På mitt nattduksbord:

Det är bland det bättre jag läst, Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Han lyckas med det som få andra författare lyckas med, skriva enkelt om det svåra. Han drar inte in känslor eller händelser i tunga ord, de står istället där så enkelt och tynger i sin egen kraft.

Detta är första romanen i romansviten om när aids kom till Sverige på 80-talet. Och det är kanske lite så romanen speglats då det talats om den: om just aids. Och visst är det vad den handlar om och de delarna av romanen är så viktiga att läsa, ta del av och kanske i sin obegripliga form ta till sig. Och det är nyttigt också att faktiskt tänka att det inte är någon stenålder vi talar om. Detta är 80-tal, inte alls så länge sedan egentligen.

Då romanen på ett vis handlar om aids handlar den för mig om någonting annat också, så som undertiteln också talar om för oss: Kärleken. Om att få älska vem du vill. En del av romanen som också är så viktig att läsa och försöka få in, att få älska vem du vill. Det låter så enkelt, som om det vore en rättighet, ändå tycker en del att man kan få bestämma över en del vem han eller hon ska eller borde älska eller inte älska alls och leva ensam.

Ett stycke som så grovt gick in i mitt hjärta är en scen mellan Paul och Benjamin:

Paul säger inget mer utan väntar åter på att ynglingen skall fortsätta. De sitter tysta i flera minuter. Benjamin flackar med blicken som om han söker något som han inte finner. Han ser olycklig ut.

Till slut säger han långsamt, som om han kämpat men givit upp, och varje ord är på samma gång ett erkännande och en övertygelse, och när orden är sagda är det som de ristats in i honom som en outplånlig sanning, som en tatuering på hans hud.

”Jag … vill i mitt … liv … få älska någon … som älskar mig.”