Jovars, det skrivs på

Mitt skrivande har under hösten fått en skjuts framåt och det finns det anledningar till. Dels rullar hjulen enklare när jag inte har ”ett vanligt jobb” också utan är heltid Seriöst Förlag. Dels så skjuter jag på bakifrån mycket bestämt. Målmedvetet framåt. Undan, ropar jag.

När jag tvivlar på mitt bokmanus går jag i tanken tillbaka till i somras, när jag gick en skrivarkurs och en annan deltagare på kursen stannade mig på parkeringen och sa att det jag skriver är bra. Det var inte mycket mer utläggning än så.

Det du skriver är bra. Det du skriver känns. 

Och så en hand över hjärtat.

Det var inte mer än så. På en skånsk parkering. Mellan en lunch och ett skrivpass.

Och det har stannat kvar.

Jag går tillbaka till orden när jag behöver. Påminner mig om att om jag går in för det, lägger in min själ och känsla i det så kan jag skriva bra så att det känns.

Till den skånska parkeringen återvänder jag till i tanken speciellt extra mycket nu när jag redigerar för fullt inför att jag ska lämna ifrån mig typ 200 sidor till en läsargrupp om två veckor. Nu gäller det att behålla känslan av att vara målmedveten, ifall den inre kritikern står i vägen bara jag lyfter blicken och ropar: undan.

När drömmar börjar

För typ en vecka sedan stod jag på Lunds tågstation och tänkte tillbaka på hösten 2009 när jag på riktigt började satsa på skrivandet genom att gå en skrivarkurs i Malmö.

Så jag stod på Lunds första perrong på mornarna i väntan på tåg till Malmö.

Jag satt vid mitt skrivbord i Lund på (tror det var) sjunde våningen med en maffig utsikt, där om man kisade lite kunde se Turning Torso.

Med den utsikten skrev jag större delarna till Paraplyet. Det var den hösten jag började umgås med andra som också skriver, vilket jag inte riktigt hade gjort tidigare. Och det var väl någonstans där och då som jag förstod att skrivandet handlar inte så mycket om den ensamma stora tänkaren i ett rum med en skrivmaskin. Skrivandet växer så mycket av att någon läser ens texter och speglar sin läsning. Skrivandet växer när du läser andras texter och speglar andras läsningar. Man liksom fattar grejen med skrivandet när man får prata om det.

Därför är mitt bästa skrivtips till någon som vill skriva en bok: gå en skrivarkurs och gå flera.

Frågor & svar: om detaljbeslut, första orden och promota sig själv

Jag välkomnade ju frågestund (tack för frågorna!) och nu är det dags för svarstund:

Vad är oväntat svårt/roligt med att ha ett förlag? 

Oväntat svårt är att ta detaljbeslut, exempelvis som när jag bestämde att jag ville trycka tygpåsar inför 10-årsjubileumet. Det var ett lätt beslut, att välja Frida till att göra illustrationen var ett lätt beslut men sen att bestämma hur MÅNGA tygpåsar jag skulle trycka upp våndades jag över jättelänge. För grejen är att eftersom jag är själv i företaget tar jag alla beslut själv och då kan det bli overload på beslutsfronten vissa dagar att jag känner att ”nej, idag tar jag inte ett beslut till”.

Det är även mycket oväntat svårt att pressa sig själv till en deadline vid ett boksläpp. Det är enkelt att skjuta på det lite och fila på detaljer i oändlighet. Därför har jag haft en planerad releasefest vid förlagets tre senaste boksläpp för då MÅSTE böckerna vara klara.

Oväntat roligt är att känna att när jag får en idé, i samma stund vet jag att jag kan göra den möjlig för jag bestämmer allt själv. Det är vansinnigt roligt och skapar en väldig kreativitet. Det finns ingen som sätter käppar i mina hjul för jag styr själv. Jag får följa hela min vision med en bok, från idé och hela vägen genom skrivandet, sättning, omslag, releasefest osv. Det är roligt!

Hur tänker du kring att promota sig själv? Hur skaffar man en bra plan för att göra sig själv synlig och attraktiv som egenföretagare? Och är det svårt att skilja på sin företagspersona och sig själv? Behövs det?

Här tänker jag väldigt annorlunda nu från när jag startade förlaget för tio år sedan, jag tyckte det var jättesvårt då att promota mig själv ens en liten smula. Seriöst Förlags Facebook-sida var det inte ens jag som startade, det var en kompis som gjorde den och sen gjorde mig till administratör. Ibland har jag blivit puschad fram, vilket jag behövt.

Idag har jag en plan för att vara synlig och attraktiv, en plan jag reviderar årligen. Jag har skrivit ner mina styrkor och vilka det är som är starka för ”mitt varumärke” och vilka jag vill bygga upp ”mitt varumärke” på. Samt vad jag vill utveckla vidare för att bli mer synlig och attraktiv.

I mina sociala kanaler delar jag inte med mig så mycket av mitt privata liv, det finns exempelvis inga ”privata foton” på Seriöst Förlags Instagram för där är jag författare och förlagspersonen Elin och inte Elin-Elin. Så jag vill skilja på det lite. Samtidigt vill jag visa mig själv och vara personlig då jag faktiskt ”säljer mig” till exempelvis uppdrag som föreläsare så jag vill att man ska se i mina kanaler vem jag är och vad jag står för.

Hur väljer du första ordet i en bok? 

Till mina fyra hittills skönlitterära böcker har jag valt som första ord: Marie. Om. Jackie. Som.

Det var kanske inga superspännande ord … Men jag tror heller inte att jag tänker så mycket på första ordet, kanske att jag borde börja göra det? Jag tänker nog mer på första meningen, att den ska väcka någonting hos läsaren och fängsla.

Hur väljer du berättarperspektiv, om det ska vara första eller tredje person?

Hur man än vänder är rumpan bak, Lite gör skillnad och Paraplyet är skrivna i tredje person. Valet där landade i att jag ville få in flera karaktärer i berättelsens helhet och då tycker jag att tredje person generellt funkar bättre än skiftande jag-person.

Magiskt och tragiskt som är en samling med olika texter, där skiftar berättarperspektiven mellan första, andra och tredje. Där experimenterade jag efter hur jag tyckte att de olika texterna flög bäst.

I Ölandstokar och nollåttor har jag valt tredje person eftersom jag har två starka huvudpersoner och jag vill gå in och ur både karaktärerna och förflytta mig i tidsplan. På så vis är jag väldigt förtjust i tredje person, det är nog lite av mitt favvo-perspektiv skulle jag säga.

Finns det en oro i dig under skrivandet att någon i din närhet ska tro att du skriver om dem i dina böcker?

Jag tänker mycket på det. Men mitt skrivande bygger på: min fantasi, saker jag hört någon säga på typ buss och tåg, intryck från musik, film och böcker och känslor jag själv bär på. Väldigt liten del av mitt skrivande bygger på min familj eller mina vänners liv. Inspireras kan jag göra, små frön kan gro, men mitt skrivande är mer fantasibaserat än verklighetsbaserat.

Sen att läsare kan dra egna slutsatser kan jag inte riktigt kontrollera. Nu i skrivandet av Ölandstokar och nollåttor fick jag i ett textsamtal höra av en läsare att ”man förstår ju att detta med Havannas relation till pappan ligger nära dig och det är enkelt att dra slutsatsen att det handlar om dig och din pappa”. Det tyckte jag var att gå för långt eftersom läsaren i fråga inte alls känner varken mig eller min pappa. Jag har många pappor i mina böcker, alla är inte en spegling av min pappa. På samma vis som alla mammor inte är min mamma eller alla karaktärers ex inte är mina ex. Min fantasi flyger mer än tre meter runt mig.

En kris. Ett boksläpp.

Förra veckan var det förlagsmöte för att klubba tidsplan till nästa boksläpp på Seriöst Förlag, det blir min femte skönlitterära bok: Ölandstokar och nollåttor som planeras till april 2019. För detta har jag gjort en tidsplan och skrivit in när det är dags att tänka på bokomslag, när releasefest ska planeras, när tryckeri ska kontaktas, när boksläpps-budgeten ska sättas och i vilken takt jag ska skriva kopplat till i vilken takt jag ska lämna ifrån mig det för respons och korrekturläsning.

Igår träffade jag responsgruppen, jag hade lämnat ifrån mig inledningen på manuset och sitter nu på kontoret och skapar mig en överblick på mina antecknade kommentarer i mitt skrivblock och närläser responsgruppens marginal-anteckningar direkt i texten.

Runt mig sitter mina kontorskompisar och jobbar med sina grejer, inne i sina processer. Vi är inne på vår tredje kanna med kaffe. Jag tänker att det går bra för alla. Telefoner ringer från uppdragsbeställare, det överläggs kring mått och tygprover. Några pratar om gemensamma projekt och bilders djup, ett kundmöte genomförs och någon från DHL kommer för att hämta ett paket. Jag nickar hej hej till DHL. Jag tittar ut mot regnet som faller rakt över Göteborg, jag kollar väder-appar som ljuger om halvklart väder.

Regnet håller mig kvar på kontoret, annars hade jag cyklat hem för att undvika den dåliga stämningen på Seriöst Förlag. Det är kris och röster höjs, i mitt huvud.

Författaren ståndpunkt i krisen: låt romanen få frid i papperskorgen, nu sadlar jag om till någonting annat.

Förläggarens ståndpunkt i krisen: att författaren resonerar ologiskt och saknar belägg då ingen respons någonsin har hintat i riktning mot papperskorgen. Snarare har det landat i diskussioner kring textens tidsplan, huvudkaraktärens ghost-scen och om intrigens planteringar.

Det är livet på förlaget, idag. Imorgon kan allting vara olikt. Imorgon har nog författaren sovit på saken och kommit på att det var likadant vid alla hennes femte tidigare boksläpp. Att det var kris innan det blev bra.

Alla på förlaget cyklar hem i det halvklara vädret. Imorgon kanske allt går bra igen.

En störig Pierre & Harald i ”Skilda världar”

Detta är en glimt på skörd från En seriös fest, där jag i en workshop eftersökte nya namn på några av mina karaktärer som av olika anledningar bytt namn frekvent under skrivandet av Ölandstokar och nollåttor. Jag hoppades få hjälp med nya namn (som jag inte kommer byta ut) på fem karaktärer: huvudpersonens ex, en äldre man och en syskonskara på tre.

Jag kom att tänka på detta när jag läste Författarens höstnummer och fördjupade mig i den här artikeln mycket förtjust:

Anledningen till att det är lite suddigt är att jag gjort det suddigt, om du vill ha det klart och tydligt rekommenderar jag mycket varmt att bli prenumerant till tidningen för det är verkligen en otroligt välskriven tidning som är värd att betala för.

Men ett litet urklipp kan jag ändå inte motstå:

Jag älskar att det finns fler som är som jag: nere i namn-träsket och analyserar dess tunga betydelse. Och just därför tog jag gästerna på En seriös fest till hjälp med några namngivelser, för att känna av stämningen på om de tänker på vissa namn som jag gör.

Vad gäller huvudpersonens ex så vill jag att namnet ska ge feeling av att det är en störig kille, översittare-ich. Tidigare har han gått under namnen: Joakim, Hugo och Emanuel. Inget klingar längre rätt. Nu fick jag istället förslag som: Jerker, Peder, Ruben, Kraus, Krille eller ”bara ett random namn som slutar på y”. Det jag fastnade för ändå är Pierre. Så det blir Pierre. För Pierre är något man kan heta, men ingen heter det. Jag känner ingen Pierre och om jag gjorde det så skulle jag nog tycka att han var lite märkvärdig som hette någonting som knappt ingen heter. ”Heter du Pierre”, skulle jag säga. ”Ja, vadådå”, skulle han säga och jag skulle tyckt att han vore lite märkvärdig.

Den äldre mannen jag ville ha ett nytt namn på är pappa till en av bokens karaktärer som ligger tvåa i manusets tyngd, alltså som nästan är en huvudkaraktär. Den äldre mannen är bestämd, lite sur och väldigt hård. Tidigare genom hela mitt skrivande har den här mannen haft namnet Harry, men så döptes en pojke i min närhet till Harry och då kan jag liksom inte med att använda det namnet på detta viset. Så nu har jag bland förslagen valt ut Harald. Jag tänker på Harald i den gamla tv4-serien Skilda världar och tänker lite att min karaktär ser ut så. Den frisyren liksom.

Vad gäller syskonskaran på tre så har dessa barn haft tusentals namn som vore snarkfest att lista. Min kamp här har varit att namnen på barnen speglar föräldrarna som jag ser det och jag har inte riktigt haft den bilden klar för mig om det är karaktärer som döper barn till Ester, Dagmar och Waldemar eller till Molly, Fanny och Jimmy. Efter långt övervägande blev det till sist Melissa, Nora och Alfred som jag valde ut bland förslagen.

I övrigt så vore allt så mycket enklare ifall all namngivelse var som av min andra huvudperson, Simon. Det var nämligen så att min brors kompis Simon var hemma hos mig för att installera min nya spis (pga han är elektriker). När Simon var klar frågade jag om jag kunde ersätta honom på något vis och han sa att ”äsch, tjänster och gentjänster du vet, du kan väl döpa en karaktär efter mig”. Och så blev det.

Så med det sagt så har jag ett rörjobb som måste bli gjort i min lägenhet, en ventil är förmodligen lös och det låter jättemycket när man spolar varmt vatten. Någon rörmokare som är sugen på att bli förevigad i ett litterärt verk? Let me know.

En båt som måste i hamn

I helgen fick jag feeling och letade fram anteckningarna från alla textsamtal under min skrivpedagogutbildning i Skurup, vid den tiden höll jag på med ett visst bokmanus som då hette Tre ord och tystnad som under senare år har gått under namnet Ölandstokar och nollåttor.

Notera särskilt datumet: 11 oktober 2011. Jajemän redan då var denna båt som är ett bokmanus ute till havs, men nu börjar det bli dags att ro denna båt som är ett bokmanus i hamn.

Man brukar ju säga att det är bra att respons får ”ligga till sig lite”, men sju år är lång tid för en marinad. Men nu ska vi inte haka oss upp på detta, istället värt att notera att dessa anteckningar alltid sparats på och följt med mellan flyttar till olika lägenheter i Göteborg, anteckningarna följde med våren jag spenderade i Bryssel och den kalla vintern jag bodde på Öland. Och nu är både jag och anteckningarna väldigt mogna.

Kul grej för övrigt att spara på sina egna textutkast och följa ett manus som växer fram, bland annat har jag noterat att jag bytt tempus sedan 2011. Så någonting har ju blivit gjort.

Blivit med responsgrupp

Prognosen för höstens skönlitterära skrivande ser mycket god ut, jag är pepp!

Igår var premiären för mig i min nya responsgrupp, ny även i bemärkelsen att jag aldrig tidigare har varit med i någon responsgrupp på det viset. Jag har gått många skrivarkurser och varit ledare för flera, men det blir nytt för mig detta att ha en och samma grupp under en längre tid som kommer ha inblick i hela min skrivprocess. På en skrivarkurs brukar man mer ge respons på lösryckta grejer, detta blir med en bredare blick vilket kan bli bra för mitt bokmanus som nu är uppe på dryga 300 sidor.

Responsgruppen har funnits sedan tidigare så jag är ett nytillskott för hösten. Vi träffas en gång i månaden och innan träffarna har vi mailat text till varandra och förberett respons. Detta känns  som precis rätt för mig i mitt skrivande just nu, jag behöver fler deadlines, jag behöver få prata om det jag skriver och få veta hur andra tänker kring det jag skriver. Det hela tycks båda gott.

Och det ska bli intressant att ta del av de andras skrivande också, för det ska man aldrig föringa som skribent att läsandet av andras texter och samtalet som följer därefter är otroligt lärorikt.

Om några veckor är det min tur att lämna in text för första gången, min plan är att lämna in inledningen till Ölandstokar och nollåttor för att få input på om det flyger eller inte.

Redigerar sockerhög

Det finns två saker jag gjort väldigt mycket den senaste tiden: redigerat och ätit lösgodis. Redigerat anses väl bra att göra, men det är inte jätteroligt. Äta lösgodis anses väl inte jättebra att göra, men det är roligt. Som kombination till varandra anser jag att sysslan sammantaget är bra och rolig. Så väljer jag att se det för det är alltid ett val att göra med vilken blick man väljer att se saker och ting och jag känner mig positiv i blicken.

Snart är jag på sida 100 i mitt bokmanus och det känns helt okej. Första sidorna flyger dock inte riktigt, någonting skaver och jag vet inte vad. Ibland är det svårt att se i sitt eget skrivande vad det är som inte landar rätt, det kan vara tydligare när man läser en text man själv inte skrivit tycker jag.

Så det jag ska göra nu: fortsätta redigera, dra ner lite på lösgodiset (jo, det måste jag faktiskt för det har gått till överdrift) och sen ska jag lämna ifrån mig mina sidor till läsare som ska få läsa. Bokmanuset ska få flyga fritt lite. Förhoppningsvis kan läsarna hjälpa mig vidare så det landar mer rätt.

Jag har i alla fall skrivit på en bok (eller typ två)

Den här sommaren har jag och min dator rest, bytt skrivbord och blick. Jag har gjort mycket mindre än vad som var tänkt. Tror jag. Tanken var ju att jag på semesterns första dag skulle gjort en att-göra-lista för Seriöst Förlag och sen bocka av punkt för punkt. Fyra veckor senare har jag inte ens gjort listan och arbetet har varit ostrukturerat.

Men skrivit har jag ändå gjort. På två olika skrivprojekt.

Jag väljer att vara snäll mot mig själv. Jag gör så gott jag kan och för stunden har förutsättningar till. Längtan finns alltid (jag tror till och med att den växer sig starkare) att det ska komma en tid då jag får (läs: tar) möjligheten att ägna mig heltid åt Seriöst Förlag. En tid då jag kan lägga sista handen på årets bokföring en tisdag förmiddag mellan morgonkaffe och lunch, då jag inte behöver göra det en tisdag kväll efter 8 timmars arbetsdag på mitt ”vanliga” jobb som jag ska upp till några timmar senare.

Jag längtar till en tid då jag ser semester som semester, att en ledig dag är en ledig dag, att det inte är synonymt med att ”vad bra, då skapades ju tid till skrivandet”. Tänk om skrivandet var mitt jobb. Tänk allt jag då kunde göra på semestern. Och tänk om jag majoriteten av mina skrivstunder var pigg i tanken när jag satte mig ner. Vad kan det då få för effekt på mitt skrivande?

På måndag ska jag tillbaka till mitt ”vanliga” jobb och grejen är att jag gillar ju det jobbet, så jag har ingen som helst plan på att göra det halvdant med halvt fokus som insats. Till hösten kommer det dessutom bli än mer spännande för jag ska bli skolbibliotekarie två dagar i veckan. Mina tre övriga dagar har jag fått ett utredningsuppdrag där jag ska titta närmare på hur kommunen jag arbetar i kan samordna sina insatser i samarbetet mellan skola och skolbibliotek, pedagoger och skolbibliotekarier. Hösten blir spännande.

Och jag har lovat att vara snäll mot mig själv. Därför ska jag boka in minst två skrivarhelger i höst. För att få vara med om lyxen att vara pigg när jag sitter vid datorn och ska skriva. Det är jag värd, det tycker jag och jag är min egen chef och då var det bestämt.

En storslagen nummer fem

Här är början på det som ska bli min femte skönlitterära bok. Jag tänker att min bok ska heta just så: Ölandstokar och nollåttor. 

Karaktärerna jag skriver om tänker jag ska få utrymme i två böcker till. Jo, någonstans tänkte jag ut den rimliga idéen att skriva en trilogi. Jag förvånar ofta mig själv med saker jag tänker ut. När jag tänker att: jo … men … trilogi … det är rimligt Elin. Ba kör.

Mina krav i skrivandet har aldrig varit så höga som nu. Det är därför skrivandet går så otroligt långsamt. Det är därför jag senaste året varit på fler kick-offs än jag har färdiga utkast som är redo att gå till redigeringsfas. För jag tänker liksom att den första boken man skriver är en övningsbok, man rättar till misstagen i den andra och i den tredje börjar man ha fattat grejen men gör ändå några nya misstag så då testar man på nytt i den fjärde och sen är det väl rätt så passande att göra något storslaget med nummer fem tänker jag.

Där är jag nu.

Målet att göra något storslaget.

Så vad gör jag … jo, bokar in mig på en kick-off igen. Vyn på min skärm och ut är från mitt rum på Sankt Jörgen Spa. Här bor jag i tre dagar. Och jag tänker inte lämna det här bygget utan att kapitel 1, 2 och 3 är klara. Elin … ba kör.