På mitt nattduksbord:

9170018715

Egentligen borde jag sluta påstå att jag ”gillar att läsa” för det är inte vad jag gillar. Läsandet i sig är inte det jag tycker är fantastiskt, det är den fantastiska läsningen jag är ute efter. Jag gillar den riktigt bra läsningen, de riktigt bra böckerna, dikterna eller novellerna. Det är vad jag gillar.

Och jag påminns om det i just den här läsningen. För jag gillar Kathryn Stocketts Niceville, det gör jag verkligen. När jag läser en bok som denna är det fantastisk läsning och då gillar jag läsning.

Romanen bygger på väldigt tydliga karaktärer, vilket alltid fängslar mig. Det känns som om jag känner karaktärerna och därför kan jag känna med dom. Storyn är tydlig, tänkvärd och sträcker sig långt bort från bokens sidor.

Romanen handlar om societetsflickan Skeeter som återvänder till sin hemstad Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier. Hon bär på en författardröm likväl en dröm att kunna förändra de orättvisor som hon ser sker runt henne i 1960-talets Södern. Tillsammans med två hemhjälper, Aibileen och Minny, börjar hon skriva på en bok om vad det innebär att vara en svart kvinna och vad det är som sker bakom de vackra fasaderna i hennes hemstad.

Romanen har flera riktigt starka episoder, en som jag däremot fastnat extra för är då Aibileen får reda på att i hemmet där hon arbetar har frun låtit installera en toalett i garaget så att Aibileen inte längre ska använda någon av toaletterna som familjen eller familjens vänner använder.

Aibileen tänker då:

Jag vet inte vad jag ska säga till henne. Det enda jag vet är att jag inte säger det. Och jag vet att hon inte heller säger vad hon vill säga, och det är nåt konstigt som händer här för ingen säger nåt och ändå för vi ett samtal.

Det stycket ringar in väldigt väl vad egentligen hela romanen handlar om.

Absolut ett måste att läsa!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *