Tiden går …

omslag-hur man än

Vid ungefär den här tiden för sju år sedan kom den här boken ut och jag kom samtidigt ut som författare. Jag kallade mig visserligen inte författare, men ut ur författargarderoben kom jag likväl. Och visst är det häftigt tänker jag nu, sju år sedan! Det är ganska länge ju.

Jag pratar inte så ofta om min första bok. Jag inbillar mig att det är normalt. Att första boken du publicerar blir lite skämskuddevarning på. Och att när man tänker tillbaka och ser på den så ser man länge bara bristerna och felen, man uppmärksammar vad som kunde gjorts annorlunda och bättre. Jag har ägnat jättemycket tid åt detta. Men jag har slutat nu. Jag är omvänd. Jag vill inte längre gömma mig bakom någon skämskudde när jag håller i Hur man än vänder är rumpan bak, jag vill hålla den högt över huvudet och vara stolt. Så det är precis vad jag gör nuförtiden. Håller fram den och säger: titta, den här har jag skrivit.

Jag jobbade hårt och länge med att boken skulle bli klar och att den skulle bli så bra som den bara någonsin kunde bli. Jag var 18 år när jag började skriva på den och 20 år när jag publicerade den. Och jag gjorde det heller inte enkelt för mig, jag valde att skriva om en miljö som inte är så vanligt representerad i skönlitteratur.

Därför.

Högt över huvudet håller jag den. Jag är stolt.