Är jag gammal nog att ha en 11-åring?

Min första bok Hur man än vänder är rumpan bak publicerades för 11 år sedan, vilket jag själv känner är en otrolig siffra. Det låter mycket, det måste betyda att min egen ålder är mycket.

Jag gick tillbaka till bloggarkivet för min dåvarande blogg för att se vad jag skrev den dagen:

Elin Johansson fick 11/7 en bok som heter

Hur man än vänder är rumpan bak.

Vikt 270 gram, längd 178 mm.

Syskon: under produktion.

Att planera ett boksläpp

Ölandstokar och nollåttor är ute på läsning. Fem personer håller sidorna i sina hand och i den andra måhända en röd penna.

Nu är det för mig att vänta på responsen.

Men jag kan inte bara sitta och vänta, det finns inte tid till det när man har ett bokförlag och har hela utgivningsprocessen att tänka på. Så det som ligger på mitt bord just nu har varit att allra först se över en budget för boksläppet. Prioritera och räkna på kostnader för pressbilder, formgivning för boksomslag, boktryck, utgifter för marknadsföring osv.

Dessutom gäller det att se över en marknadsföringsplan.

Att skriva boken är en sak, nu gäller det att boken når ut till läsare också.

Seriöst Förlag firar 11 år!

Hipp hipp hurra för Seriöst Förlag som fyller 11 år idag! Varje år brukar jag uppmärksamma årsdagen. Förra året firade jag stort med en seriös fest på Litteraturhuset i Göteborg, men då kändes det extra stort för att att det var just ett decennium som skulle firas. Men varje år firar jag på något vis, det kan vara med tårta, med bubbel eller att jag köper något extra lyxigt kontorsmaterial till mig själv.

Jag brukar se årsdagen som förlagets nyårsafton. En dag att se tillbaka på året som varit, summera. Samtidigt blicka framåt och ge löften till mig själv och förlaget. Helt enkelt hålla ett årligt utvecklingssamtal där alla delar får ta plats och får en röst. Författaren. Skrivpedagogen. Förlagsdirektören. Personalansvarig. Lageransvarig. IT-support. Ansvarig för sociala medier. Osv.

Inför kommande året är det just lageransvarig som ska prioriteras, som det ser ut nu har jag haft en tidskrävande rutin för böcker som ska ut till läsare. Arbetsrutinerna för lageransvarig måste ses över för att lageransvarig ska ha kul på jobbet och se fram emot kommande boksläpp.

IT-support kräver bättre grund att jobba med. Datorn som författaren, skrivpedagogen och förlagsdirektören jobbar på har nog gjort sina år och krånglar en del. Så löftet är satt: uppfyller nästa boksläpp ett visst försäljningsmål så ska en ny dator införskaffas.

Förlagsdirektören ska också få mer utrymme, hon tycker inte att hon utvecklats tillräckligt eller ställts inför nya utmaningar på ett tag. Hon önskar att ett manus ska landa i mailkorgen som hon vill satsa på. Hon har också insett att det manuset kanske inte bara landar, kanske måste hon aktivt leta.

Med det sagt … nu ska jag köpa mig en dyr fancy almanacka för att peppa upp det tolfte seriösa året.

Research om hörselkåpor och traktorer

Nu är jag i skrivandets slutspurt av Ölandstokar och nollåttor, i det här läget så är det bland annat en del research som behöver göras. Det där är någonting jag gör parallellt med skrivandet nämligen, jag tycker inte om att ha en hög med info inför att jag tar mig an ett skönlitterärt projekt utan istället tycker jag det ger mer för skrivandet om det kommer nya intryck då och då.

Så förra veckan åkte jag på studiebesök kan man säga, jag besökte en gård strax utanför Götene där jag en dag fick hänga med två lantbrukare som tog sig tid att svara på frågor.

I ett försök att inte spoila någonting i boken så kan jag i alla fall säga så pass mycket att en av bokens huvudkaraktärer är lantbrukare. Därför har det dykt upp frågor under skrivandets gång kring livet som lantbrukare. Med många frågor har jag vänt mig till min morbror som varit lantbrukare hela sitt liv, men jag tänkte att det kunde vara spännande att få in än fler röster.

”Så vad vill du veta”, frågade en av lantbrukarna några minuter efter att vi satt oss ned vid frukostbordet.

”Jag vet inte riktigt”, svarade jag.

För det visste jag faktiskt inte helt och hållet. Några konkreta frågor hade jag, som exempelvis hur stor del av arbetsdagen har ni hörselskydd på er och vad lyssnar ni då på? Eller: hur refererar ni till de olika traktorerna i en konversation, om ni exempelvis har tappat bort en telefon och tror att den telefonen ligger i en viss traktor, hur förklarar ni då i vilken?

Så lite konkreta frågor hade jag.

Men i bilen dit fanns också en förhoppning, att jag under dagen plötsligt skulle få veta någonting som jag inte visste att jag ville veta och att jag skulle känna att: yes, där har vi det, det här vill jag skriva om.

Men vänta här nu, kanske du tänker. Varför göra den här typen av research så sent i en skrivprocess. Jo, det kan jag avslöja: Ölandstokar och nollåttor har nämligen en planerad uppföljare.

Början, slut och oskrivet mitten

För en tid sedan när jag avsatt tid till skrivandet gjorde jag allt annat än skriva. När jag gjort det jag brukar göra som jag ändå kan ursäkta för mig själv som jobb (sortera mailkorg, slänga dokument, sortera fakturor) klickade jag mig in i en mapp som jag inte varit i på länge.

Mappen med gamla projekt.

Lösa tankar och idéer.

Ibland faktiskt början på ett manus, med synopsis, ett par skrivna sidor, en början och ett slut men inget mitten.

2008 började jag skriva på någon form av spänningsroman eller thriller. I mappen finns synopsis, det finns skrivna sidor och en första mening:

Min psykolog sa att det kanske inte var någon idé att jag kom tillbaka och jag förstår henne.

Jag minns att jag var så nöjd med den meningen. Jag tror dock nu 11 år senare att jag kan spetsa till den en aning.

2009 började jag skriva på en relationsroman om ett kompisgäng i Kalmar som varit kompisar för alltid och nu närmade sig 30-årsstrecket. 2009 var en tid då jag nyligen flyttat hemifrån, då Netflix inte fanns utan man höll sig till sina dvd-boxar och jag höll mig till min Friends-box. Och det var väl någonstans där idéen dök upp, berättelsen om ett kompisgäng som består.

Och givetvis, i samma gamla-projekt-mapp, fanns mina 160 ambitiösa sidor till mitt allra första bokmanus som bara tre i världen fått läsa. Jag tror det kommer stanna där. Men kanske att thrillern och relationsromanen blir av.

Om att skriva sina karaktärer

Skrivandet av Ölandstokar och nollåttor har funnits med mig länge, jag vet inte riktigt när jag började skriva på det men vet att när jag 2011 började på Skrivpedagogutbildningen i Skurup skrev jag på manuset och fick handledning på det under utbildningen. Jag minns att jag sa till mamma att detta kanske blir det som ”kommer kicka igång boken”. Så blev det inte riktigt. Och ingen skugga faller på Skurup, det var jag själv som inte gav skrivandet den plats det behövde för att växa. Men den historien tar vi en annan gång.

Låt oss säga att romanen funnits i mitt huvud i ungefär nio år, det är en rimlig siffra att dra sig med här. Det som gjort skrivandet speciellt med det här manuset är att mitt huvud förändrats så mycket under de här nio åren. Jag var typ 22 år när jag började skriva på det här manuset, tänkte således som om jag var typ 22, levde som typ en 22-åring och hade erfarenheter som en 22-åring typ brukar ha.

Jag är inte 22 år längre.

Och faktiskt har jag gjort mina två huvudkaraktärer äldre, det blev så. För med åren har jag utvecklats och huvudpersonerna utvecklades med mig. Karaktärerna kan inte vara kvar där karaktärerna var för nio år sedan i mitt huvud. Karaktärerna behövde vidare och bättre matcha där jag befinner mig i mitt 31-årig huvud. Med det inte sagt att en 31-åring inte kan skriva om en yngre karaktär, det vore närmast befängt att påstå. Det jag menar är att just dessa två karaktärer jag skriver om nu kom att växa vid min sida när tiden gick. Som att vi växte tillsammans.

I mitt skapande av dessa karaktärer har jag tänkt mycket på den här lappen:

Detta är en lapp som skymtas i SKAM-Nooras rum och som jag haft med mig i mitt skrivande. Att tänka på mina karaktärers battles och tänka på vilka battles som ska synas utanpå och vilka som sker inom. Kanske ska något battle komma fram, något kanske hålls tillbaka.

För nio år sedan hade mina karaktärer allting utanpå, det fläktes ut i långa dialoger och detaljrika inre monologer. Idag har jag flyttat in en del inom karaktärerna. Detta för att skapa spänning, hålla tillbaka lite för läsaren. Också för att jag upplever oss människor vara mer så i verkligheten, att vi inte fläker ut allt besinningslöst.

För övrigt tror jag tanken i lappen är grunden till varför SKAM är en sådan succé, Julie Andem gjorde ett otroligt bra karaktärsbygge. Bit för bit byggs karaktärerna genom serien och någonting som först visas subtilt kommer fram i ljuset först ett tag senare. Detta i en så snygg balansgång där klassiska cliffhangers är återhållsamma. För är det någonting jag kan tröttna på så är det en allt igenom cliffhangerdriven berättelsen, lite som en såpopera på 90-talet som lämnade varje avsnitt i någonting helt otroligt. I längden tröttnar jag på det. SKAM höll tillbaka den typen av cliffhangers upplevde jag och istället fokuserade på att bygga riktiga karaktärer som man verkligen vill veta hur det ska gå för och därför vill man gå vidare i berättelsen. Balansgången där är svår, när den däremot klickar blir det succé.

Och dit är önskvärt att komma i skrivandet. Att skapa så engagerade karaktärer att bilar inte behöver sprängas för spänningens skull.

Ps! Den där lappen har jag burit med mig även i livet, för jag tänker att det vore en sådan vinst om vi generellt var snällare. Vi får tillgång till mycket av varandras liv via sociala medier (vi som är i den världen), men alla battles syns inte där. Därför: var snäll. Alltid.

Jag ska aldrig mer göra så

Jag fortsätter träffa responsgruppen varje månad och vi turas om att lämna text till varandra och läsa.  När min text ligger på bordet och diskuteras lyssnar jag och antecknar det som jag vet att jag vill ändra eller tänka vidare kring. Jag skriver ner stödord, lyssnar aktivt och när vi sagt hej då brukar jag sätta mig ner och gå tillbaka i minnet och fylla på bland stödorden.

Sen låter jag responsen vila ett par dagar innan jag går vidare med texten, låter det sjunka in.

Ölandstokar och nollåttor har jag i mina mått mätt fått rekordmycket respons. Jag fick handledning på manuset redan under min skrivpedagogutbildning 2011, vissa textstycken har jag skrivit på skrivarkurser, i somras gick jag en kurs i textrespons där jag lämnade ifrån mig utdrag, så också till responsgruppen och till läsargruppen.

Rekordmycket.

I mina mått mätt.

Jag ska aldrig mer göra så.

Nästa gång jag ger mig in i ett manusskrivande ska jag behålla berättelsen längre för mig själv innan jag lägger den på bord för samtal. Jag ska vara mer klar i tanken på åt vilket håll jag vill ta berättelsen. Det har blivit för spretigt den här gången.

Någon säger bygg ut den scenen.

Någon säger ta bort den scenen.

Jag har fått så många röster som tyckt till under skrivandets gång att jag haft svårt att höra min egen röst. Det är någonting jag fått kämpa med och i processen att hitta min egen röst har jag säkert lärt mig jättemycket, men för skrivandet har det varit kämpigt.

Nästa gång ska jag nog skriva typ hälften innan jag börjar med att gå in i respons, för in i respons ska jag. Det är ett så otroligt effektivt sätt att få skrivandet att växa om man inte håller krampaktigt i det utan visar upp det. Nästa gång ska jag hålla i det en lite längre stund bara, jag tror det passar mig bättre för hur jag fungerar i min skrivprocess.

Att jag först hittar min röst i texten, sedan lyssnar på andras röster och därefter modifierar texten. Och kanske är det något av det bästa som kunde ske, att jag lärde mig något om min egen skrivprocess och hur jag fungerar bäst.

När väl boken är klar kanske jag säger: det var värt det.

Topplista: läsplatser

När jag letade foton till mina bästa skrivplatser till det tidigare inlägget hittade jag så många foton på läsplatser som jag tänkte dela med mig av nu. När jag arbetar med barns läsning är läsplatsen någonting som jag ofta håller fast diskussionen vid, att barnet själv får fundera vad som är en bra läsplats för just barnet självt.

Jag har varit i många klassrum där tystläsning har praktiserats, där alla ska sitta tyst men där småljud ändå är oundvikliga. Jag har tänkt på det i förhållande till min tid som litteraturvetarstudent, då vi hade stora massor text att läsa och där vi alla valde olika platser för läsandet. En del läste hemma, en del läste på café och en del på biblioteket. Själv satt jag ofta på Humanistens bibliotek, i den tysta lässalen med musik i lurarna för att sortera bort småljud.

Läsplatsen kan vara viktig för koncentrationen. För mig är läsplatsen viktig.

När det gäller tågresor gifter det sig inte bra för mig och skrivandet, men med läsandet däremot är det ett ytterst lyckligt äktenskap. När jag i februari åkte till Umeå var det en tågresa som tog 10 timmar med tåg, jag skulle uppskatta att 8,5 timma ägnades till läsning. Jag till och med somnade mitt i en sida, rycktes upp från sömnen en stund senare och återgick direkt i läsningen.

Spårvagn går också alldeles utmärkt för mig. Helst med hörlurar på, där något vatten skvalpar eller fåglar kvittrar.

Detta är annars min vanligaste läsplats: min soffa hemma. Ofta läser jag på morgonen eller eftermiddagen, på kvällen brukar jag vara för trött. Och det är ofta jag hör just den förklaringen till varför folk inte läser: ”jag är för trött på kvällen”. Men läs inte på kvällen, tänker jag. Läs istället när du är pigg. Gå upp en kvart tidigare på morgonen och läs som sällskap till frukosten eller kom en kvart tidigare än dina kollegor till jobbet och läs en stund.

Hitta den plats som passar just dig.

I somras läste jag otroligt mycket, jag vet knappt hur mycket jag läste. Bok följde på bok. Bästa platsen var under en stor lönn hemma hos mamma och pappa, där var det svalt när sommaren annars var så varm. Jag lät ofta morgonkaffet gå över i förmiddagskaffe.

Här har jag förresten skrivit lite mer om varför jag läser så mycket.

Under mammas och pappas lönn finns en gunga, här brukar jag också ofta sitta och läsa. Så länge jag får assistans med kaffekoppen när jag ska in och ur gungan.

Jag är ingen sol-människa. Ungefär tjugo minuter är lagom på en strand innan jag blir tokig. Ungefär två minuter njuter jag av stillheten, arton minuter läser jag och sen tycker jag det är ungefär rimligt att gå.

En av mina absolut bästa läsplatser det senaste: i skuggan på Mallorca, med sol bakom det skira vita tyget och med cirka två meter till en pool.

Mer om min läsning uppdaterar jag på Instagram: @seriostforlag

Topplista: skrivplatser

Ett av mina starkaste skrivtips är att bli mer medveten om hur du fungerar som skribent, vad som funkar för just dig. Ta reda på i skrivprocessen var och hur du skriver bäst. Vilka förutsättningar behövs för skrivandet. För just dig. När du haft en riktigt bra skrivstund, fundera efteråt över vilka yttre förutsättningar du hade som hjälpte dig att nå dit.

För mig är platsen väldigt viktig och vad som finns på platsen. Så välkommen på rundvandring bland platser.

Detta är vyn på kontoret där jag hyr in mig. Jag har suttit här i sju månader och har skrivit typ 15 skönlitterära sidor på den här stolen. Kontoret delar jag med 19 andra och ro till skönlitterärt skrivande har jag inte här. Det är för många ljud, för många rörelser som stjäl uppmärksamhet. Jag har verkligen försökt stänga ute alla andra, men det går liksom inte. Istället är detta platsen där jag gör mestadels av mitt andra arbete som inte hör till skönlitterärt skrivande eller att jag i så fall redigerar text.

När jag vill skriva skönlitterärt på kontoret går jag in i konferensrummet. Här är det mer tyst, mindre rörelser. För några veckor sedan satt jag och skrev en ganska så intim scen och precis när jag var mitt i kommer en kontorskompis in i rummet och frågar vad jag gör.

”Inget”, svarade jag något generad samtidigt som jag vinklade ner min skärm.

Ibland öppnar jag ambassad, som min pappa brukar säga. Jag tar en plats till anspråk som mitt tillfälliga kontor. Detta är köksbordet hemma hos min bror och svägerska, i deras gamla lägenhet i Stockholm där jag fick många sidor skrivna. När jag åkte och hälsade på brukade jag ofta åka en helg och några extra vardagar, vilket gjorde att jag fick egentid när min bror och svägerska var på jobb. Då skapades utrymme för mig och skrivandet med närhet till kaffebryggare och toalett, möjlighet att skriva i mjukisbyxor. Samma fördelar som med att sitta hemma och skriva, men här behöver jag inte tänka på att fylla någon tvättmaskin.

Här är huset jag oftast öppnar ambassad, hemma hos mina föräldrar på Öland. Jag har svårt att sitta och skriva om mamma och pappa är hemma eftersom huset är gammalt och knakar så fort någon rör sig på någon våning och jag blir väldigt distraherad av ljud när jag skriver. Som allra bäst skriver jag därför när jag är ensam i huset.

Och ja … ibland finns det vin på min skrivplats. Jag tar på sin höjd ett glas vin men sällan mer då jag inte tycker att två glas blir dubbelt så bra för min litterära förmåga, snarare tvärtom.

Ibland försöker jag sitta ute och skriva men det brukar funka ungefär en kvart och att jag ungefär en gång var tjugonde sekund tänker ”nu kommer en fågel och skiter på min dator … nu … inte nu tydligen … men nu …”.

Skriva på café? Pfft, nej. Jag hittar ingen ro alls till det. För många ljud och för mycket stök. Ibland kan jag däremot sitta och jobba med annat på café.

Detta skulle kunna vara en av mina bästa skrivplatser som jag någonsin varit på, ett rum på Strandflickornas vandrarhem i Lysekil. Hit åkte jag på kickoff i maj 2017 och fick så himla bra flow i det här rummet. Allt liksom klickade, allt var perfekt. Rummet var svalt, det var tyst, jag hade mysig utsikt och jag hade ingenting annat som drog i min uppmärksamhet än att skriva, skriva, skriva. Det blev en mycket lyckad kickoff.

Att resa för att skriva är dyrt, men det funkar så bra och därför fortsätter jag med det. Ibland kan jag få mer gjort på en helg på annan ort än på en vecka hemma. På så vis kanske det är värt det tänker jag, i det långa loppet. För det är någonting att vara på en annan plats, att frikopplas från vardagen och från hemmets sysslor. Att få åka iväg för att koncentrerat skriva. Att säga till sig själv att skrivandet är viktigt och att det är värt att investera i.

Här var jag på Sankt Jörgen Spa juli 2017 och skrev på min bok. Det är någonting speciellt med att vara så otroligt avslappnad som man blir efter timmar i bastu och andra varma utrymmen och sedan ägna sig åt skrivandet.

Mer om den kickoffen här.

Kickoff är ett tema i mitt skrivande skulle man kunna säga, att ibland resa bort och kicka igång skrivandet när det går på tomgång. Min senaste kickoff gick till Umeå och detta blev min favoritskrivplats. Här sitter jag på Stadsbiblioteket, med en stillsam vy där blicken kan vila i utsikten. Det är en vy jag gillar, där det finns saker att titta på men inte alltför mycket spännande då det jag egentligen ska titta på är min skärm. Vad jag gillade med den här platsen var att den var så tyst också. Perfekt skrivplats.

För att ta sig till alla dessa kickoffer krävs en och annan tågresa och jag brukar vara sugen på att redan under själva resan komma igång med skrivandet. Men tåg som skrivplats tycker jag är en svår ekvation. Folk tjuvtittar på skärmen. Det är svårt att koncentrera sig på skärmen eftersom bokstäverna rör sig och fingrarna kan ibland vandra till fel tangent när tåget kränger.

En av mina mer frekventa skrivplatser är i en säng i skräddarställning. Sängen får inte vara för mjuk bara. Men jag skulle tro att mina böcker till 70% har kommit till just i skräddarställning.

Här sitter jag på ett hotellrum i Köpenhamn, dit jag åkt på kickoff många gånger. Det brukar bli väldigt lyckat, men grejen är ju att Köpenhamn i sig är lite av för spännande och härlig stad för att jag ska klara av att vara så mycket på hotellrummet. Jag vill ju ut till staden liksom. Detta gör att jag ofta skriver väldigt fort när jag är i Köpenhamn, att jag bestämmer att jag ska skriva en viss scen innan jag får gå ut igen. Jag skapar en morot till mig då och då, vilket i sig ger mycket god effekt på skrivandet.

En mycket lyckad säng för övrigt var den i Skurup i somras. Jag fick ett rum som låg en bit från skolan där det var så tyst att jag hörde blyertspennan mot pappret. Sommaren var varm men rummet var svalt. Utsikten blygsam och Skurup bjuder inte på jättemånga museum, shoppinggator eller sevärheter som kändes som måsten. Därför kunde jag skriva, skriva, skriva. När jag inte hängde med övriga kursdeltagare och pratade om skrivandet.