Om att skriva sina karaktärer

Skrivandet av Ölandstokar och nollåttor har funnits med mig länge, jag vet inte riktigt när jag började skriva på det men vet att när jag 2011 började på Skrivpedagogutbildningen i Skurup skrev jag på manuset och fick handledning på det under utbildningen. Jag minns att jag sa till mamma att detta kanske blir det som ”kommer kicka igång boken”. Så blev det inte riktigt. Och ingen skugga faller på Skurup, det var jag själv som inte gav skrivandet den plats det behövde för att växa. Men den historien tar vi en annan gång.

Låt oss säga att romanen funnits i mitt huvud i ungefär nio år, det är en rimlig siffra att dra sig med här. Det som gjort skrivandet speciellt med det här manuset är att mitt huvud förändrats så mycket under de här nio åren. Jag var typ 22 år när jag började skriva på det här manuset, tänkte således som om jag var typ 22, levde som typ en 22-åring och hade erfarenheter som en 22-åring typ brukar ha.

Jag är inte 22 år längre.

Och faktiskt har jag gjort mina två huvudkaraktärer äldre, det blev så. För med åren har jag utvecklats och huvudpersonerna utvecklades med mig. Karaktärerna kan inte vara kvar där karaktärerna var för nio år sedan i mitt huvud. Karaktärerna behövde vidare och bättre matcha där jag befinner mig i mitt 31-årig huvud. Med det inte sagt att en 31-åring inte kan skriva om en yngre karaktär, det vore närmast befängt att påstå. Det jag menar är att just dessa två karaktärer jag skriver om nu kom att växa vid min sida när tiden gick. Som att vi växte tillsammans.

I mitt skapande av dessa karaktärer har jag tänkt mycket på den här lappen:

Detta är en lapp som skymtas i SKAM-Nooras rum och som jag haft med mig i mitt skrivande. Att tänka på mina karaktärers battles och tänka på vilka battles som ska synas utanpå och vilka som sker inom. Kanske ska något battle komma fram, något kanske hålls tillbaka.

För nio år sedan hade mina karaktärer allting utanpå, det fläktes ut i långa dialoger och detaljrika inre monologer. Idag har jag flyttat in en del inom karaktärerna. Detta för att skapa spänning, hålla tillbaka lite för läsaren. Också för att jag upplever oss människor vara mer så i verkligheten, att vi inte fläker ut allt besinningslöst.

För övrigt tror jag tanken i lappen är grunden till varför SKAM är en sådan succé, Julie Andem gjorde ett otroligt bra karaktärsbygge. Bit för bit byggs karaktärerna genom serien och någonting som först visas subtilt kommer fram i ljuset först ett tag senare. Detta i en så snygg balansgång där klassiska cliffhangers är återhållsamma. För är det någonting jag kan tröttna på så är det en allt igenom cliffhangerdriven berättelsen, lite som en såpopera på 90-talet som lämnade varje avsnitt i någonting helt otroligt. I längden tröttnar jag på det. SKAM höll tillbaka den typen av cliffhangers upplevde jag och istället fokuserade på att bygga riktiga karaktärer som man verkligen vill veta hur det ska gå för och därför vill man gå vidare i berättelsen. Balansgången där är svår, när den däremot klickar blir det succé.

Och dit är önskvärt att komma i skrivandet. Att skapa så engagerade karaktärer att bilar inte behöver sprängas för spänningens skull.

Ps! Den där lappen har jag burit med mig även i livet, för jag tänker att det vore en sådan vinst om vi generellt var snällare. Vi får tillgång till mycket av varandras liv via sociala medier (vi som är i den världen), men alla battles syns inte där. Därför: var snäll. Alltid.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *