Att läsa tusen böcker och skriva en

Jag är i en bestående bokslukarålder. Jag tänker att man behöver vara det om man samtidigt tänker sig att man ska skriva, ja då tänker jag mig att man samtidigt ska läsa. Jag har en föreställning om att man aldrig kan bli en bättre skribent än vad man är läsare, min erfarenhet säger mig det. För den skull inte sagt att bara för att man är en bra läsare så blir man en bra skribent, men jag tror inte man kommer ifrån läsandet i skrivandet.

Håkan Nesser har sagt att man ska läsa tusen böcker innan man skriver en. Det tycker jag låter rimligt, på riktigt.

Därför läser jag mycket och då menar jag i tid och inte främst sidantal, jag tycker det handlar om att man behöver läsa om och läsa nära.

Jag spelar ju även en del tennis och fick där ett råd av en tränare att jag aldrig kan bli bättre som spelare om jag inte först tittar mer på tennis och studerar andra spelare. Att lära av andra helt enkelt. Så ja … nu sitter jag och kollar youtube-klipp och spolar fram och tillbaka och studerar grepp, fötternas placering, rackets vinkling och var vänsterarmen gör under en backhand.

På samma vis är det med läsningen, jag läser och studerar andra. Om en bok är bra försöker jag sätta fingret på vad författaren gjort som gör att jag tycker att resultatet är bra. Därefter försöker jag komma fram till hur jag ska använda mig av det i mitt eget skrivande.

Läsandet kan också fungera som pepp. Exempelvis som när jag läste Jacob Sundbergs novellsamling ”Vi hör av oss”, detta i en tid då jag läst mycket som jag inte alls varit imponerad av och jag kämpade mycket i mitt eget skrivande. Så kom den där rösten i huvudet att böcker inte spelar roll, vem bryr sig. Men så läste jag Sundbergs bok och tänkte att detta är någonting att bry sig om, riktigt bra böcker betyder någonting. Och boken må få vara i innehåll precis som den vill, tramsig och vad vet jag. Men den spelar roll. Som när jag läste Jonas Karlssons ”God jul” och läser den igen och igen när humöret behöver ryckas upp, då betyder böcker någonting.

En tendens i mitt läsande är dock att jag läser för fort, vilket ibland kan förta läsningen. Därför försöker jag hålla igång mitt läsande även på engelska för då går det inte lika fort. ”Call me by your name” av André Aciman är en av mina bästa läsningar på länge.

Ps! På Instagram använder jag #seriöstboktips för böcker jag tycker särskilt mycket om, spana in där för boktips vettja. Och jag har fått frågan angående #seriöstboktips om varför jag alltid är så positiv till alla böcker jag skriver om och till detta finns en mycket rimlig förklaring nämligen att mitt instakonto finns inte för att recensera böcker utan jag väljer att bara lyfta fram det jag läst och tycker är bra. Du ska bara veta hur många dåliga böcker jag hinner läsa mellan de bra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *