På mitt nattduksbord:

Egenmäktigt

När en vän till mig läst Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek och jag frågade henne hur den var svarade hon ungefär: ”Alltså den var … (lång paus) Så himla … (slår ut med armarna) Alltså så bra, så bra.” Mer rättvist än så kan man nästan inte beskriva romanen. För den är så bra att man inte vet i vilken ände man ska börja, så bra att allt som kommer fram är halvfärdiga meningar för adjektiven som spontant dyker upp i huvudet tycks inte vilja räcka till.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *