Research om hörselkåpor och traktorer

Nu är jag i skrivandets slutspurt av Ölandstokar och nollåttor, i det här läget så är det bland annat en del research som behöver göras. Det där är någonting jag gör parallellt med skrivandet nämligen, jag tycker inte om att ha en hög med info inför att jag tar mig an ett skönlitterärt projekt utan istället tycker jag det ger mer för skrivandet om det kommer nya intryck då och då.

Så förra veckan åkte jag på studiebesök kan man säga, jag besökte en gård strax utanför Götene där jag en dag fick hänga med två lantbrukare som tog sig tid att svara på frågor.

I ett försök att inte spoila någonting i boken så kan jag i alla fall säga så pass mycket att en av bokens huvudkaraktärer är lantbrukare. Därför har det dykt upp frågor under skrivandets gång kring livet som lantbrukare. Med många frågor har jag vänt mig till min morbror som varit lantbrukare hela sitt liv, men jag tänkte att det kunde vara spännande att få in än fler röster.

”Så vad vill du veta”, frågade en av lantbrukarna några minuter efter att vi satt oss ned vid frukostbordet.

”Jag vet inte riktigt”, svarade jag.

För det visste jag faktiskt inte helt och hållet. Några konkreta frågor hade jag, som exempelvis hur stor del av arbetsdagen har ni hörselskydd på er och vad lyssnar ni då på? Eller: hur refererar ni till de olika traktorerna i en konversation, om ni exempelvis har tappat bort en telefon och tror att den telefonen ligger i en viss traktor, hur förklarar ni då i vilken?

Så lite konkreta frågor hade jag.

Men i bilen dit fanns också en förhoppning, att jag under dagen plötsligt skulle få veta någonting som jag inte visste att jag ville veta och att jag skulle känna att: yes, där har vi det, det här vill jag skriva om.

Men vänta här nu, kanske du tänker. Varför göra den här typen av research så sent i en skrivprocess. Jo, det kan jag avslöja: Ölandstokar och nollåttor har nämligen en planerad uppföljare.

Början, slut och oskrivet mitten

För en tid sedan när jag avsatt tid till skrivandet gjorde jag allt annat än skriva. När jag gjort det jag brukar göra som jag ändå kan ursäkta för mig själv som jobb (sortera mailkorg, slänga dokument, sortera fakturor) klickade jag mig in i en mapp som jag inte varit i på länge.

Mappen med gamla projekt.

Lösa tankar och idéer.

Ibland faktiskt början på ett manus, med synopsis, ett par skrivna sidor, en början och ett slut men inget mitten.

2008 började jag skriva på någon form av spänningsroman eller thriller. I mappen finns synopsis, det finns skrivna sidor och en första mening:

Min psykolog sa att det kanske inte var någon idé att jag kom tillbaka och jag förstår henne.

Jag minns att jag var så nöjd med den meningen. Jag tror dock nu 11 år senare att jag kan spetsa till den en aning.

2009 började jag skriva på en relationsroman om ett kompisgäng i Kalmar som varit kompisar för alltid och nu närmade sig 30-årsstrecket. 2009 var en tid då jag nyligen flyttat hemifrån, då Netflix inte fanns utan man höll sig till sina dvd-boxar och jag höll mig till min Friends-box. Och det var väl någonstans där idéen dök upp, berättelsen om ett kompisgäng som består.

Och givetvis, i samma gamla-projekt-mapp, fanns mina 160 ambitiösa sidor till mitt allra första bokmanus som bara tre i världen fått läsa. Jag tror det kommer stanna där. Men kanske att thrillern och relationsromanen blir av.

Om att skriva sina karaktärer

Skrivandet av Ölandstokar och nollåttor har funnits med mig länge, jag vet inte riktigt när jag började skriva på det men vet att när jag 2011 började på Skrivpedagogutbildningen i Skurup skrev jag på manuset och fick handledning på det under utbildningen. Jag minns att jag sa till mamma att detta kanske blir det som ”kommer kicka igång boken”. Så blev det inte riktigt. Och ingen skugga faller på Skurup, det var jag själv som inte gav skrivandet den plats det behövde för att växa. Men den historien tar vi en annan gång.

Låt oss säga att romanen funnits i mitt huvud i ungefär nio år, det är en rimlig siffra att dra sig med här. Det som gjort skrivandet speciellt med det här manuset är att mitt huvud förändrats så mycket under de här nio åren. Jag var typ 22 år när jag började skriva på det här manuset, tänkte således som om jag var typ 22, levde som typ en 22-åring och hade erfarenheter som en 22-åring typ brukar ha.

Jag är inte 22 år längre.

Och faktiskt har jag gjort mina två huvudkaraktärer äldre, det blev så. För med åren har jag utvecklats och huvudpersonerna utvecklades med mig. Karaktärerna kan inte vara kvar där karaktärerna var för nio år sedan i mitt huvud. Karaktärerna behövde vidare och bättre matcha där jag befinner mig i mitt 31-årig huvud. Med det inte sagt att en 31-åring inte kan skriva om en yngre karaktär, det vore närmast befängt att påstå. Det jag menar är att just dessa två karaktärer jag skriver om nu kom att växa vid min sida när tiden gick. Som att vi växte tillsammans.

I mitt skapande av dessa karaktärer har jag tänkt mycket på den här lappen:

Detta är en lapp som skymtas i SKAM-Nooras rum och som jag haft med mig i mitt skrivande. Att tänka på mina karaktärers battles och tänka på vilka battles som ska synas utanpå och vilka som sker inom. Kanske ska något battle komma fram, något kanske hålls tillbaka.

För nio år sedan hade mina karaktärer allting utanpå, det fläktes ut i långa dialoger och detaljrika inre monologer. Idag har jag flyttat in en del inom karaktärerna. Detta för att skapa spänning, hålla tillbaka lite för läsaren. Också för att jag upplever oss människor vara mer så i verkligheten, att vi inte fläker ut allt besinningslöst.

För övrigt tror jag tanken i lappen är grunden till varför SKAM är en sådan succé, Julie Andem gjorde ett otroligt bra karaktärsbygge. Bit för bit byggs karaktärerna genom serien och någonting som först visas subtilt kommer fram i ljuset först ett tag senare. Detta i en så snygg balansgång där klassiska cliffhangers är återhållsamma. För är det någonting jag kan tröttna på så är det en allt igenom cliffhangerdriven berättelsen, lite som en såpopera på 90-talet som lämnade varje avsnitt i någonting helt otroligt. I längden tröttnar jag på det. SKAM höll tillbaka den typen av cliffhangers upplevde jag och istället fokuserade på att bygga riktiga karaktärer som man verkligen vill veta hur det ska gå för och därför vill man gå vidare i berättelsen. Balansgången där är svår, när den däremot klickar blir det succé.

Och dit är önskvärt att komma i skrivandet. Att skapa så engagerade karaktärer att bilar inte behöver sprängas för spänningens skull.

Ps! Den där lappen har jag burit med mig även i livet, för jag tänker att det vore en sådan vinst om vi generellt var snällare. Vi får tillgång till mycket av varandras liv via sociala medier (vi som är i den världen), men alla battles syns inte där. Därför: var snäll. Alltid.

Jag ska aldrig mer göra så

Jag fortsätter träffa responsgruppen varje månad och vi turas om att lämna text till varandra och läsa.  När min text ligger på bordet och diskuteras lyssnar jag och antecknar det som jag vet att jag vill ändra eller tänka vidare kring. Jag skriver ner stödord, lyssnar aktivt och när vi sagt hej då brukar jag sätta mig ner och gå tillbaka i minnet och fylla på bland stödorden.

Sen låter jag responsen vila ett par dagar innan jag går vidare med texten, låter det sjunka in.

Ölandstokar och nollåttor har jag i mina mått mätt fått rekordmycket respons. Jag fick handledning på manuset redan under min skrivpedagogutbildning 2011, vissa textstycken har jag skrivit på skrivarkurser, i somras gick jag en kurs i textrespons där jag lämnade ifrån mig utdrag, så också till responsgruppen och till läsargruppen.

Rekordmycket.

I mina mått mätt.

Jag ska aldrig mer göra så.

Nästa gång jag ger mig in i ett manusskrivande ska jag behålla berättelsen längre för mig själv innan jag lägger den på bord för samtal. Jag ska vara mer klar i tanken på åt vilket håll jag vill ta berättelsen. Det har blivit för spretigt den här gången.

Någon säger bygg ut den scenen.

Någon säger ta bort den scenen.

Jag har fått så många röster som tyckt till under skrivandets gång att jag haft svårt att höra min egen röst. Det är någonting jag fått kämpa med och i processen att hitta min egen röst har jag säkert lärt mig jättemycket, men för skrivandet har det varit kämpigt.

Nästa gång ska jag nog skriva typ hälften innan jag börjar med att gå in i respons, för in i respons ska jag. Det är ett så otroligt effektivt sätt att få skrivandet att växa om man inte håller krampaktigt i det utan visar upp det. Nästa gång ska jag hålla i det en lite längre stund bara, jag tror det passar mig bättre för hur jag fungerar i min skrivprocess.

Att jag först hittar min röst i texten, sedan lyssnar på andras röster och därefter modifierar texten. Och kanske är det något av det bästa som kunde ske, att jag lärde mig något om min egen skrivprocess och hur jag fungerar bäst.

När väl boken är klar kanske jag säger: det var värt det.

Topplista: skrivplatser

Ett av mina starkaste skrivtips är att bli mer medveten om hur du fungerar som skribent, vad som funkar för just dig. Ta reda på i skrivprocessen var och hur du skriver bäst. Vilka förutsättningar behövs för skrivandet. För just dig. När du haft en riktigt bra skrivstund, fundera efteråt över vilka yttre förutsättningar du hade som hjälpte dig att nå dit.

För mig är platsen väldigt viktig och vad som finns på platsen. Så välkommen på rundvandring bland platser.

Detta är vyn på kontoret där jag hyr in mig. Jag har suttit här i sju månader och har skrivit typ 15 skönlitterära sidor på den här stolen. Kontoret delar jag med 19 andra och ro till skönlitterärt skrivande har jag inte här. Det är för många ljud, för många rörelser som stjäl uppmärksamhet. Jag har verkligen försökt stänga ute alla andra, men det går liksom inte. Istället är detta platsen där jag gör mestadels av mitt andra arbete som inte hör till skönlitterärt skrivande eller att jag i så fall redigerar text.

När jag vill skriva skönlitterärt på kontoret går jag in i konferensrummet. Här är det mer tyst, mindre rörelser. För några veckor sedan satt jag och skrev en ganska så intim scen och precis när jag var mitt i kommer en kontorskompis in i rummet och frågar vad jag gör.

”Inget”, svarade jag något generad samtidigt som jag vinklade ner min skärm.

Ibland öppnar jag ambassad, som min pappa brukar säga. Jag tar en plats till anspråk som mitt tillfälliga kontor. Detta är köksbordet hemma hos min bror och svägerska, i deras gamla lägenhet i Stockholm där jag fick många sidor skrivna. När jag åkte och hälsade på brukade jag ofta åka en helg och några extra vardagar, vilket gjorde att jag fick egentid när min bror och svägerska var på jobb. Då skapades utrymme för mig och skrivandet med närhet till kaffebryggare och toalett, möjlighet att skriva i mjukisbyxor. Samma fördelar som med att sitta hemma och skriva, men här behöver jag inte tänka på att fylla någon tvättmaskin.

Här är huset jag oftast öppnar ambassad, hemma hos mina föräldrar på Öland. Jag har svårt att sitta och skriva om mamma och pappa är hemma eftersom huset är gammalt och knakar så fort någon rör sig på någon våning och jag blir väldigt distraherad av ljud när jag skriver. Som allra bäst skriver jag därför när jag är ensam i huset.

Och ja … ibland finns det vin på min skrivplats. Jag tar på sin höjd ett glas vin men sällan mer då jag inte tycker att två glas blir dubbelt så bra för min litterära förmåga, snarare tvärtom.

Ibland försöker jag sitta ute och skriva men det brukar funka ungefär en kvart och att jag ungefär en gång var tjugonde sekund tänker ”nu kommer en fågel och skiter på min dator … nu … inte nu tydligen … men nu …”.

Skriva på café? Pfft, nej. Jag hittar ingen ro alls till det. För många ljud och för mycket stök. Ibland kan jag däremot sitta och jobba med annat på café.

Detta skulle kunna vara en av mina bästa skrivplatser som jag någonsin varit på, ett rum på Strandflickornas vandrarhem i Lysekil. Hit åkte jag på kickoff i maj 2017 och fick så himla bra flow i det här rummet. Allt liksom klickade, allt var perfekt. Rummet var svalt, det var tyst, jag hade mysig utsikt och jag hade ingenting annat som drog i min uppmärksamhet än att skriva, skriva, skriva. Det blev en mycket lyckad kickoff.

Att resa för att skriva är dyrt, men det funkar så bra och därför fortsätter jag med det. Ibland kan jag få mer gjort på en helg på annan ort än på en vecka hemma. På så vis kanske det är värt det tänker jag, i det långa loppet. För det är någonting att vara på en annan plats, att frikopplas från vardagen och från hemmets sysslor. Att få åka iväg för att koncentrerat skriva. Att säga till sig själv att skrivandet är viktigt och att det är värt att investera i.

Här var jag på Sankt Jörgen Spa juli 2017 och skrev på min bok. Det är någonting speciellt med att vara så otroligt avslappnad som man blir efter timmar i bastu och andra varma utrymmen och sedan ägna sig åt skrivandet.

Mer om den kickoffen här.

Kickoff är ett tema i mitt skrivande skulle man kunna säga, att ibland resa bort och kicka igång skrivandet när det går på tomgång. Min senaste kickoff gick till Umeå och detta blev min favoritskrivplats. Här sitter jag på Stadsbiblioteket, med en stillsam vy där blicken kan vila i utsikten. Det är en vy jag gillar, där det finns saker att titta på men inte alltför mycket spännande då det jag egentligen ska titta på är min skärm. Vad jag gillade med den här platsen var att den var så tyst också. Perfekt skrivplats.

För att ta sig till alla dessa kickoffer krävs en och annan tågresa och jag brukar vara sugen på att redan under själva resan komma igång med skrivandet. Men tåg som skrivplats tycker jag är en svår ekvation. Folk tjuvtittar på skärmen. Det är svårt att koncentrera sig på skärmen eftersom bokstäverna rör sig och fingrarna kan ibland vandra till fel tangent när tåget kränger.

En av mina mer frekventa skrivplatser är i en säng i skräddarställning. Sängen får inte vara för mjuk bara. Men jag skulle tro att mina böcker till 70% har kommit till just i skräddarställning.

Här sitter jag på ett hotellrum i Köpenhamn, dit jag åkt på kickoff många gånger. Det brukar bli väldigt lyckat, men grejen är ju att Köpenhamn i sig är lite av för spännande och härlig stad för att jag ska klara av att vara så mycket på hotellrummet. Jag vill ju ut till staden liksom. Detta gör att jag ofta skriver väldigt fort när jag är i Köpenhamn, att jag bestämmer att jag ska skriva en viss scen innan jag får gå ut igen. Jag skapar en morot till mig då och då, vilket i sig ger mycket god effekt på skrivandet.

En mycket lyckad säng för övrigt var den i Skurup i somras. Jag fick ett rum som låg en bit från skolan där det var så tyst att jag hörde blyertspennan mot pappret. Sommaren var varm men rummet var svalt. Utsikten blygsam och Skurup bjuder inte på jättemånga museum, shoppinggator eller sevärheter som kändes som måsten. Därför kunde jag skriva, skriva, skriva. När jag inte hängde med övriga kursdeltagare och pratade om skrivandet.

Kick-off i blommigt hörn

I helgen var jag på kick-off. Jag är ju på det lite då och då. För mig är det ett bra sätt att ta mig an mitt skrivande på, att åka till en stad ensam, promenera, tänka och skriva på min bok. Inte ha någon tid att passa, ta på mig lurar och inte behöva prata med någon om jag inte vill. Det gör att jag får en helt annan koncentration och blir väldigt effektiv i mitt skrivande.

Den här gången bar det iväg till Landskrona och i vandrarhemmets blommigaste hörn satt jag och skrev på min bok. Status på boken är att jag fått mycket respons på de 150 första sidorna från olika håll, den här responsen har jag nu tagit till mig och bestämt vad jag vill ändra och inte. Respons kan ju ibland peka åt olika håll. Någon säger ta bort det, en annan behåll det. Så till slut blir det jag själv som måste bestämma vilken röst jag vill lyssna på för att texten ska fortsätta vara min.

Jag brukar göra gula markeringar i texten utifrån den respons jag får, jag markerar i dokumentet här behöver scenen tightas eller här ska läsaren förstå vad som händer men inte karaktären själv.

Det jag gjorde under helgen var att jobba bort alla gula markeringar, alltså skriva om scener som skulle skrivas om. Så nu är dokumentet helt svartvitt. Och dessutom skrev jag till ett par scener.

Förutom att skriva var jag på Nina Hemmingssons utställning ”Se mig i ögonen” på Landskrona museum. Det var en väldigt snyggt gjord utställning, väldigt rik. Och det tog lång stund för mig att gå igenom hela, för det fanns mycket att stanna till vid och titta närmare på.

Det är en bra grej med kick-off: ta intryck. Vilket jag gjorde av Nina Hemmingsson. Även av Tom Odell som var mitt sällskap nästan hela tiden i lurarna, det är någonting med hans texter som jag gillar väldigt mycket, att det är som berättelser.

Någon låtskrivare tror jag inte riktigt det bor i mig,  men ibland brukar jag trigga fantasin att skriva en vers. Skriva bara på kul liksom. Här kommer min Landskrona-vers:

Till Landskrona en författare for
i skinande vårskor.
Hon ville få ro till sin process,
då den är under stress.
Boken måste ju bli färdig,
i processen är hon därför ihärdig.
Hon hyrde så ett rum och skrev med fokus,
för en bok blir inte till hokus pokus.
Och inte var hon då lat,
hon reste hem med gott resultat.

Ps! Mer om helgen finns på Seriöst Förlags Instagram.

Att läsa tusen böcker och skriva en

Jag är i en bestående bokslukarålder. Jag tänker att man behöver vara det om man samtidigt tänker sig att man ska skriva, ja då tänker jag mig att man samtidigt ska läsa. Jag har en föreställning om att man aldrig kan bli en bättre skribent än vad man är läsare, min erfarenhet säger mig det. För den skull inte sagt att bara för att man är en bra läsare så blir man en bra skribent, men jag tror inte man kommer ifrån läsandet i skrivandet.

Håkan Nesser har sagt att man ska läsa tusen böcker innan man skriver en. Det tycker jag låter rimligt, på riktigt.

Därför läser jag mycket och då menar jag i tid och inte främst sidantal, jag tycker det handlar om att man behöver läsa om och läsa nära.

Jag spelar ju även en del tennis och fick där ett råd av en tränare att jag aldrig kan bli bättre som spelare om jag inte först tittar mer på tennis och studerar andra spelare. Att lära av andra helt enkelt. Så ja … nu sitter jag och kollar youtube-klipp och spolar fram och tillbaka och studerar grepp, fötternas placering, rackets vinkling och var vänsterarmen gör under en backhand.

På samma vis är det med läsningen, jag läser och studerar andra. Om en bok är bra försöker jag sätta fingret på vad författaren gjort som gör att jag tycker att resultatet är bra. Därefter försöker jag komma fram till hur jag ska använda mig av det i mitt eget skrivande.

Läsandet kan också fungera som pepp. Exempelvis som när jag läste Jacob Sundbergs novellsamling ”Vi hör av oss”, detta i en tid då jag läst mycket som jag inte alls varit imponerad av och jag kämpade mycket i mitt eget skrivande. Så kom den där rösten i huvudet att böcker inte spelar roll, vem bryr sig. Men så läste jag Sundbergs bok och tänkte att detta är någonting att bry sig om, riktigt bra böcker betyder någonting. Och boken må få vara i innehåll precis som den vill, tramsig och vad vet jag. Men den spelar roll. Som när jag läste Jonas Karlssons ”God jul” och läser den igen och igen när humöret behöver ryckas upp, då betyder böcker någonting.

En tendens i mitt läsande är dock att jag läser för fort, vilket ibland kan förta läsningen. Därför försöker jag hålla igång mitt läsande även på engelska för då går det inte lika fort. ”Call me by your name” av André Aciman är en av mina bästa läsningar på länge.

Ps! På Instagram använder jag #seriöstboktips för böcker jag tycker särskilt mycket om, spana in där för boktips vettja. Och jag har fått frågan angående #seriöstboktips om varför jag alltid är så positiv till alla böcker jag skriver om och till detta finns en mycket rimlig förklaring nämligen att mitt instakonto finns inte för att recensera böcker utan jag väljer att bara lyfta fram det jag läst och tycker är bra. Du ska bara veta hur många dåliga böcker jag hinner läsa mellan de bra.

Löst litterärt stoff

I telefonens anteckningar samlar jag löst litterärt stoff. Det kan vara sånt jag hört, läst eller känt som jag skriver ner och som kanske någonstans och någon gång blir till någonting.

Här kommer en mycket exklusiv inblick i vad som göms bland anteckningar just nu:

När någon dör förlorar man en blick på sig själv. Jag kan ha hört eller läst den formuleringen någonstans … minns inte riktigt. Men det är en känsla som jag återkommit till och som nu fått ord, känslan växte speciellt när min mormor gick bort och en sorg växte en tid efteråt att ingen skulle se mig med mormors ögon igen. Den blicken mormor hade på mig finns inte mer. Det hon såg hos mig ser ingen annan. Och eftersom jag inte har någon mor- eller farförälder kvar i livet så finns det ingen längre som har blicken på mig som ett barnbarn. Den känslan har stannat kvar hos mig och jag har fäst mig vid den i skrivandet av Ölandstokar och nollåttor.

Han skavde bort mer och mer av mig … En anteckning jag skrev på spårvagnen mitt i natten på väg hem. Detta ska nog plockas in i ett skrivprojekt som jag har haft parallellt under några år och som kanske ska bli någonting en dag.

På alla mina hjärtslag. Ett citat från boken Världens mesta Ester av Anton Bergman som jag tyckte så mycket om. Mycket läsvärd bok för övrigt.

Månskensbonde. Hörde ordet och gillade ordet. Tänkte att detta måste jag trycka in i en text vid lämpligt tillfälle.

Sparris! Men detta är ju inte sparris! Kom-ihåg till en kul scen som utspelade sig när jag och mamma skulle köpa grönsaker, scenen tänker jag oredigerat ta med i Ölandstokar och nollåttor.

Lämna kvar godisbitar i godisskålen. Tänker att det är typ den gulligaste kärleksförklaringen, att spara någons favvogodisar i godisskålen. Tanken slog mig när det absolut motsatta hände mig en gång då en kille sparade absolut noll av mina favvogodisar utan åt upp dessa själv och tycktes inte ens tycka att ett fifty-fifty-upplägg var rimligt. (För övrigt är det orimligt att det ens finns goda och inte goda godisar i en lösviktspåse där man valt innehållet själv, men det är en helt annan grej.) Detta är en scen jag ska ta in i någon text vid lämpligt tillfälle.

Frågor & svar: om att skriva när man blundar, snabbt dialogskrivande och Enya som jobbarkompis

Nu blir det svarstund på frågor som rör skrivandet, tack för frågor som kommit in! Har ju gjort detta tidigare med frågor och svar och det finns här att läsa.

Var skriver du helst?

Det är vad bilden ovan illustrerar, nämligen i skräddarställning i min säng. Det är förstaplats bland skrivplatser.Jag sitter helst mjukt när jag skriver och sen när jag går in i redigeringsfas brukar jag avancera till skrivbordsstol.

När jag skriver skönlitterärt gillar jag mest att vara hemma för då kan jag varva skriva med att muttra tyst för mig själv. Jag gillar även att skriva på hotellrum men det blir dyrt i längden.

För mig handlar det om att stänga ute nya intryck så mycket som möjligt för att jag ska kunna koncentrera mig på det jag skriver och därför är caféer och sådant inte riktigt min grej. Men där snackar vi skönlitterärt skrivande alltså, när jag skriver andra typer av texter så är jag inte alls så noga med var jag sitter.

Hur mycket skriver du på en dag? 

Är jag inne i en skrivperiod brukar en skrivdag gå till så att jag börjar med att läsa in mig på texten, jag backar typ tio sidor och läser samtidigt som jag lägger till, stryker och formulerar om. Skrivandet är för mig ett byggande. Först lägger jag grunden och ser till att den är stabil och där jag vill ha den. Sen bygger jag på steg för steg. Jag låter det torka och backar ett par steg ibland för att se hur det ser ut. Jag tapetserar och gör fint. Smyckar med färg, textil och jag bakar kakor så att det doftar. Sen bjuder jag på inflyttningsfest.

Så en vanlig skrivdag kanske jag redigerar tio sidor och skriver till drygt fem. Typ. Beror på om det är mycket dialog eller inte, för dialogskrivande är mitt snabbaste skrivande.

Lyssnar du på musik när du skriver?

Jag har en lista med instrumental musik där det mesta är filmmusik och där jag väljer efter humör på mig och texten. Listan uppdateras inte ofta för jag gillar inte ny musik när jag skriver, jag vill helst inte bli överraskad av musiken, det handlar återigen om att stänga ute nya intryck. Musiken ska finnas på avstånd och hjälpa mig hålla ute andra ljud omkring mig och hjälpa mig att hålla fast vid en stämning. Senaste veckorna är det typ två låtar jag lyssnat på, den här och den här.

När jag jobbar med annat som inte har med skönlitterärt skrivande och göra så lyssnar jag 90% av tiden på Enya.

Ps! På Seriöst Förlags Spotify finns en spellista med låtar jag brukar lyssna på när jag skriver.

Kan du skriva utan att titta på tangenterna?

(blundar) Okej jag testar nu och det känns som att det går helt okej men då behöver det vara mitt eget tangentbord och inte på annans dator. (tittar och konstaterar att det gick mycket bra)

Hur vet du att det du skriver är bra?

Jag visar mitt skrivande för andra och det brukar ge mig en fingervisning ifall det jag skriver är bra eller inte. Jag litar på vad andra säger om mitt skrivande.

När är din nästa bok klar egentligen?

Min nästa utgivna bok kommer bli romanen Ölandstokar och nollåttor som jag skrivit på länge nu. När jag var iväg på kick-off i Umeå gjorde jag en ny tidsplan för arbetet och bestämde att första utkastet i sin helhet ska vara klart i slutet av februari. Planerad release blir i augusti 2019.

Kommentarer i sidornas marginaler

Äntligen har jag fått träffa mina tre kompisar som utgjort läsargrupp på Ölandstokar och nollåttors första 130 sidor. Läs mer om läsargruppen i inläggen Ett bokmanus är på väg och Manus ute på läsning.

Vilka läsningar jag fick! Jag är imponerad och så tacksam för den läsning som mina kompisar gjort och som kommer ta mitt fortsatta skrivande framåt.

Skrivandet är en ensam syssla till stor del, därför är det guld att få pepp utifrån och få hejrop direkt i boksidornas marginaler.

Det var lyxigt för mig att få en hel kväll där jag fick vara i tanken på min bok tillsammans med andra som läst en så stor del av manuset. Att vi kunde hålla igång en lång diskussion tillsammans där vi länge pratade om karaktärerna. Jag fick ställa frågor och jag fick frågor. Hela den diskussionen landade i att jag närmare förstår två punkter som jag behöver ta vidare i skrivandet:

1) Det jag vet om karaktärerna men som jag inte berättar för läsaren.

2) Det jag inte vet om karaktärerna och måste ta reda på för att kunna utveckla texten.

Och självklart är det roligt att få höra hur mina kompisar faktiskt inte gillade alla karaktärer, det var särskilt fyra karaktärer där orden klingade hårt i omdömet. Karaktären som jag döpt till Forden (ett smeknamn och oklart vad hans riktiga namn är) var inte poppis. En av mina kompisar tydliggjorde det:

Jag är väldigt nöjd med hela grejen, att jag vågade lämna ifrån mig 130 sidor på någonting som ännu inte är klart och som jag ännu inte är nöjd med. Jag är än mer nöjd med mina kompisar som var så öppna med sina åsikter och gav skarpa läsningar.

Min blick på boksidorna är en ny och jag är redo att gå vidare i skrivandet.