Livet som alumn, då 2014

Har ägnat tid till att sortera min hårddisk det senaste och hittade det här fotot som togs för drygt fyra år sedan:

Detta var för ett tryckmaterial till humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet med rubriken ”Bli humanist”. Och där fick jag vara med och berätta om livet som litteraturvetare. Har ingen skämskudde what so ever för den här videon, true story. Jag tycker filmerna är väldigt proffsigt gjorda faktiskt (det är ju inte fotografens fel att jag tar upp boken upp och ner i sista klippet), så jag är väldigt glad att jag fick vara med.

Här kan man fortfarande se videon.

Seriösa grejer i Jonsered

Om man har vägarna förbi Jonsered så kan man med all fördel kika in vid Jonsereds trädgårdar och Grindstugan som finns där. Nu och två veckor framöver finns Paraplyet och jubileumstygpåsen till försäljning där, tillsammans med massa annat fint hantverk (fler foton finns på Instagram > @seriostforlag)

Själv så åkte jag hem med en typisk fin börs som jag ska ha typiskt bra saker i.

Problemlösning i Skåne

Jag har varit iväg på skrivarkurs i fem dagar på Skurups folkhögskola, mina mycket fina och kloka föräldrar gav mig detta i 30-årspresent. Det känns som att ha en alldeles egen supporterklubb som hejar på en, mycket fin känsla. Jag behövde verkligen pepp i mitt skrivande just nu, så det kom så bra till pass.

Det var kul att vara tillbaka i Skurup också, jag gick ju skrivpedagogutbildningen där 2011/2012 och blev nostalgisk på ett väldigt härligt vis.

Kursen jag gick hette Skrivprojekt med textrespons, alldeles ypperligt upplägg för mig där vi varje dag lämnade in textutdrag (nyskrivet eller tidigare skrivet) som vi sedan i grupper satt och gav respons på till varandra. Jag fick med mig många finlir-kommentarer till mitt Ölandstokar och nollåttor-manus. Och jag fick också från en lite frustrerad läsare den något större frågan angående min huvudperson: ”vad är hennes problem egentligen?”. Och det är jag inte riktigt säker på, så det funderar jag mycket på nu.

När kursen var slut ville jag inte lämna den härliga skrivarbubblan jag gått in i så jag tog en skånsk roadtrip med första stopp Ystad. Sen svängde jag runt på Österlen och funderade över vad min huvudpersons problem är egentligen.

Efter kreativitet kommer stök

Mitt vardagsrum var lite upp och ner i eftermiddags på grund av att jag haft besök av fotografen Josefine Laul som tagit nya porträttbilder på mig som jag ska använda mig av här på hemsidan. Det är ju ett tag sedan jag uppdaterade hemsidan och jag tänker mig att den ska få sig ett lyft här under sommaren. Börjar bli dags.

Josefine råkar ju vara en vän till mig, vilket känns viktigt för mig när jag ska fotas då jag inte direkt är den som hoppar fram med ett jättenaturligt smile när en kamera visar sig. Men Josefine är bra på att göra så jag känner mig bekväm, vilket syns i bilderna tycker jag.

Det är även hon som fotat bilderna som idag finns på hemsidan:

Och den här inför Paraplyet-släppet, som är min favorit:

Hon gjorde även bokomslaget till Paraplyet som jag är hur nöjd som helst med:

Nu väntar jag med spänning på att hon ska redigera bilderna och skicka till mig. Anar att det kommer ta ett tag med tanke på mängden bilder. För helt plötsligt mitt i allt sa hon: ”Jaha, nu har jag tagit 500, nu måste jag byta minneskort.”

Kandidatexamen i suddvetenskap

Mina elever frågar ofta vad jag är om jag inte är bibliotekarie (jag måste nämligen ofta förklara varför det tar tid när jag gör arbetsuppgifter som är typiska för en bibliotekarie, som när jag letar bland hyllsignum osv.). Vad ÄR jag egentligen undrar eleverna … Det kan man ju undra med all rätta. Jag försökte med en ny vinkel på en förklaring för ett tag sedan och följande skedde:

Jag: ”Jag är litteraturvetare.”

Eleverna i kör: ”Vad är det?”

Jag: ”Då kan man mycket om litteratur.”

Eleverna på nytt:” Vad är litteratur?”

Jag: ”Det ni håller i era händer.”

En elev säger då skeptiskt: ”Sudd?”

Oh I wish att jag hade en kandidatexamen i suddvetenskap, det vore fett!

You did good, Lysekil

Det har inte varit jättejobbigt i Lysekil, det har det inte. Jag kom hit, jättetrött och började därför direkt med en tupplur. Sen åkte datorn upp, dokumentet med det jag hoppas ska bli min nästa bok och sen började jag med det jag velat göra så länge: skriva.

För saken är den att jag förlorat fokus på mitt skrivande och ville hitta det igen. Tack fina Lysekil för att du var en så fin skrivkompis och hjälpte mig komma igång igen.

Mellan skrivarstunderna har jag promenerat runt här längs vattnet.

Och jag har ätit ett par glassar också. Tänker inte säga hur många. För det är väl inget förhör detta eller …

Så åkte jag till Fjällbacka på en utflykt för att hälsa på en kompis som jobbar i en butik där. Fjällbacka låg lugnt inför sommarsäsongen. Längs gatorna strök dock en guidad tur i Camilla Läckbergs-fotspår.

Här bodde jag. På Strandflickornas vandrahem. Mysigt ställe. Det är mest pensionärer och jag här. Första kvällen var huset knäpptyst vid typ 21:30 och jag kunde skriva helt ostört långt in på natten. Perfekt, tänkte jag, nu kan man få sova helt ostört också. Men hör upp, breaking news, pensionärer vaknar tidigt cirkus kl 06 och pensionärer vill då gärna duscha och äta frukost och småprata med varandra och det är inte alla pensionärer som har sin hörsel kvar i tipptopp-skick. Gäller inte alla pensionärer, men ett par stycken.

Men alltså … livet har varit fint här. Och jag uppmuntrar, kanske till och med uppmanar jag, till alla att oftare åka på en weekend med dig själv. Oavsett om du ska skriva på en bok eller inte. För grejen är, om du är bästa kompis med dig själv så kommer du vara tusen gånger mycket bättre kompis till alla dina kompisar.

Tack Lysekil för den här gången, vi ses igen!

Av alla platser … Lysekil?

Jag förstår om det måhända inte var så logiskt, detta att jag plötsligt valde Lysekil istället för Köpenhamn som jag åkt till flera gånger på kickoff. Men grejen var denna, för några veckor sedan fick jag en nostalgitripp när jag sökte bland titlarna på BookBeat och hittade Eddie och Johanna av Viveca Lärn. Det var en av mina favoritböcker som barn och en av mina favoriter när det kommer till julkalendrar.

Och jag ville så gärna åka till Lysekil, jag tyckte det verkade vara så fint. Jag minns sedan hur vi åkte hit på en klassresa, jag kan ha varit kanske 10 år och vi åkte till Havets hus. Bussen parkerade utanför, vi gick in, tittade runt och sen in i bussen igen. Mer än så fick jag inte se än den korta bussresan som bara rullade förbi platserna jag ville stanna till vid.

Nu, cirkus 19 år senare är jag här igen och får gå runt precis hur jag vill och stanna till precis var jag vill. Perks of being vuxen asså.

För övrigt, när jag nu läste Eddie och Johanna igen insåg jag att den rakt igenom inte är så väldigt PK. Sånt glömmer man lätt. Fundering: jag har senaste året snittat på tio lästa barnböcker i veckan, men inte en enda har nämnt något ord som knark eller kokain … jag undrar varför.

”Och så pratar du inte med främmande personer”, förmanade Anders med strängare röst. ”Främmande personer vill bara lura i dig kokain.”

”Usch. I så fall tar jag bara en liten bit. Vad är det förresten?” frågade Eddie. Han tyckte det lät rätt gott. Coca-Cola tyckte han mycket om. Av kokain fick man antagligen ännu mer bubbel i näsan.

Anders suckade.

”Det är knark! Vet du ingenting om livet?”

Helgtips: ”Imagine: Created Reality”

Om du har vägarna förbi Stockholm och Fotografiska i helgen så skulle jag vilja tipsa om fotografen Erik Johanssons utställning Imagine: Created Reality. Kika in på Erik Johanssons hemsida så fattar du grejen. Riktigt häftiga bilder.

Och ja, den som tittar noga kan även se att på ett foto sitter Seriöst Förlag författaren Erik Gustav Johansson:

1431032214752

Har du inte vägarna förbi Stockholm kan jag tipsa om boken Imagine.

I no longer …

2015-10-05

I no longer have patience for certain things, not because I’ve become arrogant, but simply because I reached a point in my life where I do not want to waste more time with what displeases me or hurts me. I have no patience for cynicism, excessive criticism and demands of any nature. I lost the will to please those who do not like me, to love those who do not love me and to smile at those who do not want to smile at me. I no longer spend a single minute on those who lie or want to manipulate. I decided not to coexist anymore with pretense, hypocrisy, dishonesty and cheap praise. I do not tolerate selective erudition nor academic arrogance. I do not adjust either to popular gossiping. I hate conflict and comparisons. I believe in a world of opposites and that’s why I avoid people with rigid and inflexible personalities. In friendship I dislike the lack of loyalty and betrayal. I do not get along with those who do not know how to give a compliment or a word of encouragement. Exaggerations bore me and I have difficulty accepting those who do not like animals. And on top of everything I have no patience for anyone who does not deserve my patience.

Startar upp veckan med ett citat från José Micard Teixeira. Peppar upp mig. Ibland gör jag det genom att lyssna på någon som sagt någonting smart. Ibland peppar jag med bra minnesbilder, som fotot ovan från sommarens Kungsleden-vandring exempelvis.

Jag tänker tillbaka på vandringen när jag känner mig off, seg och trött. Då tänker jag att oavsett känsla i benen, tankar i huvudet eller väder gick jag upp varje dag med typ tjugo kilo på ryggen och vandrade. Med den tanken känner jag mig starkare än starkast.