göra än att skriva en roman på lediga stunder. Och vad gör en spricka hit och dit då det faktiskt finns guldkorn här och där också.