Snart är det aslänge sedan den här skiten hände

Sandra Beijers blogg för några veckor sedan lade hon upp den här bilden och den tyckte jag så vansinnigt mycket om. Det är ett print som Sandras kompis gav henne, orden är en bloggkommentar som Sandra fick under en tung period i livet. Och jag gillar orden så skarpt. Jag önskade att jag hade kommit på sammansättningen av orden så att jag hade kunnat döpa en bok till detta, eller låta någon karaktär säga det i skarpt läge.

Grejen är att jag tänker väldigt mycket på mitt bokprojekt när jag läser de här orden, jag tänker på min huvudkaraktär Havanna som jag hade velat ge detta print. Det hade inte hjälpt att säga till henne att ”tiden läker alla sår” och att ”bara man ger det tid” … Det är så fruktansvärt mycket mer rakt och ärligt att säga att ”snart är det aslänge sedan den här skiten hände”.

Någonstans måste man börja …

Jag har börjat bekanta mig igen med mitt bokmanus. Grejen är att jag började skriva på det här manuset sommaren 2011 så det är egentligen helt tokigt hur länge det har funnits i mitt bakhuvud. Grejen är ju också att jag skrivit annat emellan, både Paraplyet och Får man använda sin fantasi har kommit emellan. Men nu vill jag fokusera.

Steg 1 har varit att börja läsa allt från början till slut. Alla sidor som redan finns. Och det råkar vara ett par stycken. I den här läsfasen försöker jag också att bara läsa och inte redigera bort för mycket, utan mest se om helheten håller. Så jag tuffar på. Just nu har jag feeling och det känns fint.

Efter kreativitet kommer stök

Mitt vardagsrum var lite upp och ner i eftermiddags på grund av att jag haft besök av fotografen Josefine Laul som tagit nya porträttbilder på mig som jag ska använda mig av här på hemsidan. Det är ju ett tag sedan jag uppdaterade hemsidan och jag tänker mig att den ska få sig ett lyft här under sommaren. Börjar bli dags.

Josefine råkar ju vara en vän till mig, vilket känns viktigt för mig när jag ska fotas då jag inte direkt är den som hoppar fram med ett jättenaturligt smile när en kamera visar sig. Men Josefine är bra på att göra så jag känner mig bekväm, vilket syns i bilderna tycker jag.

Det är även hon som fotat bilderna som idag finns på hemsidan:

Och den här inför Paraplyet-släppet, som är min favorit:

 Hon gjorde även bokomslaget till Paraplyet som jag är hur nöjd som helst med:Nu väntar jag med spänning på att hon ska redigera bilderna och skicka till mig. Anar att det kommer ta ett tag med tanke på mängden bilder. För helt plötsligt mitt i allt sa hon: ”Jaha, nu har jag tagit 500, nu måste jag byta minneskort.”

Kandidatexamen i suddvetenskap

Mina elever frågar ofta vad jag är om jag inte är bibliotekarie (jag måste nämligen ofta förklara varför det tar tid när jag gör arbetsuppgifter som är typiska för en bibliotekarie, som när jag letar bland hyllsignum osv.). Vad ÄR jag egentligen undrar eleverna … Det kan man ju undra med all rätta.

Jag försökte med en ny vinkel för ett tag sedan och följande skedde:

Jag: Jag är litteraturvetare.

Eleverna i kör: Vad är det?

Jag: Då kan man mycket om litteratur.

Eleverna på nytt: Vad är litteratur?

Jag: Det ni håller i era händer.

En elev säger då skeptiskt: Sudd?

Oh I wish att jag hade en kandidatexamen i suddvetenskap, det vore fett!

… och nu kan jag bli det igen

Nu skriver jag igen. Lysekil fick mig att göra det. Fick mig att komma igång på nytt. Den här gången tänker jag inte släppa taget utan att ta en fight först.

Grejen är att Seriöst Förlag fyller 10 år nästa år (OMG) och det skulle kännas ganska så torftigt med ett 10-årsjubileum utan att det också blev en ny bok. Jag tänker mig nämligen en stor fest för att fira detta decennium. Jag tänker att jag håller en bok i ena handen och ett glas champagne i den andra. And oh yes, det ska vara champagne. Visst är Prosecco och så gott … men 10 år är champagnenivå.

För att jag ska kunna stå där med en bok i min hand så krävdes det hårda samtal med mig själv, det krävdes att jag satt med min almanacka och strukturerade och prioriterade. Några grejer fick jag skuffa undan och några fick ryka helt å hållet för att ge plats åt mitt skrivande. För jag tänkte … om jag inte gör det jag älskar, ger tid åt det, vad är det för mening med det hela då. Nej. Livet er nå. Livet är till för att göra det man älskar.

En gång var jag författare … typ

Jasså, du skriver böcker, säger någon.

Och jag nickar.

Då är du alltså författare, säger någon.

Jag säger nej. Förr sa jag ja.

Titeln författare finns många diskussioner kring, men för mig är själva grunden att man i alla fall ska skriva och det har jag inte gjort. Inte på mycket länge. Och det är inte bra. Det säger jag inte för att jag anser att det litterära landskapet går miste om något så stort som mitt författarskap, utan att jag går miste.

Men orden har låst sig många månader nu och det är inte bra.

Skriver du på någon ny bok nu, frågar någon.

Nej, inte just nu, svarar jag.

Det är svårt att få till tiden för det va, säger någon med huvudet menande på sned.

Precis, säger jag och ljuger.

Skrivandet har nämligen aldrig handlat om tid för mig, utan om att prioritera tiden.

Skriver du nu, frågar min mamma.

Nej, inte just nu, svarar jag.

Det är inte bra, du borde alltid skriva, säger mamma.

Mamma har rätt. Jag borde alltid skriva. Hon känner mig. Och egentligen är jag så himla medveten om att jag borde skriva och ändå felar jag. Varför?

Jag tänker också ofta på att mammas reaktion på mitt icke-skrivande är hon ganska ensam om i min närhet och jag tänker att vi vuxna ofta ursäktar varandra med argumentet att tiden är vår stora fiende. Hade vi obegränsat med tid så vore det obegränsat vad vi skulle åstadkomma med den. Men grejen är, dygnet har 24 timmar och vi måste helt enkelt prioritera den tiden.

Under lång tid har jag tänkt att det inte är så farligt att jag inte skriver just nu, det kommer och det går har jag sagt till mig själv och därmed ljugit för mig själv. Jag borde aldrig släppa skrivandet ifrån mig, i så fall felar jag.

På senaste tiden har jag tänkt på hur jag är i förhållandet till mina elever, ibland när jag blickar ut mot skolgården och ser någon av mina elever stå vid sidan om leken som jag vet att eleven älskar. En elev står bredvid fotbollsplanen, står bredvid gungställningen eller en bit bort från barnen som leker dunken. Ett larm går på direkt i mig.

Varför är du inte med och leker, tänker jag.

Det frågar jag också eleven, varför eleven står vid sidan och inte deltar.

Jag säger inte: Det är svårt att få till tiden för det va. 

Jag vet att det beror på någonting annat och att det inte är bra. För när vi slutar göra det vi älskar allra mest, då är det inte bra.

You did good, Lysekil

Det har inte varit jättejobbigt i Lysekil, det har det inte. Jag kom hit, jättetrött och började därför direkt med en tupplur. Sen åkte datorn upp, dokumentet med det jag hoppas ska bli min nästa bok och sen började jag med det jag velat göra så länge: skriva.

För saken är den att jag förlorat fokus på mitt skrivande och ville hitta det igen. Tack fina Lysekil för att du var en så fin skrivkompis och hjälpte mig komma igång igen.

Mellan skrivarstunderna har jag promenerat runt här längs vattnet.

Och jag har ätit ett par glassar också. Tänker inte säga hur många. För det är väl inget förhör detta eller … 
Så åkte jag till Fjällbacka på en utflykt för att hälsa på en kompis som jobbar i en butik där. Fjällbacka låg lugnt inför sommarsäsongen. Längs gatorna strök dock en guidad tur i Camilla Läckbergs-fotspår. 

Här bodde jag. På Strandflickornas vandrahem. Mysigt ställe. Det är mest pensionärer och jag här. Första kvällen var huset knäpptyst vid typ 21:30 och jag kunde skriva helt ostört långt in på natten. Perfekt, tänkte jag, nu kan man få sova helt ostört också. Men hör upp, breaking news, pensionärer vaknar tidigt cirkus kl 06 och pensionärer vill då gärna duscha och äta frukost och småprata med varandra och det är inte alla pensionärer som har sin hörsel kvar i tipptopp-skick. Gäller inte alla pensionärer, men ett par stycken.

Men alltså … livet har varit fint här. Och jag uppmuntrar, kanske till och med uppmanar jag, till alla att oftare åka på en weekend med dig själv. Oavsett om du ska skriva på en bok eller inte. För grejen är, om du är bästa kompis med dig själv så kommer du vara tusen gånger mycket bättre kompis till alla dina kompisar.

Tack Lysekil för den här gången, vi ses igen!

Av alla platser … Lysekil?

Jag förstår om det måhända inte var så logiskt, detta att jag plötsligt valde Lysekil istället för Köpenhamn som jag åkt till flera gånger på kickoff. Men grejen var denna, för några veckor sedan fick jag en nostalgitripp när jag sökte bland titlarna på BookBeat och hittade ”Eddie och Johanna” av Viveca Lärn. Det var en av mina favoritböcker som barn och en av mina favoriter när det kommer till julkalendrar.

Och jag ville så gärna åka till Lysekil, jag tyckte det verkade vara så fint. Jag minns sedan hur vi åkte hit på en klassresa, jag kan ha varit kanske 10 år och vi åkte till Havets hus. Bussen parkerade utanför, vi gick in, tittade runt och sen in i bussen igen. Mer än så fick jag inte se än den korta bussresan som bara rullade förbi platserna jag ville stanna till vid.

Nu, cirkus 19 år senare är jag här igen och får gå runt precis hur jag vill och stanna till precis var jag vill. Perks of being vuxen asså.

För övrigt, när jag nu läste ”Eddie och Johanna” igen insåg jag att den rakt igenom inte är så väldigt PK. Sånt glömmer man lätt. Fundering: jag har senaste året snittat på tio lästa barnböcker i veckan, men inte en enda har nämnt något ord som knark eller kokain … jag undrar varför.

”Och så pratar du inte med främmande personer”, förmanade Anders med strängare röst. ”Främmande personer vill bara lura i dig kokain.”
   ”Usch. I så fall tar jag bara en liten bit. Vad är det förresten?” frågade Eddie. Han tyckte det lät rätt gott. Coca-Cola tyckte han mycket om. Av kokain fick man antagligen ännu mer bubbel i näsan.
   Anders suckade.
   ”Det är knark! Vet du ingenting om livet?”

 

Årets andra kickoff!

Knappt har vi hunnit in i maj och jag är redan på min andra kickoff för året. Direktör Johansson har valt att satsa i år må jag säga. Och så kan man ju göra när man är egenföretagare, då kan man bestämma själv och sen sätta sig i bilen och åka. Så det gjorde jag och hit kom jag:

Köpenhamn har ju annars varit mitt favvoställe att åka på kickoff till, men nu tänkte jag att jag skulle testa något nytt. Så då blev det Lysekil. Ja, det måhända är inte jättelogisk övergång men jag är väldigt nöjd med mitt val.

Den här bänken har jag redan besökt flera gånger och tittat ut på havet och mumlat lite för mig själv. Jag gör nämligen det ofta innan, under och efter jag skriver. Mumlar.

Och eftersom jag är en sängskrivare och inte skrivbordsskrivare så är jag rätt så nöjd med denna utsikten från sängens huvudände. Nu ska jag skriva på en bok, vi hörs!

Ung skrivglädje!

Är jättenöjd och glad efter sportlovsveckans skrivarverkstäder. Och så imponerad av deltagarna som glänste med sina litterära alster. Jag fick en jättekick, men på onsdagen skedde också det som väldigt sällan sker: jag fick skrivkramp. Deltagarna hade läst upp förtjusande texter och vid den andra skrivövningen fick jag total blackout och kunde inte prestera. Helt sanning. Så alla andra fick läsa sina texter, men i min skrivbok fanns bara överstrukna ord. Det händer inte ofta. Jag brukar alltid kunna krafsa ner något. Men jag såg det som ett resultat av deltagarnas höga nivå.

Markbladet kom och skrev om onsdagens skrivarverkstad, klicka på bilden för större bild.