”Jag tror faktiskt inte att du ska skriva i ett jag-perspektiv”

Häromveckan träffade jag en väldigt trevlig filosoferande årskurs 3-klass, jag berättade om mitt skrivande och vi samtalade om hur det egentligen är att vara författare. Jag berättade om min senaste bok och en elev fällde därefter kommentaren:

”Det låter som att paraplyet är en egen karaktär, för den verkar ha särskilda egenskaper.”

Och jag knockades fullständigt platt av analysen.

Vi fortsatte prata vidare lite om min nästa bok.

”Vad handlar den om”, frågade en elev.

”Den handlar om en tjej som heter Havanna. Hon är ungefär lika gammal som mig. Och det handlar om att hon åker till Öland, jag gillar själv Öland väldigt mycket”, svarade jag.

”Handlar den om dig?”

”Nej, inte riktigt. Havanna är nog inspirerad lite av mig, men det är inte jag”, svarade jag och såg hur en annan elev la huvudet lite på sned innan hon räckte upp handen.

”Ska du använda ett jag-perspektiv”, frågade eleven.

”Ehh, jag tror inte det”, svarade jag och var ganska förvånad över att jag fick frågan eftersom den sällan ställs ens av vuxna och nu fick jag den från en 9-åring.

”För jag tänker att om du skriver i ett jag-perspektiv”, fortsatte eleven. ”Då kommer nog alla tro att det är du i boken. Och ja … jag tror faktiskt inte att du ska skriva i ett jag-perspektiv.”

Och jag följer det kloka rådet! Min nästa roman skrivs därför i tredje person.

Skrivkompisar är bra, jag säger ju det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *