Research om hörselkåpor och traktorer

Nu är jag i skrivandets slutspurt av Ölandstokar och nollåttor, i det här läget så är det bland annat en del research som behöver göras. Det där är någonting jag gör parallellt med skrivandet nämligen, jag tycker inte om att ha en hög med info inför att jag tar mig an ett skönlitterärt projekt utan istället tycker jag det ger mer för skrivandet om det kommer nya intryck då och då.

Så förra veckan åkte jag på studiebesök kan man säga, jag besökte en gård strax utanför Götene där jag en dag fick hänga med två lantbrukare som tog sig tid att svara på frågor.

I ett försök att inte spoila någonting i boken så kan jag i alla fall säga så pass mycket att en av bokens huvudkaraktärer är lantbrukare. Därför har det dykt upp frågor under skrivandets gång kring livet som lantbrukare. Med många frågor har jag vänt mig till min morbror som varit lantbrukare hela sitt liv, men jag tänkte att det kunde vara spännande att få in än fler röster.

”Så vad vill du veta”, frågade en av lantbrukarna några minuter efter att vi satt oss ned vid frukostbordet.

”Jag vet inte riktigt”, svarade jag.

För det visste jag faktiskt inte helt och hållet. Några konkreta frågor hade jag, som exempelvis hur stor del av arbetsdagen har ni hörselskydd på er och vad lyssnar ni då på? Eller: hur refererar ni till de olika traktorerna i en konversation, om ni exempelvis har tappat bort en telefon och tror att den telefonen ligger i en viss traktor, hur förklarar ni då i vilken?

Så lite konkreta frågor hade jag.

Men i bilen dit fanns också en förhoppning, att jag under dagen plötsligt skulle få veta någonting som jag inte visste att jag ville veta och att jag skulle känna att: yes, där har vi det, det här vill jag skriva om.

Men vänta här nu, kanske du tänker. Varför göra den här typen av research så sent i en skrivprocess. Jo, det kan jag avslöja: Ölandstokar och nollåttor har nämligen en planerad uppföljare.

Början, slut och oskrivet mitten

För en tid sedan när jag avsatt tid till skrivandet gjorde jag allt annat än skriva. När jag gjort det jag brukar göra som jag ändå kan ursäkta för mig själv som jobb (sortera mailkorg, slänga dokument, sortera fakturor) klickade jag mig in i en mapp som jag inte varit i på länge.

Mappen med gamla projekt.

Lösa tankar och idéer.

Ibland faktiskt början på ett manus, med synopsis, ett par skrivna sidor, en början och ett slut men inget mitten.

2008 började jag skriva på någon form av spänningsroman eller thriller. I mappen finns synopsis, det finns skrivna sidor och en första mening:

Min psykolog sa att det kanske inte var någon idé att jag kom tillbaka och jag förstår henne.

Jag minns att jag var så nöjd med den meningen. Jag tror dock nu 11 år senare att jag kan spetsa till den en aning.

2009 började jag skriva på en relationsroman om ett kompisgäng i Kalmar som varit kompisar för alltid och nu närmade sig 30-årsstrecket. 2009 var en tid då jag nyligen flyttat hemifrån, då Netflix inte fanns utan man höll sig till sina dvd-boxar och jag höll mig till min Friends-box. Och det var väl någonstans där idéen dök upp, berättelsen om ett kompisgäng som består.

Och givetvis, i samma gamla-projekt-mapp, fanns mina 160 ambitiösa sidor till mitt allra första bokmanus som bara tre i världen fått läsa. Jag tror det kommer stanna där. Men kanske att thrillern och relationsromanen blir av.

Om att skriva sina karaktärer

Skrivandet av Ölandstokar och nollåttor har funnits med mig länge, jag vet inte riktigt när jag började skriva på det men vet att när jag 2011 började på Skrivpedagogutbildningen i Skurup skrev jag på manuset och fick handledning på det under utbildningen. Jag minns att jag sa till mamma att detta kanske blir det som ”kommer kicka igång boken”. Så blev det inte riktigt. Och ingen skugga faller på Skurup, det var jag själv som inte gav skrivandet den plats det behövde för att växa. Men den historien tar vi en annan gång.

Låt oss säga att romanen funnits i mitt huvud i ungefär nio år, det är en rimlig siffra att dra sig med här. Det som gjort skrivandet speciellt med det här manuset är att mitt huvud förändrats så mycket under de här nio åren. Jag var typ 22 år när jag började skriva på det här manuset, tänkte således som om jag var typ 22, levde som typ en 22-åring och hade erfarenheter som en 22-åring typ brukar ha.

Jag är inte 22 år längre.

Och faktiskt har jag gjort mina två huvudkaraktärer äldre, det blev så. För med åren har jag utvecklats och huvudpersonerna utvecklades med mig. Karaktärerna kan inte vara kvar där karaktärerna var för nio år sedan i mitt huvud. Karaktärerna behövde vidare och bättre matcha där jag befinner mig i mitt 31-årig huvud. Med det inte sagt att en 31-åring inte kan skriva om en yngre karaktär, det vore närmast befängt att påstå. Det jag menar är att just dessa två karaktärer jag skriver om nu kom att växa vid min sida när tiden gick. Som att vi växte tillsammans.

I mitt skapande av dessa karaktärer har jag tänkt mycket på den här lappen:

Detta är en lapp som skymtas i SKAM-Nooras rum och som jag haft med mig i mitt skrivande. Att tänka på mina karaktärers battles och tänka på vilka battles som ska synas utanpå och vilka som sker inom. Kanske ska något battle komma fram, något kanske hålls tillbaka.

För nio år sedan hade mina karaktärer allting utanpå, det fläktes ut i långa dialoger och detaljrika inre monologer. Idag har jag flyttat in en del inom karaktärerna. Detta för att skapa spänning, hålla tillbaka lite för läsaren. Också för att jag upplever oss människor vara mer så i verkligheten, att vi inte fläker ut allt besinningslöst.

För övrigt tror jag tanken i lappen är grunden till varför SKAM är en sådan succé, Julie Andem gjorde ett otroligt bra karaktärsbygge. Bit för bit byggs karaktärerna genom serien och någonting som först visas subtilt kommer fram i ljuset först ett tag senare. Detta i en så snygg balansgång där klassiska cliffhangers är återhållsamma. För är det någonting jag kan tröttna på så är det en allt igenom cliffhangerdriven berättelsen, lite som en såpopera på 90-talet som lämnade varje avsnitt i någonting helt otroligt. I längden tröttnar jag på det. SKAM höll tillbaka den typen av cliffhangers upplevde jag och istället fokuserade på att bygga riktiga karaktärer som man verkligen vill veta hur det ska gå för och därför vill man gå vidare i berättelsen. Balansgången där är svår, när den däremot klickar blir det succé.

Och dit är önskvärt att komma i skrivandet. Att skapa så engagerade karaktärer att bilar inte behöver sprängas för spänningens skull.

Ps! Den där lappen har jag burit med mig även i livet, för jag tänker att det vore en sådan vinst om vi generellt var snällare. Vi får tillgång till mycket av varandras liv via sociala medier (vi som är i den världen), men alla battles syns inte där. Därför: var snäll. Alltid.

Jag ska aldrig mer göra så

Jag fortsätter träffa responsgruppen varje månad och vi turas om att lämna text till varandra och läsa.  När min text ligger på bordet och diskuteras lyssnar jag och antecknar det som jag vet att jag vill ändra eller tänka vidare kring. Jag skriver ner stödord, lyssnar aktivt och när vi sagt hej då brukar jag sätta mig ner och gå tillbaka i minnet och fylla på bland stödorden.

Sen låter jag responsen vila ett par dagar innan jag går vidare med texten, låter det sjunka in.

Ölandstokar och nollåttor har jag i mina mått mätt fått rekordmycket respons. Jag fick handledning på manuset redan under min skrivpedagogutbildning 2011, vissa textstycken har jag skrivit på skrivarkurser, i somras gick jag en kurs i textrespons där jag lämnade ifrån mig utdrag, så också till responsgruppen och till läsargruppen.

Rekordmycket.

I mina mått mätt.

Jag ska aldrig mer göra så.

Nästa gång jag ger mig in i ett manusskrivande ska jag behålla berättelsen längre för mig själv innan jag lägger den på bord för samtal. Jag ska vara mer klar i tanken på åt vilket håll jag vill ta berättelsen. Det har blivit för spretigt den här gången.

Någon säger bygg ut den scenen.

Någon säger ta bort den scenen.

Jag har fått så många röster som tyckt till under skrivandets gång att jag haft svårt att höra min egen röst. Det är någonting jag fått kämpa med och i processen att hitta min egen röst har jag säkert lärt mig jättemycket, men för skrivandet har det varit kämpigt.

Nästa gång ska jag nog skriva typ hälften innan jag börjar med att gå in i respons, för in i respons ska jag. Det är ett så otroligt effektivt sätt att få skrivandet att växa om man inte håller krampaktigt i det utan visar upp det. Nästa gång ska jag hålla i det en lite längre stund bara, jag tror det passar mig bättre för hur jag fungerar i min skrivprocess.

Att jag först hittar min röst i texten, sedan lyssnar på andras röster och därefter modifierar texten. Och kanske är det något av det bästa som kunde ske, att jag lärde mig något om min egen skrivprocess och hur jag fungerar bäst.

När väl boken är klar kanske jag säger: det var värt det.

Topplista: läsplatser

När jag letade foton till mina bästa skrivplatser till det tidigare inlägget hittade jag så många foton på läsplatser som jag tänkte dela med mig av nu. När jag arbetar med barns läsning är läsplatsen någonting som jag ofta håller fast diskussionen vid, att barnet själv får fundera vad som är en bra läsplats för just barnet självt.

Jag har varit i många klassrum där tystläsning har praktiserats, där alla ska sitta tyst men där småljud ändå är oundvikliga. Jag har tänkt på det i förhållande till min tid som litteraturvetarstudent, då vi hade stora massor text att läsa och där vi alla valde olika platser för läsandet. En del läste hemma, en del läste på café och en del på biblioteket. Själv satt jag ofta på Humanistens bibliotek, i den tysta lässalen med musik i lurarna för att sortera bort småljud.

Läsplatsen kan vara viktig för koncentrationen. För mig är läsplatsen viktig.

När det gäller tågresor gifter det sig inte bra för mig och skrivandet, men med läsandet däremot är det ett ytterst lyckligt äktenskap. När jag i februari åkte till Umeå var det en tågresa som tog 10 timmar med tåg, jag skulle uppskatta att 8,5 timma ägnades till läsning. Jag till och med somnade mitt i en sida, rycktes upp från sömnen en stund senare och återgick direkt i läsningen.

Spårvagn går också alldeles utmärkt för mig. Helst med hörlurar på, där något vatten skvalpar eller fåglar kvittrar.

Detta är annars min vanligaste läsplats: min soffa hemma. Ofta läser jag på morgonen eller eftermiddagen, på kvällen brukar jag vara för trött. Och det är ofta jag hör just den förklaringen till varför folk inte läser: ”jag är för trött på kvällen”. Men läs inte på kvällen, tänker jag. Läs istället när du är pigg. Gå upp en kvart tidigare på morgonen och läs som sällskap till frukosten eller kom en kvart tidigare än dina kollegor till jobbet och läs en stund.

Hitta den plats som passar just dig.

I somras läste jag otroligt mycket, jag vet knappt hur mycket jag läste. Bok följde på bok. Bästa platsen var under en stor lönn hemma hos mamma och pappa, där var det svalt när sommaren annars var så varm. Jag lät ofta morgonkaffet gå över i förmiddagskaffe.

Här har jag förresten skrivit lite mer om varför jag läser så mycket.

Under mammas och pappas lönn finns en gunga, här brukar jag också ofta sitta och läsa. Så länge jag får assistans med kaffekoppen när jag ska in och ur gungan.

Jag är ingen sol-människa. Ungefär tjugo minuter är lagom på en strand innan jag blir tokig. Ungefär två minuter njuter jag av stillheten, arton minuter läser jag och sen tycker jag det är ungefär rimligt att gå.

En av mina absolut bästa läsplatser det senaste: i skuggan på Mallorca, med sol bakom det skira vita tyget och med cirka två meter till en pool.

Mer om min läsning uppdaterar jag på Instagram: @seriostforlag

Topplista: skrivplatser

Ett av mina starkaste skrivtips är att bli mer medveten om hur du fungerar som skribent, vad som funkar för just dig. Ta reda på i skrivprocessen var och hur du skriver bäst. Vilka förutsättningar behövs för skrivandet. För just dig. När du haft en riktigt bra skrivstund, fundera efteråt över vilka yttre förutsättningar du hade som hjälpte dig att nå dit.

För mig är platsen väldigt viktig och vad som finns på platsen. Så välkommen på rundvandring bland platser.

Detta är vyn på kontoret där jag hyr in mig. Jag har suttit här i sju månader och har skrivit typ 15 skönlitterära sidor på den här stolen. Kontoret delar jag med 19 andra och ro till skönlitterärt skrivande har jag inte här. Det är för många ljud, för många rörelser som stjäl uppmärksamhet. Jag har verkligen försökt stänga ute alla andra, men det går liksom inte. Istället är detta platsen där jag gör mestadels av mitt andra arbete som inte hör till skönlitterärt skrivande eller att jag i så fall redigerar text.

När jag vill skriva skönlitterärt på kontoret går jag in i konferensrummet. Här är det mer tyst, mindre rörelser. För några veckor sedan satt jag och skrev en ganska så intim scen och precis när jag var mitt i kommer en kontorskompis in i rummet och frågar vad jag gör.

”Inget”, svarade jag något generad samtidigt som jag vinklade ner min skärm.

Ibland öppnar jag ambassad, som min pappa brukar säga. Jag tar en plats till anspråk som mitt tillfälliga kontor. Detta är köksbordet hemma hos min bror och svägerska, i deras gamla lägenhet i Stockholm där jag fick många sidor skrivna. När jag åkte och hälsade på brukade jag ofta åka en helg och några extra vardagar, vilket gjorde att jag fick egentid när min bror och svägerska var på jobb. Då skapades utrymme för mig och skrivandet med närhet till kaffebryggare och toalett, möjlighet att skriva i mjukisbyxor. Samma fördelar som med att sitta hemma och skriva, men här behöver jag inte tänka på att fylla någon tvättmaskin.

Här är huset jag oftast öppnar ambassad, hemma hos mina föräldrar på Öland. Jag har svårt att sitta och skriva om mamma och pappa är hemma eftersom huset är gammalt och knakar så fort någon rör sig på någon våning och jag blir väldigt distraherad av ljud när jag skriver. Som allra bäst skriver jag därför när jag är ensam i huset.

Och ja … ibland finns det vin på min skrivplats. Jag tar på sin höjd ett glas vin men sällan mer då jag inte tycker att två glas blir dubbelt så bra för min litterära förmåga, snarare tvärtom.

Ibland försöker jag sitta ute och skriva men det brukar funka ungefär en kvart och att jag ungefär en gång var tjugonde sekund tänker ”nu kommer en fågel och skiter på min dator … nu … inte nu tydligen … men nu …”.

Skriva på café? Pfft, nej. Jag hittar ingen ro alls till det. För många ljud och för mycket stök. Ibland kan jag däremot sitta och jobba med annat på café.

Detta skulle kunna vara en av mina bästa skrivplatser som jag någonsin varit på, ett rum på Strandflickornas vandrarhem i Lysekil. Hit åkte jag på kickoff i maj 2017 och fick så himla bra flow i det här rummet. Allt liksom klickade, allt var perfekt. Rummet var svalt, det var tyst, jag hade mysig utsikt och jag hade ingenting annat som drog i min uppmärksamhet än att skriva, skriva, skriva. Det blev en mycket lyckad kickoff.

Att resa för att skriva är dyrt, men det funkar så bra och därför fortsätter jag med det. Ibland kan jag få mer gjort på en helg på annan ort än på en vecka hemma. På så vis kanske det är värt det tänker jag, i det långa loppet. För det är någonting att vara på en annan plats, att frikopplas från vardagen och från hemmets sysslor. Att få åka iväg för att koncentrerat skriva. Att säga till sig själv att skrivandet är viktigt och att det är värt att investera i.

Här var jag på Sankt Jörgen Spa juli 2017 och skrev på min bok. Det är någonting speciellt med att vara så otroligt avslappnad som man blir efter timmar i bastu och andra varma utrymmen och sedan ägna sig åt skrivandet.

Mer om den kickoffen här.

Kickoff är ett tema i mitt skrivande skulle man kunna säga, att ibland resa bort och kicka igång skrivandet när det går på tomgång. Min senaste kickoff gick till Umeå och detta blev min favoritskrivplats. Här sitter jag på Stadsbiblioteket, med en stillsam vy där blicken kan vila i utsikten. Det är en vy jag gillar, där det finns saker att titta på men inte alltför mycket spännande då det jag egentligen ska titta på är min skärm. Vad jag gillade med den här platsen var att den var så tyst också. Perfekt skrivplats.

För att ta sig till alla dessa kickoffer krävs en och annan tågresa och jag brukar vara sugen på att redan under själva resan komma igång med skrivandet. Men tåg som skrivplats tycker jag är en svår ekvation. Folk tjuvtittar på skärmen. Det är svårt att koncentrera sig på skärmen eftersom bokstäverna rör sig och fingrarna kan ibland vandra till fel tangent när tåget kränger.

En av mina mer frekventa skrivplatser är i en säng i skräddarställning. Sängen får inte vara för mjuk bara. Men jag skulle tro att mina böcker till 70% har kommit till just i skräddarställning.

Här sitter jag på ett hotellrum i Köpenhamn, dit jag åkt på kickoff många gånger. Det brukar bli väldigt lyckat, men grejen är ju att Köpenhamn i sig är lite av för spännande och härlig stad för att jag ska klara av att vara så mycket på hotellrummet. Jag vill ju ut till staden liksom. Detta gör att jag ofta skriver väldigt fort när jag är i Köpenhamn, att jag bestämmer att jag ska skriva en viss scen innan jag får gå ut igen. Jag skapar en morot till mig då och då, vilket i sig ger mycket god effekt på skrivandet.

En mycket lyckad säng för övrigt var den i Skurup i somras. Jag fick ett rum som låg en bit från skolan där det var så tyst att jag hörde blyertspennan mot pappret. Sommaren var varm men rummet var svalt. Utsikten blygsam och Skurup bjuder inte på jättemånga museum, shoppinggator eller sevärheter som kändes som måsten. Därför kunde jag skriva, skriva, skriva. När jag inte hängde med övriga kursdeltagare och pratade om skrivandet.

Ny i styrelsen för Göteborgs Litteraturhus

I tisdags när det var årsmöte för medlemmar i Göteborgs Litteraturhus valdes jag in i styrelsen, min roll blir som kassör. Jag ser verkligen fram emot att bli en del i styrelsearbetet och jobba framåt för Göteborgs Litteraturhus.

Seriöst Förlag har varit medlem i föreningen under många år och genom åren har jag som besökare tagit del av många programpunkter, senast i förra veckan när jag var på Croissanter och litteratur – om skrivterapi. Jag har själv medverkat på en samtals- och inspirationskväll om egenutgivning och oberoende i bokbranchen och arrangerat releasefest för Paraplyet, releasefest för Ingen kommer någonsin tillbaka (skriven av Erik Gustav Johansson) och i våras hade jag en seriös fest för att fira 10-årsjubileum och för att få en putt vidare i skrivandet med Ölandstokar och nollåttor.

Läs mer om Göteborgs Litteraturhus här och varmt rekommenderar jag att kika in på det breda programutbudet. För oss litteraturintresserade finns det mycket att ta del av!

Kick-off i blommigt hörn

I helgen var jag på kick-off. Jag är ju på det lite då och då. För mig är det ett bra sätt att ta mig an mitt skrivande på, att åka till en stad ensam, promenera, tänka och skriva på min bok. Inte ha någon tid att passa, ta på mig lurar och inte behöva prata med någon om jag inte vill. Det gör att jag får en helt annan koncentration och blir väldigt effektiv i mitt skrivande.

Den här gången bar det iväg till Landskrona och i vandrarhemmets blommigaste hörn satt jag och skrev på min bok. Status på boken är att jag fått mycket respons på de 150 första sidorna från olika håll, den här responsen har jag nu tagit till mig och bestämt vad jag vill ändra och inte. Respons kan ju ibland peka åt olika håll. Någon säger ta bort det, en annan behåll det. Så till slut blir det jag själv som måste bestämma vilken röst jag vill lyssna på för att texten ska fortsätta vara min.

Jag brukar göra gula markeringar i texten utifrån den respons jag får, jag markerar i dokumentet här behöver scenen tightas eller här ska läsaren förstå vad som händer men inte karaktären själv.

Det jag gjorde under helgen var att jobba bort alla gula markeringar, alltså skriva om scener som skulle skrivas om. Så nu är dokumentet helt svartvitt. Och dessutom skrev jag till ett par scener.

Förutom att skriva var jag på Nina Hemmingssons utställning ”Se mig i ögonen” på Landskrona museum. Det var en väldigt snyggt gjord utställning, väldigt rik. Och det tog lång stund för mig att gå igenom hela, för det fanns mycket att stanna till vid och titta närmare på.

Det är en bra grej med kick-off: ta intryck. Vilket jag gjorde av Nina Hemmingsson. Även av Tom Odell som var mitt sällskap nästan hela tiden i lurarna, det är någonting med hans texter som jag gillar väldigt mycket, att det är som berättelser.

Någon låtskrivare tror jag inte riktigt det bor i mig,  men ibland brukar jag trigga fantasin att skriva en vers. Skriva bara på kul liksom. Här kommer min Landskrona-vers:

Till Landskrona en författare for
i skinande vårskor.
Hon ville få ro till sin process,
då den är under stress.
Boken måste ju bli färdig,
i processen är hon därför ihärdig.
Hon hyrde så ett rum och skrev med fokus,
för en bok blir inte till hokus pokus.
Och inte var hon då lat,
hon reste hem med gott resultat.

Ps! Mer om helgen finns på Seriöst Förlags Instagram.

Kurs med textrespons i Göteborg 8 maj!

Senare i vår håller jag i en kurs med fullt fokus på textrespons. Kursen är i Göteborg, tre onsdagar i rad (med start 8 maj) och känns perfekt för dig som är igång i ditt skrivande och vill bli läst av andra.

Kursen fokuserar på det skönlitterära skrivandet och är uppbyggt så att gruppen delas in i mindre grupper vid varje kurstillfälle för ett fördjupat textsamtal där vi läser varandras texter. Jag kommer delta i textsamtalen men kommer inte lämna ifrån mig några egna texter, mitt fokus är på kursdeltagarnas texter.

Som kursdeltagare tar du alltså med en text till varje kurstillfälle som du önskar få respons på, det kan vara ett par dikter, början på en novell eller utdrag från något längre skrivprojekt. Inför kursstarten skickas en kallelse ut där jag skriver ner mer utförlig information om hur många sidor som gäller per gång.

Vid första kurstillfället går vi igenom ramarna för textsamtalet och dess riktlinjer. Vid varje kurstillfälle lyfter vi även funderingar kring vår skrivprocess och hur vi kan arbeta oss förbi skrivhinder.

Detta är en kurs som jag tror starkt på. Min erfarenhet är att respons är ett effektivt sätt att utvecklas i sitt skrivande. Det utvecklar att få veta mer om hur andra läser och uppfattar ens text, att man får en spegling på guldkorn och utvecklingsmöjligheter. Det utvecklar att få gå in i någon annans text, jag tror verkligen starkt på att du kan inte bli en bättre skribent om du inte blir en bättre läsare. Om detta har jag skrivit ett blogginlägg: Att läsa tusen böcker och skriva en.

Vill du veta mer om kursen så finns info och länk till anmälan här. Har du frågor eller funderingar kring kursen, hör gärna av dig till: elin@seriostforlag.se

Frågor & svar: om att vilja växa, effektivisera och att uppfattas som på låtsas

Nu blir det svarstund på frågor som rör detta med att vara egenutgivare, tack för frågor som kommit in! Funderar på om detta är ett känsligt ämne eller vad det kan vara … för ingen fråga har ställts i något kommentatorsfält i mina sociala kanaler utan istället skickats till bara mig.

Men i vilket fall, nu kör vi!

Kommer du hålla fast vid namnet Seriöst Förlag?

Det tror jag faktiskt. Folk brukar bli glada när företagsnamnet kommer upp och det är ett bra namn att spinna vidare på i marknadsföring. Det ger också bra trafik på Google för många tycks googla meningar som typ ”vad finns det för seriöst förlag?”.

Vill du egentligen bli utgiven av ett större förlag?

Det ville jag när jag var 19 år, innan jag startade Seriöst Förlag. Då skickade jag in ett bokmanus som jag tror hette typ Håll min hand till flera stora förlag och blev förvånad när jag inte blev antagen, jag som skrivit så länge på mitt manus och jobbat så hårt. Jag läste manuset på nytt när jag kanske var 25 år och förstod att anledningen till att jag inte blev utgiven var för att manuset var faktiskt rätt så dåligt. Det finns redigeringsjobb kvar att göra om man säger så.

I känslan att jag fått nej från stora förlag bestämde jag mig för att gå min egen linje, jag skrev ett nytt manus och valde att direkt ge ut det själv utan att skicka det till större förlag. Vilket blev min debutroman Hur man än vänder är rumpan bak.

Jag har senaste åren tänkt tanken på att skicka mina manus till större förlag, men jag har alltid backat och därför aldrig under de senaste tio åren skickat mina manus i hopp om att bli utgiven av annat förlag. Jag har bestämt mig för att växa med Seriöst Förlag. Jag har bestämt mig för att tänka större inför framtiden för att få bättre snurr i företaget och jag ser min framtid som egenföretagare eftersom det är livet som jag gillar allra mest.

Drömmen i framtiden är att mina egna böcker bara står för en del av utgivningen, att antalet andra författare utgivna på Seriöst Förlag blir fler och fler.

Hur mycket tid tar allt som inte är att skriva? Fakturor, beställningar och sånt?

Ibland känns det som att det tar för mycket tid, men jag tänker också att det är ett bra break från skrivandet, att ibland få sitta och göra någonting lite mindre kreativt som att skriva en faktura och promenera till en brevlåda. Inför nästa boksläpp hoppas jag kunna effektivisera detta betydligt med en ny webshop som sköter mer av jobbet åt mig.

Vanligtvis samlar jag administrativa sysslor till måndagar för att få det undan inför resten av arbetsveckan.

Vilket är ditt största misstag?

Att jag tryckte upp så många exemplar av min första bok, jag har lärt mig nu att trycka upp en mindre första upplaga för det finns oftast något fel man upptäcker när boken väl är tryckt och då är det skönt om första upplagan inte är så stor utan att man kan trycka upp en andra upplaga där man gjort korrigeringar.

Känns det inte ibland som om du bara är på låtsas?

Den här frågan har jag inte fått skickad till mig inför det här blogginlägget utan istället fått i verkliga livet, som en kommentar efter att jag berättat vad jag jobbar med. Först förstod jag inte frågan, väntade därför ut med tystnad, tänkte att jag kanske missförstod men det gjorde jag inte. Personen som kom med frågan utvecklade det med att är det inte så att jag i själva verket sitter och bestämmer att det jag själv gör är bra, att jag är på låtsas.

Jag tyckte det var hårt att säga att det jag gör är på låtsas, att jag är på låtsas, och det sa jag till personen. Sen får man absolut tycka att det är märkligt att jag själv kan bestämma att det jag skriver är värt att publiceras. Men jag ser inget problem i det, för det är inte direkt så att jag tar någons plats i litteraturvärlden och putter undan någon. Jag har skapat mig en egen plats.

I musikbranchen finns det en tradition av att ha egna skivbolag, jag tänker att det inte är så stor skillnad egentligen på att ha eget bokförlag. Det som för båda är lika är att skapandet väldigt sällan är en ensam process, det är inte så att jag skriver ett manus och skickar det direkt till tryckeriet. Min nästa bok Ölandstokar och nollåttor har gått igenom många responsläsningar och varit på bordet vid många textsamtal. Jag tar in många röster kring bra och inte bra, innan jag bestämmer mig för att skicka iväg det till ett tryckeri. Jag bestämmer aldrig själv om någonting är bra för då skulle inget någonsin bli utgivet kan jag lova. Istället lyssnar jag in, räknar på fingrarna hur många som sagt att det jag skrivit är bra och när jag har tillräckligt många räknade som jag litar på så bestämmer jag mig för att det är redo att bli bok.

Känns det inte ensamt att vara egenutgivare?

Ibland ja. Jag är ju oftas själv i många processer och själv om att ta de flesta besluten. Det hjälper mycket att dela kontor med andra och att även jobba med andra som har andra expertområden än vad jag har. Som vid fotografering av pressbilder, bokomslag eller när jag planerat företagsfester (exempelvis vid 10-årsjubileumet där jag la ut jobbet med illustrationer på Frida Hultman och jag frågade min kompis Patricia om hon ville vara min sidekick på scen).

Ps! Har ju gjort detta tidigare med frågor och svar och det finns här att läsa.