Tack 2018!

2018 är året då Seriöst Förlag fyllde 10 år och blev seriöst verkligen på riktigt. Jag är där jag vill vara med förlaget: jag jobbar heltid nu med förlaget. Jag är 100% min egen.

Så låt oss se lite på det året där kurvan gick uppåt (för djupdykning klicka på länkarna i inlägget):

I maj firade jag 10 år med Seriöst Förlag genom att bjuda in till en seriös fest. Jag är väldigt glad att jag bestämde mig för att ha den festen, det kändes så viktigt för mig att visa för mig själv att tio år är mycket och värt att firas. För att promota denna fest använde jag min brorson Herman som reklampelare:

Under den seriösa festen fick alla gäster vara med i olika workshops som handlade om min kommande roman Ölandstokar och nollåttor. Jag önskade nämligen lite extra kick i skrivandet då jag skrivit på boken under många år och nu är i slutprocessen. Gästerna gav mig mer inspiration än jag vågade hoppas på.

Det som workshop-påsarna innehöll packade jag med mig och åkte på en kick-off till VANN spa.

Under kick-offen planerade jag så även för framtiden eftersom jag vid den här tidpunkten hade bestämt mig för att avsluta mitt arbete inom Marks kommuns skolbiblioteksverksamhet efter 2,5 år och bli 100% frilans igen.

Detta är en selfie från min sista dag på skolan där jag arbetat både med fristående läs- och skrivprojekt och där jag senare var ansvarig för skolbiblioteket:

Samma dag, på skolavslutningsdagen, åkte jag efter jobbet och spanade in en kontorsplats som jag senare skrev kontrakt på. Inflytt blev i september och där sitter jag kvar.

Under sommaren tog jag riktigt långledigt, jag svepte runt i trädgården på Öland, läste otroligt många böcker och tyckte att det där med second breakfast var ett succé-koncept.

Så åkte jag till Skåne en vecka för att sätta strålkastarljus på Ölandstokar och nollåttor. I 30-årspresent hade jag nämligen fått en skrivarkurs av mina föräldrar, så jag tog skrivna sidor med mig för att sparka mer liv i manuset. Jag kom in i ett så bra flow i Skurup att jag bokade in en långhelg på Österlen direkt efter, jag ville inte åka hem. Jag ville vara kvar i min skrivbubbla.

Skrivarkursen hölls av Johan Carle som precis som jag bor i Göteborg. Han frågade efter kursen om jag ville vara med i samma reponsgrupp som honom och det tyckte jag lät spännande, så jag sa ja och blev således med responsgrupp.

Responsgruppen har varit bra för mitt skrivande. Jag har fått lämna ifrån mig mycket text och jag har fått riktigt bra läsningar på texten. Jag har fått saker att jobba vidare på helt enkelt. Skrivandet har därför gått framåt och jag känner att det jag skriver bättre och bättre. Men ja … det blev en kris också.

Under hösten har jag även lagt fokus på att komma igång med uppdrag som är kopplade till olika läs- och skrivprojekt tillsammans med barn och unga. Detta arbete hänger ju ihop med boken Får man använda sin fantasi? som jag skrev för några år sedan.

Det arbetet som är kopplat till barn och ungas litterära världar har jag samlat på Litteraturväggen.se, en sida som jag under hösten lagt mycket tid på att bygga upp igen och där jag fortsätter uppdatera på bloggen.

Här ett exempel med min brorson Herman igen och hans mångspråkiga bibliotek.

När jag gick in i att jobba 100% frilans igen bestämde jag mig för att hålla en tydlig struktur för mitt arbete. Jag tog också beslutet att tänka bredare, att tänka utanför boxen och blev således 10% silversmed. Det tog tid och var en utmaning för mig att hitta ett formspråk i ett material som inte är ord. Så utvecklades något, det blev bröst. Här är jag i ett par hängbröst i silver med bröstvårtor i koppar. Brösten är som bröst är, olika.

Året avslutades med dejt tillsammans med bokföringspärmen och sen en årlig inventering på lagret. Jag bestämde mig för att centrera hela mitt boklager och förflytta böcker som tidigare förvarats på Öland nu till Göteborg istället.

Det är liksom hela grejen med att ha eget bokförlag: en dag tar man kontroll över lagret, en annan bokföringen och en tredje får man skriva bok.

Dejten med bokföringspärmen och inventeringen var roligare än på länge. Förlaget har gjort en bra försäljning i år trots att inga nya titlar har kommit ut. Från 2017 till 2018 har försäljningen ökat med 523 procent. Det är helt sant, jag har kontrollräknat jättemånga gånger.

En bidragande orsak är själva 10-årsjubileumet där bokförsäljningen steg av mina gamla böcker, men också att jag har blivit bättre på att ta chanser till att synas.

Och trots att det inte kom ut en ny bok så visade det sig att många var pepp på att bära på någonting seriöst, tygpåsen (med illustration av Frida Hultman) blev bonusen till ett lyckat försäljningsår.

Och ja … det var väl 2018 skulle man kunna säga. Återkommer med en blick framåt på 2019. Tills dess … en blick på havet från när jag var i San Francisco i höstas. Perks of jobba flexigt.

Ps! Många bilder är hämtade från Instagram, klicka följ för att få mer inblick i livet på förlaget.

Livet som alumn, då 2014

Har ägnat tid till att sortera min hårddisk det senaste och hittade det här fotot som togs för drygt fyra år sedan:

Detta var för ett tryckmaterial till humanistiska fakulteten på Göteborgs universitet med rubriken ”Bli humanist”. Och där fick jag vara med och berätta om livet som litteraturvetare. Har ingen skämskudde what so ever för den här videon, true story. Jag tycker filmerna är väldigt proffsigt gjorda faktiskt (det är ju inte fotografens fel att jag tar upp boken upp och ner i sista klippet), så jag är väldigt glad att jag fick vara med.

Här kan man fortfarande se videon.

Seriösa grejer i Jonsered

Om man har vägarna förbi Jonsered så kan man med all fördel kika in vid Jonsereds trädgårdar och Grindstugan som finns där. Nu och två veckor framöver finns Paraplyet och jubileumstygpåsen till försäljning där, tillsammans med massa annat fint hantverk (fler foton finns på Instagram > @seriostforlag)

Själv så åkte jag hem med en typisk fin börs som jag ska ha typiskt bra saker i.

Problemlösning i Skåne

Jag har varit iväg på skrivarkurs i fem dagar på Skurups folkhögskola, mina mycket fina och kloka föräldrar gav mig detta i 30-årspresent. Det känns som att ha en alldeles egen supporterklubb som hejar på en, mycket fin känsla. Jag behövde verkligen pepp i mitt skrivande just nu, så det kom så bra till pass.

Det var kul att vara tillbaka i Skurup också, jag gick ju skrivpedagogutbildningen där 2011/2012 och blev nostalgisk på ett väldigt härligt vis.

Kursen jag gick hette Skrivprojekt med textrespons, alldeles ypperligt upplägg för mig där vi varje dag lämnade in textutdrag (nyskrivet eller tidigare skrivet) som vi sedan i grupper satt och gav respons på till varandra. Jag fick med mig många finlir-kommentarer till mitt Ölandstokar och nollåttor-manus. Och jag fick också från en lite frustrerad läsare den något större frågan angående min huvudperson: ”vad är hennes problem egentligen?”. Och det är jag inte riktigt säker på, så det funderar jag mycket på nu.

När kursen var slut ville jag inte lämna den härliga skrivarbubblan jag gått in i så jag tog en skånsk roadtrip med första stopp Ystad. Sen svängde jag runt på Österlen och funderade över vad min huvudpersons problem är egentligen.

Efter kreativitet kommer stök

Mitt vardagsrum var lite upp och ner i eftermiddags på grund av att jag haft besök av fotografen Josefine Laul som tagit nya porträttbilder på mig som jag ska använda mig av här på hemsidan. Det är ju ett tag sedan jag uppdaterade hemsidan och jag tänker mig att den ska få sig ett lyft här under sommaren. Börjar bli dags.

Josefine råkar ju vara en vän till mig, vilket känns viktigt för mig när jag ska fotas då jag inte direkt är den som hoppar fram med ett jättenaturligt smile när en kamera visar sig. Men Josefine är bra på att göra så jag känner mig bekväm, vilket syns i bilderna tycker jag.

Det är även hon som fotat bilderna som idag finns på hemsidan:

Och den här inför Paraplyet-släppet, som är min favorit:

Hon gjorde även bokomslaget till Paraplyet som jag är hur nöjd som helst med:

Nu väntar jag med spänning på att hon ska redigera bilderna och skicka till mig. Anar att det kommer ta ett tag med tanke på mängden bilder. För helt plötsligt mitt i allt sa hon: ”Jaha, nu har jag tagit 500, nu måste jag byta minneskort.”

Kandidatexamen i suddvetenskap

Mina elever frågar ofta vad jag är om jag inte är bibliotekarie (jag måste nämligen ofta förklara varför det tar tid när jag gör arbetsuppgifter som är typiska för en bibliotekarie, som när jag letar bland hyllsignum osv.). Vad ÄR jag egentligen undrar eleverna … Det kan man ju undra med all rätta. Jag försökte med en ny vinkel på en förklaring för ett tag sedan och följande skedde:

Jag: ”Jag är litteraturvetare.”

Eleverna i kör: ”Vad är det?”

Jag: ”Då kan man mycket om litteratur.”

Eleverna på nytt:” Vad är litteratur?”

Jag: ”Det ni håller i era händer.”

En elev säger då skeptiskt: ”Sudd?”

Oh I wish att jag hade en kandidatexamen i suddvetenskap, det vore fett!

You did good, Lysekil

Det har inte varit jättejobbigt i Lysekil, det har det inte. Jag kom hit, jättetrött och började därför direkt med en tupplur. Sen åkte datorn upp, dokumentet med det jag hoppas ska bli min nästa bok och sen började jag med det jag velat göra så länge: skriva.

För saken är den att jag förlorat fokus på mitt skrivande och ville hitta det igen. Tack fina Lysekil för att du var en så fin skrivkompis och hjälpte mig komma igång igen.

Mellan skrivarstunderna har jag promenerat runt här längs vattnet.

Och jag har ätit ett par glassar också. Tänker inte säga hur många. För det är väl inget förhör detta eller …

Så åkte jag till Fjällbacka på en utflykt för att hälsa på en kompis som jobbar i en butik där. Fjällbacka låg lugnt inför sommarsäsongen. Längs gatorna strök dock en guidad tur i Camilla Läckbergs-fotspår.

Här bodde jag. På Strandflickornas vandrahem. Mysigt ställe. Det är mest pensionärer och jag här. Första kvällen var huset knäpptyst vid typ 21:30 och jag kunde skriva helt ostört långt in på natten. Perfekt, tänkte jag, nu kan man få sova helt ostört också. Men hör upp, breaking news, pensionärer vaknar tidigt cirkus kl 06 och pensionärer vill då gärna duscha och äta frukost och småprata med varandra och det är inte alla pensionärer som har sin hörsel kvar i tipptopp-skick. Gäller inte alla pensionärer, men ett par stycken.

Men alltså … livet har varit fint här. Och jag uppmuntrar, kanske till och med uppmanar jag, till alla att oftare åka på en weekend med dig själv. Oavsett om du ska skriva på en bok eller inte. För grejen är, om du är bästa kompis med dig själv så kommer du vara tusen gånger mycket bättre kompis till alla dina kompisar.

Tack Lysekil för den här gången, vi ses igen!

Av alla platser … Lysekil?

Jag förstår om det måhända inte var så logiskt, detta att jag plötsligt valde Lysekil istället för Köpenhamn som jag åkt till flera gånger på kickoff. Men grejen var denna, för några veckor sedan fick jag en nostalgitripp när jag sökte bland titlarna på BookBeat och hittade Eddie och Johanna av Viveca Lärn. Det var en av mina favoritböcker som barn och en av mina favoriter när det kommer till julkalendrar.

Och jag ville så gärna åka till Lysekil, jag tyckte det verkade vara så fint. Jag minns sedan hur vi åkte hit på en klassresa, jag kan ha varit kanske 10 år och vi åkte till Havets hus. Bussen parkerade utanför, vi gick in, tittade runt och sen in i bussen igen. Mer än så fick jag inte se än den korta bussresan som bara rullade förbi platserna jag ville stanna till vid.

Nu, cirkus 19 år senare är jag här igen och får gå runt precis hur jag vill och stanna till precis var jag vill. Perks of being vuxen asså.

För övrigt, när jag nu läste Eddie och Johanna igen insåg jag att den rakt igenom inte är så väldigt PK. Sånt glömmer man lätt. Fundering: jag har senaste året snittat på tio lästa barnböcker i veckan, men inte en enda har nämnt något ord som knark eller kokain … jag undrar varför.

”Och så pratar du inte med främmande personer”, förmanade Anders med strängare röst. ”Främmande personer vill bara lura i dig kokain.”

”Usch. I så fall tar jag bara en liten bit. Vad är det förresten?” frågade Eddie. Han tyckte det lät rätt gott. Coca-Cola tyckte han mycket om. Av kokain fick man antagligen ännu mer bubbel i näsan.

Anders suckade.

”Det är knark! Vet du ingenting om livet?”

Helgtips: ”Imagine: Created Reality”

Om du har vägarna förbi Stockholm och Fotografiska i helgen så skulle jag vilja tipsa om fotografen Erik Johanssons utställning Imagine: Created Reality. Kika in på Erik Johanssons hemsida så fattar du grejen. Riktigt häftiga bilder.

Och ja, den som tittar noga kan även se att på ett foto sitter Seriöst Förlag författaren Erik Gustav Johansson:

1431032214752

Har du inte vägarna förbi Stockholm kan jag tipsa om boken Imagine.