Redigerar sockerhög

Det finns två saker jag gjort väldigt mycket den senaste tiden: redigerat och ätit lösgodis. Redigerat anses väl bra att göra, men det är inte jätteroligt. Äta lösgodis anses väl inte jättebra att göra, men det är roligt. Som kombination till varandra anser jag att sysslan sammantaget är bra och rolig. Så väljer jag att se det för det är alltid ett val att göra med vilken blick man väljer att se saker och ting och jag känner mig positiv i blicken.

Snart är jag på sida 100 i mitt bokmanus och det känns helt okej. Första sidorna flyger dock inte riktigt, någonting skaver och jag vet inte vad. Ibland är det svårt att se i sitt eget skrivande vad det är som inte landar rätt, det kan vara tydligare när man läser en text man själv inte skrivit tycker jag.

Så det jag ska göra nu: fortsätta redigera, dra ner lite på lösgodiset (jo, det måste jag faktiskt för det har gått till överdrift) och sen ska jag lämna ifrån mig mina sidor till läsare som ska få läsa. Bokmanuset ska få flyga fritt lite. Förhoppningsvis kan läsarna hjälpa mig vidare så det landar mer rätt.

Om ön som är hemma

Det är som en ritual vi gör i slutet av varje sommar, jag och mamma. Vi sitter i trädgården på Öland, vid huset som är den gemensamma punkt som kallats mitt hemma i 29 år utan att det egentligen någonsin varit mitt hem. Det är huset min mamma köpte på sin 25-årsdag och dit jag åkt varje sommarlov, varje jullov och på andra lov och helger. Jag har åkt dit så ofta jag kunnat.

Vi har suttit den där sista sommarkvällen med filtar runt oss jag och mamma, precis som vi gör den här sommaren också. Mamma säger att det är konstigt med ön, att hur mycket det än blåser på dagen så blir det vindstilla på kvällen. Mamma säger så ungefär fem gånger per sommar och jag säger aldrig men det där har du ju sagt förut mamma, jag säger alltid att det är konstigt att det blir så stilla. Men ön är sådan.

När jag var barn var det en sak till som också sades, just den där sista sommarkvällen. Antingen var det jag som sa det till mamma, eller mamma till mig.

Tänk om vi struntar i att åka tillbaka.

Tillbaka var till Skara. Tillbaka åkte jag 17 gånger.

Varje sommar fanns det så mycket att säga hejdå till. Så många stigar jag behövde cykla på en sista gång. Så många djur med mjuk päls att bura in näsan i en sista gång. Jag fick säga hejdå till barfotafötter och ta på mig riktiga skor man har i stan. Jag gillar inte skor, varken skor eller strumpor.

Det svåraste varje sommar var att krama mormor hejdå. Vi åkte bort till hennes hus med den fullpackade bilen, stod och dröjde i köket och sen skulle vi åka för det var ju så lång väg att köra. Och så kramades vi, höll kvar. Väl ute i bilen kom jag alltid på någonting jag glömt och sprang in till mormor igen. Ut kom jag alltid tomhänt.

Min 18:e sommar åkte jag inte tillbaka till Skara. På studentdagen var flyttkartongerna påbörjade, jag skulle flytta till Kalmar för att bo bara över sundet från min ö och nära mormor. Jag bodde så nära det bara gick, tvåhundra meter från sundet så att jag när jag ville kunde titta över och se ön breda ut sig från söder till norr. Först ville jag ju egentligen bo i ett torp på Öland, men mamma sa och hon hade så rätt: Du skulle göra det så trevligt för dig i torpet att du inte skulle ta dig för att åka till fastlandet igen. 

Nu i slutet av sommaren satt vi där igen jag och mamma. Med filtar. Mamma sa att det var konstigt att fast det hade blåst så mycket på dagen så var det vindstilla nu. Jag svarade att det är konstigt.

Sedan satt vi i tystnaden för nu för tiden så är det ingen av oss som säger de där andra orden om att strunta i att åka tillbaka. Mamma har nu inget som är tillbaka. Hon är på ön. Hon har under många år varit ifrån den, men nu är hon där. Hon fick se vad som fanns på fastlandet och det hon fann (bland mycket annat) var någon att ta med sig till ön för att bli gammal tillsammans med. Min pappa. Nu är dom på ön.

Men varje sommar säger jag det till mig själv.

Tänk om jag struntar i att åka tillbaka.

Och det blir värre ju äldre jag blir, det slutar liksom inte vid att jag tänker så då varje sommar tar slut, jag tänker så varje helg på ön som tar slut. Men jag tänker att om jag flyttade dit till ett torp, då skulle mamma få rätt. Jag skulle göra det så trevligt för mig i torpet att jag skulle inte ta mig för att tränga in mina fötter i varken skor eller strumpor och jag skulle bli där och inte bry mig om det som fastlandet kan erbjuda.

Så jag tänker att det kanske kommer en tid då jag också får bli gammal på ön. Drömmer om det gör jag. Och under tiden så vältrar jag mig i ön genom mitt skrivande. Boken jag skriver på just nu handlar om just Öland. Det är väl därför den är så rackarns svår att skriva, för att det handlar om bland det finaste jag vet.

Så det tar sin tid att skriva ön rättvisa.

Och mycket av det som nu är skrivet kommer nog ändras, bytas ut, tas bort. Men på första sidan har jag skrivit det som inte kommer ändras:

Till mamma,

för att du gav mig ön, tack för att du gav mig en plats som är hemma.

Jag har i alla fall skrivit på en bok (eller typ två)

Den här sommaren har jag och min dator rest, bytt skrivbord och blick. Jag har gjort mycket mindre än vad som var tänkt. Tror jag. Tanken var ju att jag på semesterns första dag skulle gjort en att-göra-lista för Seriöst Förlag och sen bocka av punkt för punkt. Fyra veckor senare har jag inte ens gjort listan och arbetet har varit ostrukturerat.

Men skrivit har jag ändå gjort. På två olika skrivprojekt.

Jag väljer att vara snäll mot mig själv. Jag gör så gott jag kan och för stunden har förutsättningar till. Längtan finns alltid (jag tror till och med att den växer sig starkare) att det ska komma en tid då jag får (läs: tar) möjligheten att ägna mig heltid åt Seriöst Förlag. En tid då jag kan lägga sista handen på årets bokföring en tisdag förmiddag mellan morgonkaffe och lunch, då jag inte behöver göra det en tisdag kväll efter 8 timmars arbetsdag på mitt ”vanliga” jobb som jag ska upp till några timmar senare.

Jag längtar till en tid då jag ser semester som semester, att en ledig dag är en ledig dag, att det inte är synonymt med att ”vad bra, då skapades ju tid till skrivandet”. Tänk om skrivandet var mitt jobb. Tänk allt jag då kunde göra på semestern. Och tänk om jag majoriteten av mina skrivstunder var pigg i tanken när jag satte mig ner. Vad kan det då få för effekt på mitt skrivande?

På måndag ska jag tillbaka till mitt ”vanliga” jobb och grejen är att jag gillar ju det jobbet, så jag har ingen som helst plan på att göra det halvdant med halvt fokus som insats. Till hösten kommer det dessutom bli än mer spännande: för jag ska bli skolbibliotekarie, två dagar i veckan. Mina tre övriga dagar har jag fått ett utredningsuppdrag där jag ska titta närmare på hur kommunen jag arbetar i kan samordna sina insatser i samarbetet mellan skola och skolbibliotek, pedagoger och skolbibliotekarier. Hösten blir spännande.

Och jag har lovat att vara snäll mot mig själv. Därför ska jag boka in minst två skrivarhelger i höst. För att få vara med om lyxen att vara pigg när jag sitter vid datorn och ska skriva. Det är jag värd, det tycker jag och jag är min egen chef och då var det bestämt.

En storslagen nummer fem

Här är början på det som ska bli min femte skönlitterära bok. Jag tänker att min bok ska heta just så: Ölandstokar och nollåttor. 

Karaktärerna jag skriver om tänker jag ska få utrymme i två böcker till. Jo, någonstans tänkte jag ut den rimliga idéen att skriva en trilogi. Jag förvånar ofta mig själv med saker jag tänker ut. När jag tänker att: jo … men … trilogi … det är rimligt Elin. Ba kör.

Mina krav i skrivandet har aldrig varit så höga som nu. Det är därför skrivandet går så otroligt långsamt. Det är därför jag senaste året varit på fler kick-offs än jag har färdiga utkast som är redo att gå till redigeringsfas. För jag tänker liksom att den första boken man skriver är en övningsbok, man rättar till misstagen i den andra och i den tredje börjar man ha fattat grejen men gör ändå några nya misstag så då testar man på nytt i den fjärde och sen är det väl rätt så passande att göra något storslaget med nummer fem tänker jag.

Där är jag nu.

Målet att göra något storslaget.

Så vad gör jag … jo, bokar in mig på en kick-off igen. Vyn på min skärm och ut är från mitt rum på Sankt Jörgen Spa. Här bor jag i tre dagar. Och jag tänker inte lämna det här bygget utan att kapitel 1, 2 och 3 är klara. Elin … ba kör.

Snart är det aslänge sedan den här skiten hände

Sandra Beijers blogg för några veckor sedan lade hon upp den här bilden och den tyckte jag så vansinnigt mycket om. Det är ett print som Sandras kompis gav henne, orden är en bloggkommentar som Sandra fick under en tung period i livet. Och jag gillar orden så skarpt. Jag önskade att jag hade kommit på sammansättningen av orden så att jag hade kunnat döpa en bok till detta, eller låta någon karaktär säga det i skarpt läge.

Grejen är att jag tänker väldigt mycket på mitt bokprojekt när jag läser de här orden, jag tänker på min huvudkaraktär Havanna som jag hade velat ge detta print. Det hade inte hjälpt att säga till henne att ”tiden läker alla sår” och att ”bara man ger det tid” … Det är så fruktansvärt mycket mer rakt och ärligt att säga att ”snart är det aslänge sedan den här skiten hände”.

Någonstans måste man börja …

Jag har börjat bekanta mig igen med mitt bokmanus. Grejen är att jag började skriva på det här manuset sommaren 2011 så det är egentligen helt tokigt hur länge det har funnits i mitt bakhuvud. Grejen är ju också att jag skrivit annat emellan, både Paraplyet och Får man använda sin fantasi har kommit emellan. Men nu vill jag fokusera.

Steg 1 har varit att börja läsa allt från början till slut. Alla sidor som redan finns. Och det råkar vara ett par stycken. I den här läsfasen försöker jag också att bara läsa och inte redigera bort för mycket, utan mest se om helheten håller. Så jag tuffar på. Just nu har jag feeling och det känns fint.

… och nu kan jag bli det igen

Nu skriver jag igen. Lysekil fick mig att göra det. Fick mig att komma igång på nytt. Den här gången tänker jag inte släppa taget utan att ta en fight först.

Grejen är att Seriöst Förlag fyller 10 år nästa år (OMG) och det skulle kännas ganska så torftigt med ett 10-årsjubileum utan att det också blev en ny bok. Jag tänker mig nämligen en stor fest för att fira detta decennium. Jag tänker att jag håller en bok i ena handen och ett glas champagne i den andra. And oh yes, det ska vara champagne. Visst är Prosecco och så gott … men 10 år är champagnenivå.

För att jag ska kunna stå där med en bok i min hand så krävdes det hårda samtal med mig själv, det krävdes att jag satt med min almanacka och strukturerade och prioriterade. Några grejer fick jag skuffa undan och några fick ryka helt å hållet för att ge plats åt mitt skrivande. För jag tänkte … om jag inte gör det jag älskar, ger tid åt det, vad är det för mening med det hela då. Nej. Livet er nå. Livet är till för att göra det man älskar.

En gång var jag författare … typ

Jasså, du skriver böcker, säger någon.

Och jag nickar.

Då är du alltså författare, säger någon.

Jag säger nej. Förr sa jag ja.

Titeln författare finns många diskussioner kring, men för mig är själva grunden att man i alla fall ska skriva och det har jag inte gjort. Inte på mycket länge. Och det är inte bra. Det säger jag inte för att jag anser att det litterära landskapet går miste om något så stort som mitt författarskap, utan att jag går miste.

Men orden har låst sig många månader nu och det är inte bra.

Skriver du på någon ny bok nu, frågar någon.

Nej, inte just nu, svarar jag.

Det är svårt att få till tiden för det va, säger någon med huvudet menande på sned.

Precis, säger jag och ljuger.

Skrivandet har nämligen aldrig handlat om tid för mig, utan om att prioritera tiden.

Skriver du nu, frågar min mamma.

Nej, inte just nu, svarar jag.

Det är inte bra, du borde alltid skriva, säger mamma.

Mamma har rätt. Jag borde alltid skriva. Hon känner mig. Och egentligen är jag så himla medveten om att jag borde skriva och ändå felar jag. Varför?

Jag tänker också ofta på att mammas reaktion på mitt icke-skrivande är hon ganska ensam om i min närhet och jag tänker att vi vuxna ofta ursäktar varandra med argumentet att tiden är vår stora fiende. Hade vi obegränsat med tid så vore det obegränsat vad vi skulle åstadkomma med den. Men grejen är, dygnet har 24 timmar och vi måste helt enkelt prioritera den tiden.

Under lång tid har jag tänkt att det inte är så farligt att jag inte skriver just nu, det kommer och det går har jag sagt till mig själv och därmed ljugit för mig själv. Jag borde aldrig släppa skrivandet ifrån mig, i så fall felar jag.

På senaste tiden har jag tänkt på hur jag är i förhållandet till mina elever, ibland när jag blickar ut mot skolgården och ser någon av mina elever stå vid sidan om leken som jag vet att eleven älskar. En elev står bredvid fotbollsplanen, står bredvid gungställningen eller en bit bort från barnen som leker dunken. Ett larm går på direkt i mig.

Varför är du inte med och leker, tänker jag.

Det frågar jag också eleven, varför eleven står vid sidan och inte deltar.

Jag säger inte: Det är svårt att få till tiden för det va. 

Jag vet att det beror på någonting annat och att det inte är bra. För när vi slutar göra det vi älskar allra mest, då är det inte bra.

Om att skriva kort

Lunchkompis: Fröken, skriver du tjocka böcker?

Jag: Jo, ganska tjocka. Min första bok var 350 sidor, men min senaste var typ 200 sidor.

Lunchkompis: Det är jättelångt.

Jag: Jo …

Lunchkompis: Hur lång ska barnboken bli?

Jag: Den jag skriver nu blir nog bara 32 sidor.

Lunchkompis: Det är svårare va? Att skriva kort?

Jag: På vilket sätt tänker du?

Lunchkompis: För att du måste säga jättesnabbt det du vill säga.

Intelektuellt konfettiregn på min lunchkompis. Huvudet på spiken.

Hej 2017!

Nu vänds blickarna framåt till ett nytt år. Hej 2017!

Jag väljer att inte ens kommentera 2016, jag bara blickar framåt nu. Och för att veta vart blicken ser åt var jag förra helgen på kickoff med företaget (alltså med mig själv). Det har blivit en tradition nu av den anledningen att det blivit ett vinnande koncept. Ett sätt att ägna tankarna uteslutande åt förlaget, fundera och strukturera kring det som är högst på listan.

I år gick resan till Köpenhamn (eftersom det också är ett vinnande koncept).

Och vad gjorde jag då? Jo: jag skrev fokuspunkter för 2017 och funderade på fokuspunkterna som jag skrev på samma hotell ett år innan (vad hände, varför osv.)

Det är en metod som funkar för mig, jag har väldigt svårt att springa utan mål. Har jag bara ett mål, hur långt fram det än må vara så är min uthållighet helt i linje med min envishet.

På Instagram (@seriostforlag) la jag upp några bilder från resan (här ovan på min allra vanligaste arbetsställning > skräddare på mjukt underlag).

Så hej 2017, nu kör vi!