Löst litterärt stoff

I telefonens anteckningar samlar jag löst litterärt stoff. Det kan vara sånt jag hört, läst eller känt som jag skriver ner och som kanske någonstans och någon gång blir till någonting.

Här kommer en mycket exklusiv inblick i vad som göms bland anteckningar just nu:

När någon dör förlorar man en blick på sig själv. Jag kan ha hört eller läst den formuleringen någonstans … minns inte riktigt. Men det är en känsla som jag återkommit till och som nu fått ord, känslan växte speciellt när min mormor gick bort och en sorg växte en tid efteråt att ingen skulle se mig med mormors ögon igen. Den blicken mormor hade på mig finns inte mer. Det hon såg hos mig ser ingen annan. Och eftersom jag inte har någon mor- eller farförälder kvar i livet så finns det ingen längre som har blicken på mig som ett barnbarn. Den känslan har stannat kvar hos mig och jag har fäst mig vid den i skrivandet av Ölandstokar och nollåttor.

Han skavde bort mer och mer av mig … En anteckning jag skrev på spårvagnen mitt i natten på väg hem. Detta ska nog plockas in i ett skrivprojekt som jag har haft parallellt under några år och som kanske ska bli någonting en dag.

På alla mina hjärtslag. Ett citat från boken Världens mesta Ester av Anton Bergman som jag tyckte så mycket om. Mycket läsvärd bok för övrigt.

Månskensbonde. Hörde ordet och gillade ordet. Tänkte att detta måste jag trycka in i en text vid lämpligt tillfälle.

Sparris! Men detta är ju inte sparris! Kom-ihåg till en kul scen som utspelade sig när jag och mamma skulle köpa grönsaker, scenen tänker jag oredigerat ta med i Ölandstokar och nollåttor.

Lämna kvar godisbitar i godisskålen. Tänker att det är typ den gulligaste kärleksförklaringen, att spara någons favvogodisar i godisskålen. Tanken slog mig när det absolut motsatta hände mig en gång då en kille sparade absolut noll av mina favvogodisar utan åt upp dessa själv och tycktes inte ens tycka att ett fifty-fifty-upplägg var rimligt. (För övrigt är det orimligt att det ens finns goda och inte goda godisar i en lösviktspåse där man valt innehållet själv, men det är en helt annan grej.) Detta är en scen jag ska ta in i någon text vid lämpligt tillfälle.

Frågor & svar: om att skriva när man blundar, snabbt dialogskrivande och Enya som jobbarkompis

Nu blir det svarstund på frågor som rör skrivandet, tack för frågor som kommit in! Har ju gjort detta tidigare med frågor och svar och det finns här att läsa.

Var skriver du helst?

Det är vad bilden ovan illustrerar, nämligen i skräddarställning i min säng. Det är förstaplats bland skrivplatser.Jag sitter helst mjukt när jag skriver och sen när jag går in i redigeringsfas brukar jag avancera till skrivbordsstol.

När jag skriver skönlitterärt gillar jag mest att vara hemma för då kan jag varva skriva med att muttra tyst för mig själv. Jag gillar även att skriva på hotellrum men det blir dyrt i längden.

För mig handlar det om att stänga ute nya intryck så mycket som möjligt för att jag ska kunna koncentrera mig på det jag skriver och därför är caféer och sådant inte riktigt min grej. Men där snackar vi skönlitterärt skrivande alltså, när jag skriver andra typer av texter så är jag inte alls så noga med var jag sitter.

Hur mycket skriver du på en dag? 

Är jag inne i en skrivperiod brukar en skrivdag gå till så att jag börjar med att läsa in mig på texten, jag backar typ tio sidor och läser samtidigt som jag lägger till, stryker och formulerar om. Skrivandet är för mig ett byggande. Först lägger jag grunden och ser till att den är stabil och där jag vill ha den. Sen bygger jag på steg för steg. Jag låter det torka och backar ett par steg ibland för att se hur det ser ut. Jag tapetserar och gör fint. Smyckar med färg, textil och jag bakar kakor så att det doftar. Sen bjuder jag på inflyttningsfest.

Så en vanlig skrivdag kanske jag redigerar tio sidor och skriver till drygt fem. Typ. Beror på om det är mycket dialog eller inte, för dialogskrivande är mitt snabbaste skrivande.

Lyssnar du på musik när du skriver?

Jag har en lista med instrumental musik där det mesta är filmmusik och där jag väljer efter humör på mig och texten. Listan uppdateras inte ofta för jag gillar inte ny musik när jag skriver, jag vill helst inte bli överraskad av musiken, det handlar återigen om att stänga ute nya intryck. Musiken ska finnas på avstånd och hjälpa mig hålla ute andra ljud omkring mig och hjälpa mig att hålla fast vid en stämning. Senaste veckorna är det typ två låtar jag lyssnat på, den här och den här.

När jag jobbar med annat som inte har med skönlitterärt skrivande och göra så lyssnar jag 90% av tiden på Enya.

Ps! På Seriöst Förlags Spotify finns en spellista med låtar jag brukar lyssna på när jag skriver.

Kan du skriva utan att titta på tangenterna?

(blundar) Okej jag testar nu och det känns som att det går helt okej men då behöver det vara mitt eget tangentbord och inte på annans dator. (tittar och konstaterar att det gick mycket bra)

Hur vet du att det du skriver är bra?

Jag visar mitt skrivande för andra och det brukar ge mig en fingervisning ifall det jag skriver är bra eller inte. Jag litar på vad andra säger om mitt skrivande.

När är din nästa bok klar egentligen?

Min nästa utgivna bok kommer bli romanen Ölandstokar och nollåttor som jag skrivit på länge nu. När jag var iväg på kick-off i Umeå gjorde jag en ny tidsplan för arbetet och bestämde att första utkastet i sin helhet ska vara klart i slutet av februari. Planerad release blir i augusti 2019.

Kommentarer i sidornas marginaler

Äntligen har jag fått träffa mina tre kompisar som utgjort läsargrupp på Ölandstokar och nollåttors första 130 sidor. Läs mer om läsargruppen i inläggen Ett bokmanus är på väg och Manus ute på läsning.

Vilka läsningar jag fick! Jag är imponerad och så tacksam för den läsning som mina kompisar gjort och som kommer ta mitt fortsatta skrivande framåt.

Skrivandet är en ensam syssla till stor del, därför är det guld att få pepp utifrån och få hejrop direkt i boksidornas marginaler.

Det var lyxigt för mig att få en hel kväll där jag fick vara i tanken på min bok tillsammans med andra som läst en så stor del av manuset. Att vi kunde hålla igång en lång diskussion tillsammans där vi länge pratade om karaktärerna. Jag fick ställa frågor och jag fick frågor. Hela den diskussionen landade i att jag närmare förstår två punkter som jag behöver ta vidare i skrivandet:

1) Det jag vet om karaktärerna men som jag inte berättar för läsaren.

2) Det jag inte vet om karaktärerna och måste ta reda på för att kunna utveckla texten.

Och självklart är det roligt att få höra hur mina kompisar faktiskt inte gillade alla karaktärer, det var särskilt fyra karaktärer där orden klingade hårt i omdömet. Karaktären som jag döpt till Forden (ett smeknamn och oklart vad hans riktiga namn är) var inte poppis. En av mina kompisar tydliggjorde det:

Jag är väldigt nöjd med hela grejen, att jag vågade lämna ifrån mig 130 sidor på någonting som ännu inte är klart och som jag ännu inte är nöjd med. Jag är än mer nöjd med mina kompisar som var så öppna med sina åsikter och gav skarpa läsningar.

Min blick på boksidorna är en ny och jag är redo att gå vidare i skrivandet.

Manus ute på läsning

Läsargruppen som består av tre kompisar till mig är igång och läser ett utkast till Ölandstokar och nollåttor, manusets 130 första sidor har jag lämnat ifrån mig och där på balkongbordet hemma hos en av mina kompisar ligger sidorna.

Jag har fått uppdateringar från mina kompisar med peppiga ord och gulliga emojisar. Min nervositet består ändå. Att lämna ifrån sig färdigskriven text tycker jag inte är så läskigt om texten redan är tryckt mellan två pärmar för då är det som det är liksom. Men det jag lämnat ifrån mig nu är verkligen ett utkast, en del av det skrev jag till och med om i allra sista stund. Och att visa skrivandet på det viset, när det känns så nytt, det känns lite läskigt.

Men samtidigt tänker jag … varför är det läskigt? Vad skulle kunna hända liksom?

För övrigt fortsätter manuset landa i händerna på responsgruppen också under våren. På söndag ska jag få respons på tjugo nya sidor. Sedan lite längre fram kommer jag även skicka det till någon lektör. Jag gillar liksom kombon i läsningar, att läsarna har olika vinklar och ingångar. Jag tror det är en bra grej för slutprodukten, att man fått ta del av många olika läsningar innan orden slås fast mellan två pärmar.

Ett bokmanus är på väg

I julhelgen har jag tagit mig tid till skrivandet. Jag har nämligen spenderat min jul på Öland och känt mig inspirerad till att skriva på min Ölandsbok.

I mellandagarna promenerade jag mycket raskt (därav suddighet i bild + GDPR-tänk att inte adressen ska synas på kuvertet) till postlådan för att skicka iväg manusets första 130 sidor till en läsargrupp som består av tre kompisar till mig. Det är en ny grej jag testar, att tre kompisar (som är inom min tilltänkta läs-målgrupp) ska läsa och att vi tillsammans sedan ska ses om några veckor för att prata om läsningen.

Hittills har jag lämnat ifrån mig delar av manuset till skrivhandledare och till andra deltagare på skrivarkurser som jag själv gått. Då har jag fått respons kring berättarstilen, berättarnivåer, berättarfokus, struktur … osv. Jättenyttigt givetvis. Men den här läsargruppen tänker jag ska bli lite annan, vi ska prata mer om själva berättelsen, om själva handlingen och om karaktärerna.

Om några veckor ska jag bjuda hem mina tre kompisar på middag, så fortsättning följer …

Jovars, det skrivs på

Mitt skrivande har under hösten fått en skjuts framåt och det finns det anledningar till. Dels rullar hjulen enklare när jag inte har ”ett vanligt jobb” också utan är heltid Seriöst Förlag. Dels så skjuter jag på bakifrån mycket bestämt. Målmedvetet framåt. Undan, ropar jag.

När jag tvivlar på mitt bokmanus går jag i tanken tillbaka till i somras, när jag gick en skrivarkurs och en annan deltagare på kursen stannade mig på parkeringen och sa att det jag skriver är bra. Det var inte mycket mer utläggning än så.

Det du skriver är bra. Det du skriver känns. 

Och så en hand över hjärtat.

Det var inte mer än så. På en skånsk parkering. Mellan en lunch och ett skrivpass.

Och det har stannat kvar.

Jag går tillbaka till orden när jag behöver. Påminner mig om att om jag går in för det, lägger in min själ och känsla i det så kan jag skriva bra så att det känns.

Till den skånska parkeringen återvänder jag till i tanken speciellt extra mycket nu när jag redigerar för fullt inför att jag ska lämna ifrån mig typ 200 sidor till en läsargrupp om två veckor. Nu gäller det att behålla känslan av att vara målmedveten, ifall den inre kritikern står i vägen bara jag lyfter blicken och ropar: undan.

När drömmar börjar

För typ en vecka sedan stod jag på Lunds tågstation och tänkte tillbaka på hösten 2009 när jag på riktigt började satsa på skrivandet genom att gå en skrivarkurs i Malmö.

Så jag stod på Lunds första perrong på mornarna i väntan på tåg till Malmö.

Jag satt vid mitt skrivbord i Lund på (tror det var) sjunde våningen med en maffig utsikt, där om man kisade lite kunde se Turning Torso.

Med den utsikten skrev jag större delarna till Paraplyet. Det var den hösten jag började umgås med andra som också skriver, vilket jag inte riktigt hade gjort tidigare. Och det var väl någonstans där och då som jag förstod att skrivandet handlar inte så mycket om den ensamma stora tänkaren i ett rum med en skrivmaskin. Skrivandet växer så mycket av att någon läser ens texter och speglar sin läsning. Skrivandet växer när du läser andras texter och speglar andras läsningar. Man liksom fattar grejen med skrivandet när man får prata om det.

Därför är mitt bästa skrivtips till någon som vill skriva en bok: gå en skrivarkurs och gå flera.

Frågor & svar: om detaljbeslut, första orden och promota sig själv

Jag välkomnade ju frågestund (tack för frågorna!) och nu är det dags för svarstund:

Vad är oväntat svårt/roligt med att ha ett förlag? 

Oväntat svårt är att ta detaljbeslut, exempelvis som när jag bestämde att jag ville trycka tygpåsar inför 10-årsjubileumet. Det var ett lätt beslut, att välja Frida till att göra illustrationen var ett lätt beslut men sen att bestämma hur MÅNGA tygpåsar jag skulle trycka upp våndades jag över jättelänge. För grejen är att eftersom jag är själv i företaget tar jag alla beslut själv och då kan det bli overload på beslutsfronten vissa dagar att jag känner att ”nej, idag tar jag inte ett beslut till”.

Det är även mycket oväntat svårt att pressa sig själv till en deadline vid ett boksläpp. Det är enkelt att skjuta på det lite och fila på detaljer i oändlighet. Därför har jag haft en planerad releasefest vid förlagets tre senaste boksläpp för då MÅSTE böckerna vara klara.

Oväntat roligt är att känna att när jag får en idé, i samma stund vet jag att jag kan göra den möjlig för jag bestämmer allt själv. Det är vansinnigt roligt och skapar en väldig kreativitet. Det finns ingen som sätter käppar i mina hjul för jag styr själv. Jag får följa hela min vision med en bok, från idé och hela vägen genom skrivandet, sättning, omslag, releasefest osv. Det är roligt!

Hur tänker du kring att promota sig själv? Hur skaffar man en bra plan för att göra sig själv synlig och attraktiv som egenföretagare? Och är det svårt att skilja på sin företagspersona och sig själv? Behövs det?

Här tänker jag väldigt annorlunda nu från när jag startade förlaget för tio år sedan, jag tyckte det var jättesvårt då att promota mig själv ens en liten smula. Seriöst Förlags Facebook-sida var det inte ens jag som startade, det var en kompis som gjorde den och sen gjorde mig till administratör. Ibland har jag blivit puschad fram, vilket jag behövt.

Idag har jag en plan för att vara synlig och attraktiv, en plan jag reviderar årligen. Jag har skrivit ner mina styrkor och vilka det är som är starka för ”mitt varumärke” och vilka jag vill bygga upp ”mitt varumärke” på. Samt vad jag vill utveckla vidare för att bli mer synlig och attraktiv.

I mina sociala kanaler delar jag inte med mig så mycket av mitt privata liv, det finns exempelvis inga ”privata foton” på Seriöst Förlags Instagram för där är jag författare och förlagspersonen Elin och inte Elin-Elin. Så jag vill skilja på det lite. Samtidigt vill jag visa mig själv och vara personlig då jag faktiskt ”säljer mig” till exempelvis uppdrag som föreläsare så jag vill att man ska se i mina kanaler vem jag är och vad jag står för.

Hur väljer du första ordet i en bok? 

Till mina fyra hittills skönlitterära böcker har jag valt som första ord: Marie. Om. Jackie. Som.

Det var kanske inga superspännande ord … Men jag tror heller inte att jag tänker så mycket på första ordet, kanske att jag borde börja göra det? Jag tänker nog mer på första meningen, att den ska väcka någonting hos läsaren och fängsla.

Hur väljer du berättarperspektiv, om det ska vara första eller tredje person?

Hur man än vänder är rumpan bak, Lite gör skillnad och Paraplyet är skrivna i tredje person. Valet där landade i att jag ville få in flera karaktärer i berättelsens helhet och då tycker jag att tredje person generellt funkar bättre än skiftande jag-person.

Magiskt och tragiskt som är en samling med olika texter, där skiftar berättarperspektiven mellan första, andra och tredje. Där experimenterade jag efter hur jag tyckte att de olika texterna flög bäst.

I Ölandstokar och nollåttor har jag valt tredje person eftersom jag har två starka huvudpersoner och jag vill gå in och ur både karaktärerna och förflytta mig i tidsplan. På så vis är jag väldigt förtjust i tredje person, det är nog lite av mitt favvo-perspektiv skulle jag säga.

Finns det en oro i dig under skrivandet att någon i din närhet ska tro att du skriver om dem i dina böcker?

Jag tänker mycket på det. Men mitt skrivande bygger på: min fantasi, saker jag hört någon säga på typ buss och tåg, intryck från musik, film och böcker och känslor jag själv bär på. Väldigt liten del av mitt skrivande bygger på min familj eller mina vänners liv. Inspireras kan jag göra, små frön kan gro, men mitt skrivande är mer fantasibaserat än verklighetsbaserat.

Sen att läsare kan dra egna slutsatser kan jag inte riktigt kontrollera. Nu i skrivandet av Ölandstokar och nollåttor fick jag i ett textsamtal höra av en läsare att ”man förstår ju att detta med Havannas relation till pappan ligger nära dig och det är enkelt att dra slutsatsen att det handlar om dig och din pappa”. Det tyckte jag var att gå för långt eftersom läsaren i fråga inte alls känner varken mig eller min pappa. Jag har många pappor i mina böcker, alla är inte en spegling av min pappa. På samma vis som alla mammor inte är min mamma eller alla karaktärers ex inte är mina ex. Min fantasi flyger mer än tre meter runt mig.

En kris. Ett boksläpp.

Förra veckan var det förlagsmöte för att klubba tidsplan till nästa boksläpp på Seriöst Förlag, det blir min femte skönlitterära bok: Ölandstokar och nollåttor som planeras till april 2019. För detta har jag gjort en tidsplan och skrivit in när det är dags att tänka på bokomslag, när releasefest ska planeras, när tryckeri ska kontaktas, när boksläpps-budgeten ska sättas och i vilken takt jag ska skriva kopplat till i vilken takt jag ska lämna ifrån mig det för respons och korrekturläsning.

Igår träffade jag responsgruppen, jag hade lämnat ifrån mig inledningen på manuset och sitter nu på kontoret och skapar mig en överblick på mina antecknade kommentarer i mitt skrivblock och närläser responsgruppens marginal-anteckningar direkt i texten.

Runt mig sitter mina kontorskompisar och jobbar med sina grejer, inne i sina processer. Vi är inne på vår tredje kanna med kaffe. Jag tänker att det går bra för alla. Telefoner ringer från uppdragsbeställare, det överläggs kring mått och tygprover. Några pratar om gemensamma projekt och bilders djup, ett kundmöte genomförs och någon från DHL kommer för att hämta ett paket. Jag nickar hej hej till DHL. Jag tittar ut mot regnet som faller rakt över Göteborg, jag kollar väder-appar som ljuger om halvklart väder.

Regnet håller mig kvar på kontoret, annars hade jag cyklat hem för att undvika den dåliga stämningen på Seriöst Förlag. Det är kris och röster höjs, i mitt huvud.

Författaren ståndpunkt i krisen: låt romanen få frid i papperskorgen, nu sadlar jag om till någonting annat.

Förläggarens ståndpunkt i krisen: att författaren resonerar ologiskt och saknar belägg då ingen respons någonsin har hintat i riktning mot papperskorgen. Snarare har det landat i diskussioner kring textens tidsplan, huvudkaraktärens ghost-scen och om intrigens planteringar.

Det är livet på förlaget, idag. Imorgon kan allting vara olikt. Imorgon har nog författaren sovit på saken och kommit på att det var likadant vid alla hennes femte tidigare boksläpp. Att det var kris innan det blev bra.

Alla på förlaget cyklar hem i det halvklara vädret. Imorgon kanske allt går bra igen.

En störig Pierre & Harald i ”Skilda världar”

Detta är en glimt på skörd från En seriös fest, där jag i en workshop eftersökte nya namn på några av mina karaktärer som av olika anledningar bytt namn frekvent under skrivandet av Ölandstokar och nollåttor. Jag hoppades få hjälp med nya namn (som jag inte kommer byta ut) på fem karaktärer: huvudpersonens ex, en äldre man och en syskonskara på tre.

Jag kom att tänka på detta när jag läste Författarens höstnummer och fördjupade mig i den här artikeln mycket förtjust:

Anledningen till att det är lite suddigt är att jag gjort det suddigt, om du vill ha det klart och tydligt rekommenderar jag mycket varmt att bli prenumerant till tidningen för det är verkligen en otroligt välskriven tidning som är värd att betala för.

Men ett litet urklipp kan jag ändå inte motstå:

Jag älskar att det finns fler som är som jag: nere i namn-träsket och analyserar dess tunga betydelse. Och just därför tog jag gästerna på En seriös fest till hjälp med några namngivelser, för att känna av stämningen på om de tänker på vissa namn som jag gör.

Vad gäller huvudpersonens ex så vill jag att namnet ska ge feeling av att det är en störig kille, översittare-ich. Tidigare har han gått under namnen: Joakim, Hugo och Emanuel. Inget klingar längre rätt. Nu fick jag istället förslag som: Jerker, Peder, Ruben, Kraus, Krille eller ”bara ett random namn som slutar på y”. Det jag fastnade för ändå är Pierre. Så det blir Pierre. För Pierre är något man kan heta, men ingen heter det. Jag känner ingen Pierre och om jag gjorde det så skulle jag nog tycka att han var lite märkvärdig som hette någonting som knappt ingen heter. ”Heter du Pierre”, skulle jag säga. ”Ja, vadådå”, skulle han säga och jag skulle tyckt att han vore lite märkvärdig.

Den äldre mannen jag ville ha ett nytt namn på är pappa till en av bokens karaktärer som ligger tvåa i manusets tyngd, alltså som nästan är en huvudkaraktär. Den äldre mannen är bestämd, lite sur och väldigt hård. Tidigare genom hela mitt skrivande har den här mannen haft namnet Harry, men så döptes en pojke i min närhet till Harry och då kan jag liksom inte med att använda det namnet på detta viset. Så nu har jag bland förslagen valt ut Harald. Jag tänker på Harald i den gamla tv4-serien Skilda världar och tänker lite att min karaktär ser ut så. Den frisyren liksom.

Vad gäller syskonskaran på tre så har dessa barn haft tusentals namn som vore snarkfest att lista. Min kamp här har varit att namnen på barnen speglar föräldrarna som jag ser det och jag har inte riktigt haft den bilden klar för mig om det är karaktärer som döper barn till Ester, Dagmar och Waldemar eller till Molly, Fanny och Jimmy. Efter långt övervägande blev det till sist Melissa, Nora och Alfred som jag valde ut bland förslagen.

I övrigt så vore allt så mycket enklare ifall all namngivelse var som av min andra huvudperson, Simon. Det var nämligen så att min brors kompis Simon var hemma hos mig för att installera min nya spis (pga han är elektriker). När Simon var klar frågade jag om jag kunde ersätta honom på något vis och han sa att ”äsch, tjänster och gentjänster du vet, du kan väl döpa en karaktär efter mig”. Och så blev det.

Så med det sagt så har jag ett rörjobb som måste bli gjort i min lägenhet, en ventil är förmodligen lös och det låter jättemycket när man spolar varmt vatten. Någon rörmokare som är sugen på att bli förevigad i ett litterärt verk? Let me know.