Jag har i alla fall skrivit på en bok (eller typ två)

Den här sommaren har jag och min dator rest, bytt skrivbord och blick. Jag har gjort mycket mindre än vad som var tänkt. Tror jag. Tanken var ju att jag på semesterns första dag skulle gjort en att-göra-lista för Seriöst Förlag och sen bocka av punkt för punkt. Fyra veckor senare har jag inte ens gjort listan och arbetet har varit ostrukturerat.

Men skrivit har jag ändå gjort. På två olika skrivprojekt.

Jag väljer att vara snäll mot mig själv. Jag gör så gott jag kan och för stunden har förutsättningar till. Längtan finns alltid (jag tror till och med att den växer sig starkare) att det ska komma en tid då jag får (läs: tar) möjligheten att ägna mig heltid åt Seriöst Förlag. En tid då jag kan lägga sista handen på årets bokföring en tisdag förmiddag mellan morgonkaffe och lunch, då jag inte behöver göra det en tisdag kväll efter 8 timmars arbetsdag på mitt ”vanliga” jobb som jag ska upp till några timmar senare.

Jag längtar till en tid då jag ser semester som semester, att en ledig dag är en ledig dag, att det inte är synonymt med att ”vad bra, då skapades ju tid till skrivandet”. Tänk om skrivandet var mitt jobb. Tänk allt jag då kunde göra på semestern. Och tänk om jag majoriteten av mina skrivstunder var pigg i tanken när jag satte mig ner. Vad kan det då få för effekt på mitt skrivande?

På måndag ska jag tillbaka till mitt ”vanliga” jobb och grejen är att jag gillar ju det jobbet, så jag har ingen som helst plan på att göra det halvdant med halvt fokus som insats. Till hösten kommer det dessutom bli än mer spännande: för jag ska bli skolbibliotekarie, två dagar i veckan. Mina tre övriga dagar har jag fått ett utredningsuppdrag där jag ska titta närmare på hur kommunen jag arbetar i kan samordna sina insatser i samarbetet mellan skola och skolbibliotek, pedagoger och skolbibliotekarier. Hösten blir spännande.

Och jag har lovat att vara snäll mot mig själv. Därför ska jag boka in minst två skrivarhelger i höst. För att få vara med om lyxen att vara pigg när jag sitter vid datorn och ska skriva. Det är jag värd, det tycker jag och jag är min egen chef och då var det bestämt.

En storslagen nummer fem

Här är början på det som ska bli min femte skönlitterära bok. Jag tänker att min bok ska heta just så: Ölandstokar och nollåttor. 

Karaktärerna jag skriver om tänker jag ska få utrymme i två böcker till. Jo, någonstans tänkte jag ut den rimliga idéen att skriva en trilogi. Jag förvånar ofta mig själv med saker jag tänker ut. När jag tänker att: jo … men … trilogi … det är rimligt Elin. Ba kör.

Mina krav i skrivandet har aldrig varit så höga som nu. Det är därför skrivandet går så otroligt långsamt. Det är därför jag senaste året varit på fler kick-offs än jag har färdiga utkast som är redo att gå till redigeringsfas. För jag tänker liksom att den första boken man skriver är en övningsbok, man rättar till misstagen i den andra och i den tredje börjar man ha fattat grejen men gör ändå några nya misstag så då testar man på nytt i den fjärde och sen är det väl rätt så passande att göra något storslaget med nummer fem tänker jag.

Där är jag nu.

Målet att göra något storslaget.

Så vad gör jag … jo, bokar in mig på en kick-off igen. Vyn på min skärm och ut är från mitt rum på Sankt Jörgen Spa. Här bor jag i tre dagar. Och jag tänker inte lämna det här bygget utan att kapitel 1, 2 och 3 är klara. Elin … ba kör.

Snart är det aslänge sedan den här skiten hände

Sandra Beijers blogg för några veckor sedan lade hon upp den här bilden och den tyckte jag så vansinnigt mycket om. Det är ett print som Sandras kompis gav henne, orden är en bloggkommentar som Sandra fick under en tung period i livet. Och jag gillar orden så skarpt. Jag önskade att jag hade kommit på sammansättningen av orden så att jag hade kunnat döpa en bok till detta, eller låta någon karaktär säga det i skarpt läge.

Grejen är att jag tänker väldigt mycket på mitt bokprojekt när jag läser de här orden, jag tänker på min huvudkaraktär Havanna som jag hade velat ge detta print. Det hade inte hjälpt att säga till henne att ”tiden läker alla sår” och att ”bara man ger det tid” … Det är så fruktansvärt mycket mer rakt och ärligt att säga att ”snart är det aslänge sedan den här skiten hände”.

Någonstans måste man börja …

Jag har börjat bekanta mig igen med mitt bokmanus. Grejen är att jag började skriva på det här manuset sommaren 2011 så det är egentligen helt tokigt hur länge det har funnits i mitt bakhuvud. Grejen är ju också att jag skrivit annat emellan, både Paraplyet och Får man använda sin fantasi har kommit emellan. Men nu vill jag fokusera.

Steg 1 har varit att börja läsa allt från början till slut. Alla sidor som redan finns. Och det råkar vara ett par stycken. I den här läsfasen försöker jag också att bara läsa och inte redigera bort för mycket, utan mest se om helheten håller. Så jag tuffar på. Just nu har jag feeling och det känns fint.

Efter kreativitet kommer stök

Mitt vardagsrum var lite upp och ner i eftermiddags på grund av att jag haft besök av fotografen Josefine Laul som tagit nya porträttbilder på mig som jag ska använda mig av här på hemsidan. Det är ju ett tag sedan jag uppdaterade hemsidan och jag tänker mig att den ska få sig ett lyft här under sommaren. Börjar bli dags.

Josefine råkar ju vara en vän till mig, vilket känns viktigt för mig när jag ska fotas då jag inte direkt är den som hoppar fram med ett jättenaturligt smile när en kamera visar sig. Men Josefine är bra på att göra så jag känner mig bekväm, vilket syns i bilderna tycker jag.

Det är även hon som fotat bilderna som idag finns på hemsidan:

Och den här inför Paraplyet-släppet, som är min favorit:

 Hon gjorde även bokomslaget till Paraplyet som jag är hur nöjd som helst med:Nu väntar jag med spänning på att hon ska redigera bilderna och skicka till mig. Anar att det kommer ta ett tag med tanke på mängden bilder. För helt plötsligt mitt i allt sa hon: ”Jaha, nu har jag tagit 500, nu måste jag byta minneskort.”

Kandidatexamen i suddvetenskap

Mina elever frågar ofta vad jag är om jag inte är bibliotekarie (jag måste nämligen ofta förklara varför det tar tid när jag gör arbetsuppgifter som är typiska för en bibliotekarie, som när jag letar bland hyllsignum osv.). Vad ÄR jag egentligen undrar eleverna … Det kan man ju undra med all rätta.

Jag försökte med en ny vinkel för ett tag sedan och följande skedde:

Jag: Jag är litteraturvetare.

Eleverna i kör: Vad är det?

Jag: Då kan man mycket om litteratur.

Eleverna på nytt: Vad är litteratur?

Jag: Det ni håller i era händer.

En elev säger då skeptiskt: Sudd?

Oh I wish att jag hade en kandidatexamen i suddvetenskap, det vore fett!

… och nu kan jag bli det igen

Nu skriver jag igen. Lysekil fick mig att göra det. Fick mig att komma igång på nytt. Den här gången tänker jag inte släppa taget utan att ta en fight först.

Grejen är att Seriöst Förlag fyller 10 år nästa år (OMG) och det skulle kännas ganska så torftigt med ett 10-årsjubileum utan att det också blev en ny bok. Jag tänker mig nämligen en stor fest för att fira detta decennium. Jag tänker att jag håller en bok i ena handen och ett glas champagne i den andra. And oh yes, det ska vara champagne. Visst är Prosecco och så gott … men 10 år är champagnenivå.

För att jag ska kunna stå där med en bok i min hand så krävdes det hårda samtal med mig själv, det krävdes att jag satt med min almanacka och strukturerade och prioriterade. Några grejer fick jag skuffa undan och några fick ryka helt å hållet för att ge plats åt mitt skrivande. För jag tänkte … om jag inte gör det jag älskar, ger tid åt det, vad är det för mening med det hela då. Nej. Livet er nå. Livet är till för att göra det man älskar.

En gång var jag författare … typ

Jasså, du skriver böcker, säger någon.

Och jag nickar.

Då är du alltså författare, säger någon.

Jag säger nej. Förr sa jag ja.

Titeln författare finns många diskussioner kring, men för mig är själva grunden att man i alla fall ska skriva och det har jag inte gjort. Inte på mycket länge. Och det är inte bra. Det säger jag inte för att jag anser att det litterära landskapet går miste om något så stort som mitt författarskap, utan att jag går miste.

Men orden har låst sig många månader nu och det är inte bra.

Skriver du på någon ny bok nu, frågar någon.

Nej, inte just nu, svarar jag.

Det är svårt att få till tiden för det va, säger någon med huvudet menande på sned.

Precis, säger jag och ljuger.

Skrivandet har nämligen aldrig handlat om tid för mig, utan om att prioritera tiden.

Skriver du nu, frågar min mamma.

Nej, inte just nu, svarar jag.

Det är inte bra, du borde alltid skriva, säger mamma.

Mamma har rätt. Jag borde alltid skriva. Hon känner mig. Och egentligen är jag så himla medveten om att jag borde skriva och ändå felar jag. Varför?

Jag tänker också ofta på att mammas reaktion på mitt icke-skrivande är hon ganska ensam om i min närhet och jag tänker att vi vuxna ofta ursäktar varandra med argumentet att tiden är vår stora fiende. Hade vi obegränsat med tid så vore det obegränsat vad vi skulle åstadkomma med den. Men grejen är, dygnet har 24 timmar och vi måste helt enkelt prioritera den tiden.

Under lång tid har jag tänkt att det inte är så farligt att jag inte skriver just nu, det kommer och det går har jag sagt till mig själv och därmed ljugit för mig själv. Jag borde aldrig släppa skrivandet ifrån mig, i så fall felar jag.

På senaste tiden har jag tänkt på hur jag är i förhållandet till mina elever, ibland när jag blickar ut mot skolgården och ser någon av mina elever stå vid sidan om leken som jag vet att eleven älskar. En elev står bredvid fotbollsplanen, står bredvid gungställningen eller en bit bort från barnen som leker dunken. Ett larm går på direkt i mig.

Varför är du inte med och leker, tänker jag.

Det frågar jag också eleven, varför eleven står vid sidan och inte deltar.

Jag säger inte: Det är svårt att få till tiden för det va. 

Jag vet att det beror på någonting annat och att det inte är bra. För när vi slutar göra det vi älskar allra mest, då är det inte bra.

You did good, Lysekil

Det har inte varit jättejobbigt i Lysekil, det har det inte. Jag kom hit, jättetrött och började därför direkt med en tupplur. Sen åkte datorn upp, dokumentet med det jag hoppas ska bli min nästa bok och sen började jag med det jag velat göra så länge: skriva.

För saken är den att jag förlorat fokus på mitt skrivande och ville hitta det igen. Tack fina Lysekil för att du var en så fin skrivkompis och hjälpte mig komma igång igen.

Mellan skrivarstunderna har jag promenerat runt här längs vattnet.

Och jag har ätit ett par glassar också. Tänker inte säga hur många. För det är väl inget förhör detta eller … 
Så åkte jag till Fjällbacka på en utflykt för att hälsa på en kompis som jobbar i en butik där. Fjällbacka låg lugnt inför sommarsäsongen. Längs gatorna strök dock en guidad tur i Camilla Läckbergs-fotspår. 

Här bodde jag. På Strandflickornas vandrahem. Mysigt ställe. Det är mest pensionärer och jag här. Första kvällen var huset knäpptyst vid typ 21:30 och jag kunde skriva helt ostört långt in på natten. Perfekt, tänkte jag, nu kan man få sova helt ostört också. Men hör upp, breaking news, pensionärer vaknar tidigt cirkus kl 06 och pensionärer vill då gärna duscha och äta frukost och småprata med varandra och det är inte alla pensionärer som har sin hörsel kvar i tipptopp-skick. Gäller inte alla pensionärer, men ett par stycken.

Men alltså … livet har varit fint här. Och jag uppmuntrar, kanske till och med uppmanar jag, till alla att oftare åka på en weekend med dig själv. Oavsett om du ska skriva på en bok eller inte. För grejen är, om du är bästa kompis med dig själv så kommer du vara tusen gånger mycket bättre kompis till alla dina kompisar.

Tack Lysekil för den här gången, vi ses igen!